Blind date
Efter bråket med Katarina känner Gustav sig lite skyldig. Efter skilsmässan med sin exfru träffar han Katarina, en kollega, men för att säga att allt är lugnt och fredligt skulle vara en lögn. Katarina är hetlevrad och hittar alltid en anledning till bråk.
Jag kunde ha låtit bli med hela det här, men Katarinas nycker har tröttat ut mig till den grad, tänker han på vägen hem i sin Volvo, medan han kör genom Stockholms gator. Det hade kanske gått att bråka i smyg, men hon gör det i kontorslandskapet så alla hör och skrattar. Ändå undrar de hur jag kunde fastna i henne. Bra att jag raderade hennes nummer
På kvällen bestämmer Gustav att vila. Han äter, slår sig ner i soffan med mobilen och kastar en blick på TV:n. Något känns tungt i bröstet.
Alva sover när telefonen vibrerar. Ett okänt nummer ringer, men hon svarar med en sömnig röst.
Ja
Hej, hör hon en mans främmande röst, fortfarande lite slö, men hon förstår att det inte är hennes. Är du fortfarande arg?
Nej, svarar hon, men rösten är obekant.
Förlåt, jag slog till för fort. Men du måste förstå att ett publik bråk är pinsamt, och jag blev också sårad. Jag raderade ditt nummer direkt, men kom på att jag kan numret utantill. Ska jag komma över?
Nu? Alva tittar på klockan, klockan är ett på natten.
Hon är trött och vill inte förklara att han ringt fel nummer det skulle ta tid. Hon svarar bara:
Kom, avslutar hon samtalet.
Alva tänker inte på mannen längre, men ler åt tanken att han kanske sprang hem till sin flickvän Hon somnar omedelbart.
På morgonen dricker Alva färdigbryggt kaffe, sköljer bort sin mugg och placerar den i skåpet när hennes telefon plingar.
Åh, vem är det så tidigt, jag ska på jobbet Åh, samma okända nummer som ringde i natt, tänker hon och svarar.
Hej, hör hon samma röst.
Hej.
Min flickvän körde ut mig i natten och stängde dörren i ansiktet, skämtar han.
Så du tar det inte på allvar, säger hon, och de övergår snabbt till att prata på du.
Ja, du har rätt Men nu måste du som en hederlig tjej ersätta min moraliska skada.
Alva skrattar hjärtligt och blir förvånad.
Jag? Vad menar du? Man måste ju memorera nummer bättre.
Varför sa du inte att du hade fel först?
För jag ville sova. Artiga människor stör inte sina flickvänner på natten.
Kanske håller jag med, men du måste bjuda mig på en dejt
Det är väl lite väl mycket, svarar hon drömmande.
Varför inte? Vi möttes ju i natten, så det kan inte ha varit förgäves.
Vi har ju inte ens träffats.
Då är jag Gustav. Vad heter du?
Alva, svarar hon utan eftertanke.
Det är ett fint namn, skrattar Gustav, låt oss mötas på ett café klockan sex ikväll.
Herregud, du har inte sett mig och redan bjuder in Kanske ser jag gammal och läskig ut som en skräckfigur.
Av ditt sätt låter du ung och vacker, svarar Gustav och skrattar, jag är också i min bästa ålder. Jag är dessutom en klarsynt, så jag ser redan nu att jag gillar dig.
Alva fnissar.
Varför frågade du då om namn?
Jo, även klarsynta gör misstag. Så, vad säger du om Café Lyckan?
Nej, jag vill inte gå på din dejt, du är för självsäker, svarar hon.
Jag övertalar dig inte, men rekommenderar starkt att du kommer innan kvällen tar slut, avslutar Gustav.
Alva kör till kontoret med en blandning av förvirring.
Vad i hela friden var det där? Vem var han?
Hela dagen springer Alva runt med papper som en ekorre i ett hjul, alla i kontoret förbereder sig för en revision och måste ha allt i ordning.
