Blev hemsamarit: När Alviva ville gifta sig blev sonen och svärdottern chockade av beskedet – kunde hon verkligen ändra livet så sent? “Är du säker på ett sådant steg vid din ålder?”, undrade Katarina och såg på sin man. “Mamma, varför sådana drastiska beslut?”, oroade sig Rickard. “Jag fattar att du varit själv länge och offrat dig för mig, men att gifta sig nu är inte klokt.” “Ni är unga och tänker så”, svarade Alviva lugnt. “Jag är sextiotre, ingen vet hur länge man har kvar – men nog har jag rätt att leva sista tiden med någon jag älskar.” Rickard försökte stoppa henne: “Du har bara känt Ulf i några månader, varför ha så bråttom?” “I vår ålder är det bråttom, vi får inte slösa tid”, log Alviva. “Han är två år äldre, bor med dottern och hennes familj i en trea, har bra pension – och en stuga.” “Var ska ni bo då?”, undrade Rickard. “Här finns inte plats för fler.” “Ingen fara! Ulf kräver inte era kvadratmetrar, jag flyttar till honom”, förklarade Alviva. “Stora lägenheten, kommer bra överens med dottern, alla är vuxna – ingen anledning till bråk.” Rickard oroade sig ändå, men Katarina försökte få honom att acceptera mammans beslut: “Vi kanske är egoister – det är ju skönt att din mamma hjälper oss så mycket, men hon har rätt till ett eget liv.” Rickard förstod inte varför mamma skulle gifta sig, varför ha bröllop och klänning? “Gamla vanor – det kanske känns mer tryggt för dem”, spekulerade Katarina. Alviva gifte sig och flyttade till Ulfs storfamilj. Inledningsvis var allt trevligt – men snart förändrades hennes roll. “Kan du laga middag – du har ju tid”, frågade Ulfs dotter. Alviva förstod vinken och tog på sig hela hushållet: mat, städning, handling och även stugan. “Stugan är nu vår gemensamma ansvar”, sa Ulf. “Dottern har fullt upp, barnbarnet är liten – vi får ta hand om det.” Alviva trivdes inledningsvis – den stora, hjälpsamma familjen var vad hon saknat. Med första mannen blev det aldrig så; han var lat, försvann när Rickard var tio. Nu tyckte hon allt var rätt, om än lite slitsamt. Men med tiden blev hushållssysslorna fler, dottern och hennes man klagade på maten och Ulf tog deras parti. “Jag är ju inte ung, varför ska jag göra allt?”, protesterade Alviva. “Du är min hustru – du ska sköta hemmet”, påmindes hon av Ulf. “Men jag borde ha rättigheter, inte bara plikter”, grät Alviva. Hon bet ihop – men en dag fick hon nog. Dottern ville lämna sitt barn hos Alviva, som ville gå till sitt barnbarns födelsedag – men fick höra att huset inte kan anpassas efter hennes behov. Då sa Alviva ifrån: “Jag är inte skyldig att göra allt – jag har ett liv.” “Om det är så, gör som du vill – men i mitt hus gäller mina regler”, sa Ulf stolt. “Då säger jag upp mig”, svarade Alviva och packade sina saker. “Tar ni emot en misslyckad mormor igen?”, sa hon till Rickard och Katarina. “Självklart – ditt rum väntar!” Då visste hon – här är hon mamma, farmor och svärmor, ett familjemedlem – ingen tjänarinna. Alviva flyttade hem, skilde sig och försökte glömma det som varit.

Blev en tjänarinna

När Barbro berättade att hon skulle gifta sig, blev Johan och hans fru Linnea nästan chockade av nyheten och visste inte hur de skulle reagera.

Är du säker på att du vill vända upp och ner på livet så här, vid din ålder? frågade Linnea och sneglade mot sin man.
Mamma, varför sådana drastiska beslut? sa Johan oroligt. Jag förstår, du har varit ensam länge och lagt hela ditt liv på att ta hand om mig, men nu är det inte vettigt att gifta sig.

