Dagbok, 6 april
Man brukar ju säga att den svenska kylan inte bara finns hos oss i luften, ibland kryper den innanför skinnet också. Jag ser det själv i spegeln mitt ansikte har blivit lika kallt som isen på Siljan i mars. Alla i byn kallar mig Varg, fast jag egentligen heter Ove Lindgren. Och jag förstår dem på sätt och vis. Det där att le för ofta gör att folk tror man är slapp, men en bit in på våren, när solen värmer mot kinderna, önskar jag ibland att jag vågade släppa in lite värme.
Karin, min granne, pratade på som vanligt idag i byns enda Konsum, där linoleumgolvet knarrade under vinterkängorna.
Ove, varför är du alltid så stel? Inte ens ett leende får man ur dig. Det är som hela livet frusit fast i dig. Vad är du rädd för, egentligen?
Jag la bara matvarorna i tygkassen, nickade till henne och gick ut genom dörren. Vad skulle jag svara? Vi har inte den där typen av samtal här. Folk vet allting ändå, eller hittar på om de inte gör det och ingen orkar lyssna färdigt.
Förresten, Ove, Anna var hemma hos sin mamma i veckan. Hennes pojke var med. Han är så lik dig. Hörde du mig? Tänk om det ändå är din son? Ska han fortsätta gå genom världen utan pappa?
Orden fastnade i huvudet på mig när jag nästan snubblade över en låg tröskel. Men jag vände mig inte om. Vad skulle jag säga som förändrar något? Det är mellan mig och Anna och det stannar där, vad folk än pratar om.
Solen klättrade över hustaken och värmde mitt ansikte oväntat starkt för att vara april. Jag knep ihop ögonen och andades in djupt. Då hörde jag plötsligt en barnröst.
Se upp!
En grabb, kanske sju, åtta år, kom springande mot trappan till butiken och drog undan två valpiga hundungar från trappsteget.
Var snäll och trampa inte på dem! Du ser väl att de är små?
Hans rufsiga hår, mörka ögon och utstående öron påminde mig om någon ja, om mig själv när jag var liten. Inte konstigt att folk skvallrar. Men djupt inne visste jag att han inte är min son. Släktskap, kanske, men det där riktiga, det saknades.
Vill du ha en valp? Titta på tassarna! Som en varg, han blir stark, det märks!
Jag skakade på huvudet och vek av vid första bästa gränd. Där tog all min ork slut. Jag lutade mig mot grannens rödmålade staket och kände hur luften blev för trång att andas i bröstet.
Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Varför är hon tillbaka nu, Anna? Och varför har hon med sig pojken som hade kunnat vara min son om livet gått annorlunda? Blev hon och Mattias, han som var med henne, osams till slut?
Tusen tankar pressade sig fram, hjärtat slog fel rytm, som det gjorde för sju år sedan när allting rasade. Allt minns jag: misstagen, tårarna, och så den där känslan av att ingen riktigt förstår hur vansinnigt ont saknad kan göra. Det är vår sak, jag och Anna. Andra ska hålla sig borta.
Då hörde jag Linda Smirnov, min barndomsvän, ropa över staketet.
Ove! Hur är det med dig? Du ser inte pigg ut. Kom in en stund. Ska jag hämta Jonas?
Hennes hand på min axel var varm och fast. Jag öppnade ögonen.
Ingen fara, Linda, jag går snart.
Du går ingenvart! Såja, luta dig mot mig. Tänk på hjärtat, Ove! Jag vill inte att folk ska säga att jag inte tog hand om dig! Kom, vi går in, så får jag mäta blodtrycket och ge dig lite lugnande. Snart känns det bättre, lovar jag!
Jag följde med fast benen knappt bar längre, och hon släpade mig nästan genom grinden och in på sin farstukvist. Där minns jag inte mycket mer, förrän jag vaknade i hennes soffa. Något tungt vilade över bröstet. Var det nu, tänkte jag, hjärtattacken tog mig på riktigt? Men när jag såg ner skrattade jag tyst för mig själv.
Lindas tjocka katt, Misse, hade släpat dit alla sina tre kattungar och låtit dem snurra runt över mitt bröst.
Misse känner på sig när någon mår dåligt. Lägger hon ungarna på dig, så vet hon att du är en bra människa, Ove.