Alva är trettioårig och två år sedan hon skilde sig. Hon har inga barn; hennes före detta man ville inte ha några, trots hennes påtryckningar. När hennes yngre syster kom på besök med tvillingkillar, gick mannen genast iväg. När han kom tillbaka på kvällen var han rasande.
Jag står inte ut med dessa små, de tjuter, skriker, tränger sig på överallt Säg åt din syster att inte komma när jag är hemma.
Kort därefter skiljde de sig, utan ånger. På kontoret har Alva ingen tid att tänka på Gustav eller hans morgonsamtal. Hon tar inte sådana blinda möten på allvar.
Alva, ge mig den mapp med dokument du visade mig igår, säger chefen när han snabbt passerar deras kontor, med en tvekan i rösten.
Alva är känd som en pålitlig medarbetare, så chefen lägger tunga uppdrag på henne och hon bär dem tyst. Hon vet att chefen alltid ger en bra bonus. Kollegor, särskilt kvinnliga, avundas henne och småpratar:
Vad är det hon gör, att vår Boris, som de smygnamn på chefen, bara ger henne dokument, vi är ju inte dumma och bonusen är också med.
Rita protesterar mest, och Timofej svarar alltid:
Ja, avund är en mörk sak, Rita. Du kan ändå inte räkna utan fel. Vår chef har ett skarpt öga, ser genom allting.
Åh, du också Vad hände med den där ljusstrålen på din polk?
Timofej ger aldrig upp, utan förklarar rättvist.
När arbetsdagen är slut andas Alva ut, dagen har varit produktiv. Hon sätter sig i sin bil på parkeringen och kör iväg. Utan att riktigt mena det svänger hon in på Café Lyckan och stannar med bilen.
Hon sitter och iakttar alla som går förbi eller står vid caféet. Vid ingången står en ung man med en bukett vita rosor, vänd åt sidan och tittar på trottoaren, som om han väntar på någon som ska komma fram.
Mannen vänder sig äntligen mot henne och Alva blir förbluffad.
Det är Gustav, min första kärlek, utropar hon.
Sedan ser hon honom aldrig mer igen.
Gustav hade varit hennes förälskelse i högstadiet. Han gick i årskurs elva, hon i årskurs nio. Många tjejer hade ett öga för honom, men han brydde sig inte om Alva eftersom hon var yngre. På den tiden var han vän med Lisa, en stolt tjej vars far var borgmästare, och hon förlöjligade andra klasskamrater.
Alva tänker:
Undrar om Gustav väntar på någon annan, eller om det verkligen är han? Jag minns inte hans röst, vi pratade knappt. Han lämnade skolan, gick vidare till universitetet. Jag har inte sett honom sedan.
Gustav väntar otåligt, snurrar på huvudet. Alva kliver långsamt ur bilen och går mot caféet. När han ser henne, ler han brett.
Jag hade fel, tänker han, det är verkligen hon. Så som jag föreställt mig.
Han går fram och räcker fram rosorna.
Alva, till dig.
Hur vet du att det är jag? Och varför vita rosor?
Jag såg dig i mina drömmar, och det kändes som intuition, svarar han.
Du påminner mig om någon annan, men jag vet att du är Gustav, vi gick i samma skola, jag var bara yngre. Du såg mig inte då.
Alva, du var vår bästa volleybollspelare, jag minns hur dina slag fick folk att tappa andan. Du var liten i ålder, men jag beundrade dig. Dina långa smala ben, det minns jag ännu, säger han och Alva skrattar åt hur han minns hennes ben från volleybollen.
De sitter i caféet tills sent, skiljs åt i sina bilar och bestämmer att mötas nästa kväll. De fortsätter träffas, pratar och ångrar att de förlorat så mycket tid.
Sex månader senare gifter sig Gustav och Alva, och ett år senare föds en vacker dotter, och sedan en son. De lever lyckligt och minns alltid sina skoldagar. Det ödesdigra nattmötet ledde till ett lyckligt äktenskap, ett blint möte som ändå var förutbestämt. Livet har dragit dem åt olika håll, men ödet har alltid funnit dem igen.
