Blå strumpan
Elin, kan du byta med mig imorgon, snälla? Det är svärmors födelsedag. Måste ju gratulera henne.
Men du gratulerade henne väl för en månad sen när hon fyllde namnsdag? Elin lyfte blicken från pärmen.
Elin! Varför ska du alltid hakar upp dig på allt? Det ena var ju namnsdag, nu fyller hon år! Och jag måste verkligen gå, förstår du? Det är väl inte så jobbigt för dig, eller? Du har ju inga barn, ingen man, inget alls! Helt ensam! Oj… förlåt, det där var kanske…
Irina slog sig själv på munnen, men det var redan för sent. Elin vände bort huvudet, nickade lätt och gick mot dörren till läsesalen.
Snyggt, verkligen… Irina ryckte på axlarna och kikade i smyg på Ljuba.
Med henne gick det inte att skoja. Ljuva såg direkt igenom sådana knep. Hon hade alltid stått upp för sig själv trots folk trodde att hon var en typisk bibliotekarie. Elin blev ofta förskräckt av hennes rättframma åsikter, medan Irina skrattade så tårarna sprutade.
Du ser! Inte alla bibliotekarier är blåstrumpor, så där som du, Elin. Titta på mig eller Ljuba. Så där ska man leva! Och du? Små springturer mellan bibblan och hemmet. Halsdukar, katter… Gammal ungmö! Förlåt att jag säger det rakt ut, men vem annars ska säga hur man ska leva? Du är ju faktiskt rätt snygg ändå ser du ut som en vandrande gråzon. Visst, Ljuba?
Ljuba satte alltid stopp för sådana diskussioner och sa ifrån snabbt.
Lägg av nu, Irina. Ska just du vara exempel? Romantiken har väl flödat i ditt liv mer än godispapper hos barn. Vad har det gett dig? Nu bor du med din Mattias och han slår dig ena dagen och dricker upp barnbidraget den andra. Men visst verkar såå fantastiskt.
Men jag har åtminstone en man! Och barn! Vad har Elin? En ny katt? Snart får hon flytta in i biblioteket tillsammans med sina pälsbollar. Elin, du kunde väl ändå skaffa ett barn? Strunta i man du har ju ändå fått lite efter arvet! Du skulle klara dig själv!
När det blev så, tappade Ljuba tålamodet och då var Irina borta innan någon hann reagera, och Elin smet till ett hörn av läsesalen för att dölja tårarna.
Vad hade hon gjort för att förtjäna det här? Var det hennes fel att livet blev som det blev? Först sjuka föräldrar pappa, sedan mamma. Femton år av brickor, tvätt och liggsår. Vem får ett privatliv av sånt? Dessutom, det var inte direkt kö dit där hon stod. Elin såg sig själv i spegeln: inte vacker, men inte heller ful lagom typisk. Grå ögon, raka drag, tjock fläta som nyligen rök till förmån för en bekvämt kort pagefrisyr.
Annars var hon… ja, helt vanlig Elin. Medelsvensk kvinna, utan laster men också utan större framtidsutsikter. Och det störde henne inte så mycket. Hon såg sig omkring, och blev rädd över vad hon såg hos väninnor.
Ta Irina. Ja, gift men till vilket pris? Hela stan visste ju om hans extrafamilj. Deras svenska passionsdrama var redan klassiskt skvaller. De bråkade, försonade sig, bråkade igen och det öppet inför alla. Irina tyckte att det är lika bra att folk ser sanningen, annars samlar de på rykten ändå.
Elin förstod aldrig poängen. Varför lägga all tid på sådana relationer? Respekt för sig själv? Stolthet? Fast… hennes älskade romaner hade inget med verkligheten att göra, det visste hon mycket väl. Stolthet passade bättre när man har några villor och ett fett arv, inte två barn, bibliotekarielön och sjuk mamma. Så Elin dömde aldrig, till skillnad från andra. Om Irina ville undervisa andra samtidigt som hennes eget liv var kaos fine. Hon visste, innerst inne, att när det gällde något allvarligt, ställde Irina alltid upp.
När Elin letade efter en sköterska till sin mamma dök Irina upp med spruta och droppställning och fixade allt helt utan ersättning.
Tror du jag är en sån där som bryr mig om pengar? fnös Irina när Elin stack till henne några sedlar och ställde dropp.
Elin skämdes så tårarna nästan rann och försökte gottgöra med halsdukar och mössor till Irinas barn. Vantarna med domherrar, som Elin stickat i veckor, vågade Irinas dotter bara använda på söndagar tänk om dom försvinner!