Linda la undan döttrarnas läxböcker och började feja runt mig.
Såja, nu börjar du se mer ut som folk igen. Och nu stannar du här över natten. Jag har tagit hand om din gamla ko, Elsa, så du slipper oroa dig.
Jonas, hennes man, satte sig bredvid mig efteråt.
Du mår inget vidare, va?
Nej. Vet inte ens varför.
Jag vet. Det är Anna.
Jag vände bort ansiktet men såg att katten fortfarande höll mig under uppsikt från fåtöljen.
Allt och alla här inne verkar känna på sig när du inte mår bra, till och med Misse. Hon släpade ungarna till dig så fort Linda hade säkrat att hjärtat klarade sig. Djur är klokare än oss. Vi tänker med huvudet, de med hjärtat. Du stänger in dig för länge, Ove, det går inte att bära allt själv. Man måste släppa ut sorgen, annars äter den dig inifrån!
Vad rör det dig, Jonas? Du har tillräckligt med ditt eget.
Må så vara! Men när jag behövde hjälp en gång frågade du inte ens, du bara kom. Nu vill jag göra detsamma för dig.
Jag vet inte ens var jag ska börja
Då får du skrika rakt ut i skogen, om inte annat. Min mormor sa alltid det. Bättre att ropa ut än att brinna upp inombords.
Jag satt länge och petade på kattungarna innan jag började berätta för Jonas. Hur allt sprack mellan mig och Anna, utan att vi ens hann försöka laga det. Hur min kusin Mattias dök upp och allting gled snett. Hur Anna försvann till Stockholm, och jag förblev kvar här, ganska trasig och barnlös. Föräldrarna förstod aldrig, jag skylde på att jag älskar henne inte längre, fast det var lögn.
Jonas lyssnade tålmodigt. Jag vågade först knappt säga det, men sanningen plågade ändå mer när den hölls gömd. Jag såg dem tillsammans, Anna och Mattias. Hennes hand i hans, precis i vårt kök. Han kysste henne och hon protesterade inte Resten gick av bara farten ilska, missförstånd, tystnad.
Efter en stund kom Linda in, såg orolig ut, drog på sig jackan och sa:
Det är för mycket hemligheter här, Ove. Jag ska gå över till Anna och prata. Det här fungerar inte längre. Två vuxna människor går runt och lider, men om ingen vågar prata händer inget.
Hon gick, och Jonas satt tyst bredvid mig i kvällsmörkret.
Det är märkligt; livet slingrar sig som en väg genom skogen. Man tror man vet vart man ska, men plötsligt står man inför ett dike man inte hade planerat. Jonas och Linda har också gått igenom sitt förluster och rädslor, barn som gått bort, men tillslut kom glädjen tillbaka med tvillingarna. Och ändå, varje gång ett barn försvinner eller blir utan förälder, värker det i hela byn.
När Linda kom hem långt efter gryningen såg jag hur tårarna rann på hennes kinder.
Ove, det är din son Anna har alltid vetat det men vågade aldrig säga något. Hennes missfall innan gjorde henne rädd, tänk om hon förlorade även honom? Och Tamara, din moster, hon är roten till allt. Hon har burit på gammalt agg mot din mamma ända sedan de var unga, och det har färgat precis allt.
Jag höll om Linda när hon inte längre orkade stå.
Det gick för långt, Ove. Hade vi pratat ut för länge sedan, behövt ingen lida så här.
Solen började smyga sig över hustaken när jag slutligen, med svaga ben, gick ut på trappan.
Där satt han, pojken. Och höll om sin lilla valp.
Du, är du min pappa?
Han log, och jag satte mig bredvid honom på trappan.
Det är du va? Kom, mamma har gjort frukost och mormor är här. Hon säger att vi ska till stallet och titta på hästar. Får jag följa med dig?
Jag släppte andan som om jag hållit den hela vintern och kände att något gammalt och hårt äntligen släppte taget. Jag såg på honom, klappade hundvalpen och la min hand på hans axel så varsamt jag kunde.
Ja, jag är din pappa, Simon.
Och så log jag, på riktigt, för första gången på länge.
Kom så går vi. Vi har massor att ta igen, du och jag. Andra halvan av livet kan ju faktiskt bli riktigt bra.
