De bläddrade genom livet
De bodde alltid tre tillsammans: mormor Vera, mamma Valborg och Agnes. Agnes mindes inte sin pappa, hon hade försökt fråga mamma om honom en gång, men Valborg bara kramade om henne och tårarna vällde upp. Efter det frågade Agnes aldrig mer hon ville inte göra mamma ledsen.
“Jag ska inte göra mamma upprörd igen,” tänkte hon. “Vad behöver jag en pappa för? Vi har det bra ändå, jag, mamma och mormor.”
Men mormor Vera dog när Agnes fyllde tio, och sedan var det bara hon och Valborg kvar. Agnes älskade att måla, hon hade gjort det ända sedan hon var liten överallt där det fanns en tom yta. Valborg brydde sig inte särskilt om dotterns konst, hon sa bara:
“Agnes, du slösar bara papper. Du borde lägga tid på skolarbete istället.”
Men på skolan berömde bildläraren henne alltid:
“Agnes, om du utbildar dig till konstnär har du en ljus framtid. Tro mig, jag vet vad jag talar om. Berätta det för din mamma.”
Men Valborg tog det inte på allvar:
“Vad vet en vanlig bildlärare? Men visst, låt henne hålla på, bara hon har något att göra.” Ändå köpte hon allt Agnes behövde för att kunna måla.
Agnes älskade att förlora sig i sitt hantverk, särskilt landskap. När det var dags att välja gymnasium bestämde hon sig för att söka till konsthögskolan, men Valborg hade andra planer:
“Inget konstnärssnack. Du ska bli lärare.”
“Mamma, jag vill inte bli lärare”
“Det är inte upp till dig att bestämma. Vad är det för yrke, konstnär?” Agnes vågade inte gå emot sin mor.
Precis som andra unga flickor drömde Agnes om sin prins. Hon föreställde sig hur hon en dag skulle träffa honom lång, snygg och öm. Hon skulle känna igen honom direkt.
När skolans examensperiod närmade sig gick Agnes ofta till floden med sitt staffli för att lugna nerverna. Där kände hon sig lycklig, målande av naturen. På andra sidan floden fanns en brant klippa, och bakom den en vacker tallskog. Ibland såg hon fiskare där några i båtar, andra som kastade ut sina metspön från stranden. Allt detta försökte hon fånga på duken. Hon strävade efter att måla molnen som speglade sig i vattnet.
En dag när hon arbetade på en tavla ville det inte riktigt lyckas. Hon stirrade på den, försjunken i tankar.
“Färgen ska läggas på lättare, mjukare. Du trycker för hårt, det är därför molnen inte ser levande ut Man måste röra vid duken som om det vore en lek. Se här.” Agnes stirrade fascinerat medan en mansröst talade. Han tog penseln ur hennes hand, rörde lätt vid duken och plötsligt kom molnen till liv, darrade.
Men det var inte bara molnen som darrade. Agnes hjärta slog snabbare. Hon tittade upp på den unge mannen och blev stel av häpnad. Här stod hennes dröm, precis den prins hon alltid hade velat träffa.
“Hej, vad heter du, lilla konstnär?” frågade han. “Jag heter Anton.”
Agnes stod som förstenad, orden fastnade i halsen. Men efter ett ögonblick viskade hon:
“Agnes.” Han sträckte fram handen, hon gjorde detsamma och plötsligt kysste han hennes fingrar, ömt och varsamt. Ingen hade någonsin gjort så mot henne förut.
Från den dagen träffades de vid floden. Han lärde henne konsten, för han var själv konstnär. Det visade sig att Anton kom från Stockholm, han hade bara hälsat på sin moster i den lilla stan. Han hade gått på konsthögskolan, men som så många stora konstnärer blev han aldrig erkänd. Det fanns bitterhet i hans röst när han sa:
“Det är ingen fara. De kommer att ångra sig. Min stund kommer, och då ska alla dessa små medelmåttor förstå vem de avvisade!”
Medan han pratade höll han om Agnes, kysste henne. Hon smälte i hans famn, och innan hon visste ordet av hade det hänt. Hon gjorde knappt motstånd hon var blind av kärlek till sin prins. Det hände några gånger till. Sedan försvann Anton. Hon väntade på honom vid floden, men lyckades inte ens lyfta en pensel. Hon väntade och väntade.
“Har Anton verkligen lämnat mig? Har han åkt för gott? Men han sa ju att han älskade mig, att det var för alltid Han kan inte bara försvinna så här.” Men till slut förstod hon Anton skulle inte komma tillbaka.
Skolan var snart slut, studenten och högskolan väntade. Agnes hade ingen lust, men hon klarade examina bra hon hade alltid varit duktig.
Det gick två månader sedan Anton försvunnit. Agnes förberedde sig för högskoleproven i en annan stad när hon plötsligt mådde dåligt. Valborg blev orolig.
“Agnes, du är ju alldeles blek!”
“Jag vet inte, mamma jag känner mig yr.”
Det skulle inte bli någon högskola för Agnes. Det visade sig att hon var gravid. Valborg exploderade av ilska. Hon skrek, grät, stampade med fötterna och sedan sa hon:
“Jag känner en läkare. För en rimlig summa kan han ordna det.”
Agnes var skräckslagen. Hon ville inte förlora barnet, trots Antons svek.
“Mamma, jag gör det aldrig,” sa hon bestämt.
“Det är inte ditt beslut. Vi behöver inte det här barnet. Gör dig redo, doktorn väntar ikväll.”
“Nej. Om du tvingar mig, går jag härifrån. Eller värre. Förstår du?” Agnes röst var så iskall att Valborg bleknade och blev rädd.
“Förlåt mig, mitt barn förlåt,” brast hon plötsligt i gråt. “Förlåt. Jag fick uppfostra dig ensam. Vi kan göra det igen.”
De försonades. Valborg nämnde det aldrig mer. Istället såg hon fram emot barnbarnet med glädje. Slutligen kom dagen då Agnes fördes till sjukhuset.
När Agnes vaknade stod en okänd äldre kvinna i vit rock bredvid henne.
“Så, där ja.”
“Vem är ni?” frågade Agnes. “Var är min flicka?”
“Jag är läkare. Hon finns inte mer. Jag gjorde mitt bästa, men hon överlevde inte. Men du kan få fler barn.”
Agnes skrek, men en spruta lugnade henne och hon föll i en djup, skonande sömn. Senare insisterade hon på att få gå på dotterns begravning. Hon såg den lilla kistan och grät. De visade henne till och med barnet ett minne som brändes fast för alltid.
Tiden gick, många år. Agnes gifte sig aldrig och blev aldrig konstnär. Lustern att måla dog med hennes dotter. Men tiden läkte såren. Hon utbildade sig till sömmerska och arbetade på en textilfabrik.
Valborg blev sjuk, allvarligt sjuk. Agnes skötte om henne, sprang