Irina, efter att ha snurrat vantarna i händerna, kläckte idén om en webbshop.
Slår vad om att folk tokhandlar sånt här!
Elin övervägde kort, men…
Nej. Jag kan ju inte massproducera. Allt jag gör är unikt.
Ta hjälp av tanterna utanför porten, vetja! Dom har ju ändå inget att göra och du och dom får lite extra i plånboken.
Och hör och häpna det funkade. Irina kanske var affärskvinna egentligen men hade lagt all energi på att rädda liv och äktenskap. Sidan drog igång och beställningar trillade in. Inte massor, men Elins ekonomi blev genast lättare, och tanterna i stickklubben klagade inte. Nu satt hela gänget på kvällarna med garn och stickor, och Elin och Irina diskuterade nya modeller.
Titta! Den här såg jag i senaste modeveckan. Tant Siv gjorde en liknande duk förra veckan med rätt mönster! Bara ändra lite, så blir det super. Jag skulle själv ha en sådan kjol.
Och Elin satte igång. Några veckor senare gick Irina runt stolt i ny kjol, och sidan fick ett nytt tillskott.
Storkovan blev det aldrig, men Elin började ändå känna sig… lite businesskvinna. Kanske var hon inte helt värdelös?
Ljuba log åt hela kalabaliken, men hjälpte ofta till med råd. Hon knypplade dessutom spetsar som blev webbutikens dyraste produkter. Irina sa inget om att Ljuba ibland satt vid bibblans fönster och knypplade på arbetstid de förstod vad det innebar för Ljuba.
Hennes man drog nämligen till Malmö nån gång under första föräldraledigheten. Han skulle hitta sig själv men glömde hitta sig i Eldsberga och kom aldrig tillbaka. Han målade tavlor och försvann till beundrare. Deras äldsta dotter kände knappt sin far och refererade till honom som farbrorn.
Mamma, farbror Anders har kommit.
Sånt gjorde Anders rasande.
Jag skämmer ut mig inför flickan! Hon borde veta vad jag gör för henne!
Ljuba teg först, men slutade sen:
Jaså? Vad har du egentligen gjort?
Oavsett, efter pojkarnas födelse försvann Anders för gott, och Ljuba var inte särskilt ledsen. Hon hade jobb och hennes föräldrar på landet höll stor gård, så barnen fick potatis och rödbetor i mängder. Helger och semestrar existerade knappt. Någon skulle ju försörja barnen, och det blev Ljuba.
Barnen blev helt underbara. Elin tänkte ibland att om hon säkert visste att hon skulle få lika fina ungar, skulle hon ge efter för Irinas råd direkt.
Men att föda barn för sin egen skull skrämde Elin. Tänk om hon dog? Vem tog hand om barnet då? Barnhem? Nej tack. Bättre med katter och garn än ett barn utan framtid ansvar är ändå ansvar.
Elin visste inte ens att hela stickklubben redan jagade kandidater till blivande make. I lilla svenska orten var det dock ont om karlar, så planerna gick långsamt. Och Irina klagade bara på sin trädgårdsfru, sedan ångrade hon sig och höll tyst.
Tills en dag kandidaten dök upp. Helt oväntat. Varken Irina eller tanterna, och allra minst Elin, kunde ana vad ödet planerat.
Samma dag, efter en av Irinas känslosamma övertalningsförsök att byta pass i bibblan, hade Elin lovat att ta hennes skift. Tanken var att beta av det mesta redan på kvällen, så skulle hon nästa dag kunna lägga in nya produkter på shoppen bland annat ett drömlikt spetsklänning Ljuba sytt.
Brudklänning… magiskt fint, Ljuba! Guldhänder har du!
Säg det till mina pojkar! Igår höll de på att klippa sönder hela fållen. Klippte så prydligt att jag knappt hittade hålen. Fick rädda det snabbt.
Syns det?
Nej, bytte alltihop. Satt uppe hela natten, men nu är det perfekt.
Elin slet med produktbeskrivingen hela vägen hem. På trappan stannade hon till var det någon som ropade?
Hjälp…
Nästan ohörbart under trapphusets vanliga ljud. Ungar skrek, någon bråkade på andra våningen. Men där! Det hördes igen.
Hjälp…
Elin tvekade inte en sekund. Hon tog två steg i taget, bultade på hos fastighetsskötaren, Maria Johansson.
Maria! Det har hänt något!