Ni är unga, därför tycker ni så här, svarade Barbro lugnt. Jag är sextiotre år, och ingen vet hur länge man har kvar. Men jag har rätt att leva den tid som återstår med någon jag håller av.

Men måste ni skynda er med papperna? försökte Johan övertyga sin mamma. Du har ju bara känt den där Leif i två månader och är redan beredd att vända på allt.

I vår ålder behöver man inte spilla tid, sa Barbro eftertänksamt. Och vad är det att fundera på han är två år äldre än mig, bor med sin dotter och hennes familj i en stor trea i Sundbyberg, har bra pension och ett litet hus i Roslagen.

Och var har ni tänkt bo då? undrade Johan. Vi bor ihop, men ännu en person i lägenheten blir trångt.

Oroa er inte för det, Leif tänker inte tränga sig på här, så jag flyttar hem till honom istället, berättade Barbro. Det är gott om plats, hans dotter och jag kommer överens, alla är vuxna, så det blir inga gräl eller konflikter.

Johan var bekymrad, Linnea försökte få honom att förstå och acceptera sin mammas beslut.

Kanske är vi bara själviska? sa hon eftertänksamt. Det passar oss att din mamma hjälper till, och passar Elsa ibland. Men hon har rätt till ett eget liv. När chansen kom, borde vi inte hindra henne.

Det hade väl räckt att bara bo ihop, varför måste ni gifta er? sa Johan. Vi behöver verkligen inte en bröllopsklänning och fest med lekar.

De tillhör ju en annan generation, kanske känns det tryggare och stabilare för dem så, försökte Linnea.

Så blev det, Barbro gifte sig med Leif, som hon hade träffat av en slump på gatan, och snart hade hon flyttat till hans lägenhet. Till en början gick allt bra, familjen tog emot henne, Leif behandlade henne vänligt, och Barbro kände att hon äntligen hade rätt till lite lycka och att det var okej att njuta av varje dag.

Men snart dök de första problemen upp med livet i den nya familjen.

Kan du inte laga gryta till middag? undrade Leifs dotter, Pernilla. Jag skulle kunna, men det är kaos på jobbet och jag hinner ingenting, medan du har mycket tid hemma.

Barbro förstod vinken och tog över matlagningen, vilket snart också innebar att hon fick ansvara för inköp, städning, tvätt och ständiga turer till sommarhuset.

Nu när vi är gifta är stugan i Roslagen vårt gemensamma ansvar, sa Leif. Pernilla och hennes man har aldrig tid, barnbarnet är liten, så vi får klara allt själva.

Barbro protesterade inte; hon gillade att vara en del av en stor, hjälpsam familj där man hjälper och stöttar varandra. Det hade hon aldrig fått i sitt första äktenskap hennes exman var lat och slug, sedan försvann han helt när Johan var tio. Tjugo år hade gått, ingen visste vad som hänt honom. Nu kändes detta rätt, och sysslorna tyngde henne inte, även om hon blev trött ibland.

Mamma, vad är du för trädgårdsarbetare egentligen? sa Johan skeptiskt. Efter varje resa till stugan går väl blodtrycket upp, är det verkligen nödvändigt?

Ja, det behövs, och jag tycker faktiskt om det, svarade Barbro. När Leif och jag skördat, blir det mycket mat till oss och jag delar gärna med er.

Johan tvivlade ändå, eftersom de aldrig blev inbjudna hem till Leif och Pernilla, inte ens för att hälsa på. De hade själva bjudit Leif till sig, men han hade alltid ursäkter ont om tid, ork, något annat. Till slut slutade de insistera och accepterade att den nya släkten inte verkade vilja ha kontakt. De enda krav de hade var att mamma skulle vara lycklig och ha det bra.

I början var det också så, och Barbro trivdes med sina uppgifter. Men mängden arbete ökade och det började tära på henne. När det var dags för ännu en tur till stugan, tog Leif alltid sig för ryggen eller klagade över hjärtat. Barbro fick bära grenar, kratta löv och släpa ut skräp lite i ensamhet.

Igen är det soppa? klagade Pernillas man, Magnus. Vi åt ju det igår, jag hoppades på något annat i dag.

Jag hann inte med något särskilt och kom inte iväg till affären heller, ursäktade Barbro. Jag har ju tvättat alla gardiner och hängt upp dem igen, blev trött och behövde vila.

Jag förstår, men jag tycker verkligen inte om soppa, sa Magnus och puttade undan sin tallrik.

Imorgon ordnar Barbro garanterat ett festbord, sköt Leif in direkt.

Och nästa dag stod Barbro hela dagen i köket, bara för att se all mat förvandlas till tomma fat på en halvtimme. Sedan plockade hon undan och så började det om. Nu märktes missnöjet tydligt oavsett vad hon gjorde, klagade Pernilla och Magnus, och Leif ställde sig på deras sida och lät Barbro ta skulden.

Jag är inte ung längre, jag blir utmattad och förstår inte varför jag måste göra allt själv? sa hon en dag.

Du är min fru, och då har du ansvar för ordningen här hemma, påminde Leif.

Som din fru borde jag ha både skyldigheter och rättigheter, grät Barbro.

Efteråt lugnade hon sig, försökte vara till lags och skapa trivsel. Men en dag brast det till slut. Då skulle Pernilla och Magnus till vänner och ville lämna sin dotter hos Barbro.

Kan barnbarnet stanna med morfar, eller följa med er, för jag ska till min egen dotters födelsedagsfest i dag, sa Barbro.

Ska vi alla behöva anpassa oss efter dig nu? fräste Pernilla.

Nej, men jag är heller inte skyldig att alltid hjälpa till, svarade Barbro. Jag har sagt sedan i tisdags att Elsa fyller år. Ingen har tagit notis, och nu ska jag dessutom inte få gå dit?

Så kan du inte göra, mumlade Leif irriterat. Pernilla blir lidande, och Elsa är ju för liten, du kan gratta henne imorgon.

Och det händer inget om vi nu alla går till mina barn, eller om du själv är med barnbarnet, tills jag kommer hem, sa Barbro bestämt.

Jag visste att det skulle bli så här med din giftermål, sa Pernilla kallt. Hon lagar halvdan mat, sköter inte städningen och är bara självisk.

Efter allt jag gjort här, tycker du också så? frågade Barbro sin man. Svara ärligt ville du ha en hustru eller någon som kan passa upp konstant?

Nu är du orättvis och försöker göra mig till syndabock, blinkade Leif snabbt. Starta nu bara inte ett gräl.

Jag ställer en enkel fråga och har rätt till svar, gav sig Barbro inte.

Om du nu talar så, gör som du vill men i mitt hem är det inte acceptabelt att du tar lätt på ansvar, sa Leif högdraget.

I så fall säger jag upp mig, sa Barbro och började packa sina saker.

Tar ni emot en misslyckad mormor igen? sa hon när hon kom med sina väskor och Elsas födelsedagspresent. Jag var gift, kom tillbaka, vill bara hem nu fråga inget, bara säg: får jag komma eller inte?

Självklart, ropade Johan och Linnea och kramade henne. Rummet står kvar, vi är glada att ha dig hemma!

Glada bara sådär? ville Barbro höra de rätta orden.

Varför annars är man glad över familj? log Linnea.

Nu visste Barbro att hon inte var någon tjänarinna. Hon hjälpte till hemma och med barnbarnet, men Johan och Linnea utnyttjade henne aldrig och lät henne bestämma själv. Här var hon mamma, mormor, svärmor och verkligen en del av familjen, inte bara personal. Barbro kom hem för gott, ansökte om skilsmässa och försökte bara lämna allt annat bakom sig.