I motsats till Elin, visste Maria att man egentligen inte fick gå in till andra utan lov. Men när räddningstjänsten varken dök upp efter en timme eller två, slängde Maria alla konventioner åt sidan.
De får väl knalla in och arrestera mig äldre tanter lär behövas i fängelse!
Redan tidigt hade Maria fått extranycklar till nästan alla äldre grannars lägenheter. Man vet aldrig…
Dörren var olåst och Elin, med några nyfikna grannar bakom, såg genast vad som skett.
Zina, föredetta matte-lärare och vän till Elins mamma, låg i badrummet. Slog i huvudet och kunde varken resa sig eller röra armarna. Ingen visste hur länge hon legat där. Till slut samlade hon kraft att ropa i hopp att någon, någonstans, hörde.
Elin var den enda.
Hon räddade Zina, hjälpte till på sjukhuset, skötte om henne hemma och när nödlösningarna började kännas hopplösa, tog hon hem Zina till sig. Irina gormade lite över all altruism, men dök ändå upp med sprutor och droppställning.
Zina protesterade först över att störa Elin, men gav sedan upp när hon insåg att Elin gjorde allt med hjärtat.
Det finns verkligen ingen som du, Elin. Varför vaktar änglarna dig inte bättre? Eller är du en av dem?
Sakta men säkert blev Zina bättre, och Elin njöt av sällskapet. Hemmet var plötsligt fyllt av liv: nu fick hon dagliga rapporter om kattbråk (Boris vägrade rätta sig efter Elins katt-damer), och skrattade högt åt Zinas upptåg. Och Boris, missnöjd med världens orättvisor, la sig hos matte om kvällarna.
Ta det lugnt, Boris. Världen förändras. Harem är passé.
Livet, tidigare stillastående, gjorde en ordentlig svensk polka, och Elin hann knappt fatta vad som hände.
Så, en kväll ringde det på dörren.
Irina igen? Elin pausade filmen hon såg med Zina och gick och öppnade.
En okänd, litet bister man med skägg och skinnväst stod där. Jeans och boots. Väldigt osvenskt, tänkte Elin.
Hej, bor Zina här nu?
Och du är?
En gammal bekant. Tänkte hälsa på.
Elin tvekade. Men just då rusade Boris ut, slöt cirklar runt mannens ben.
Boris! Hallå där!
Mannen grep katten, log så ansiktet ljusnade och Elin öppnade dörren helt.
Kom in!
Zina slog ut med armarna:
Men Jonas! Herregud, vilken överraskning! Vad gör du här?
Är på väg till Vänern, hojträff med grabbarna! Tänkte titta in, man har ju inte hört av sig på evigheter…
Förlåt, hjärtat, det har varit mycket. Här är Elin min skyddsängel och världens mest fantastiska kvinna!
Där blev Jonas plötsligt generad, rodnade och fnös i mustaschen.
Trevligt att träffas…
Zina, som genast såg varthän det barkade, la genast upp en miljard små ärenden så de två fick tid att prata.
Jonas reste efter två dagar knappt hann han iväg innan han var tillbaka. Nu var Elin plötsligt förlovad.
Vi känner ju knappt varandra… är det så smart? Elin log osäkert.
Spelar det nån roll för någon annan? Vi är vuxna nog!
Irina och Ljuba tappade båda hakan när Elin berättade:
Elin… Du… Nej. Jag frågar inget om kärlek. Den där åldrar vi ur. Men är han en bra människa?
Du, vilken ålder? Elin skrattade så Irina fick hejda sig.
Igår grå mus, idag… en drottning! Vad kärlek kan göra.
Slarvade nog till det, Elin. Förlåt! Och… var lycklig nu! Ljuba, ska vi ta bort klänningen från shoppen?
Gjort för länge sen. Ljuba blinkade. Så oroa dig inte om outfit.
En sådan bröllop hade aldrig sett i den svenska småstaden. Motorcykelkortege, folk stack ut huvudet:
Vem gifter sig?
Elin, bibliotekarien!
Nej men! Låt henne nu få lycka!
Tre år senare hjälpte Jonas Zina modigt ur bilen, men Zina viftade bort hjälpen.
Klarar mig själv! Gå och möt din son, Jonas!
Elin rätade till sin nya klänning, gjorde snits på frisyren och sa till fotografen:
Alla ska vara med! Allihop!
Och fick på sätt ihop hela gänget på BBtrappan: Irina med familj, Ljuba med barn, hela stickklubben och Maria Johansson i tät klunga längst fram.
Hur skulle det annars vara? Goda människor de ska ju rymmas många på bild.
