Bitterljuv lycka – Varför ogillar du den där flickan, mamma? Hon är ju snäll, ordentlig, studerar och älskar dig, – sa Elinor uppmanande till sin son. – Mamma, jag fixar det själv… – Dennis satte punkt för samtalet. Elinor gick ut ur rummet och suckade tungt: “Fixar det själv… Efter alla dessa kvinnor… Redan snart fyrtio, och ingen duger. Alltid är det något fel…” – Dennis, kom och ät, – ropade Elinor från köket. Dennis satte sig och åt hennes kokta ärtsoppa med god aptit. – Tack, mamma. Som alltid gott. – Tänk om du kunde säga så till din fru istället… – mumlade Elinor bekymrat. – Mamma… – Dennis drack sin saft och ville gå ut från köket. – Vänta, älskling. Du vet, jag minns när jag gick till ett medium, och hon sade direkt: “Din son kommer få bitterljuv lycka.” – Äh, mamma, tro inte på det där… – Dennis log. …Under olika perioder i Dennis liv dök det upp olika kvinnor, älskade och mindre älskade. …Ingrid var klok, beläst och ovanligt mogen för sin ålder. Hon gav goda råd åt Dennis fastän han var nio år äldre. Först gillade Dennis det, men snart blev Ingrid som en storasyster mer än något annat. Allt var färglöst. De gjorde slut. Paulina hade en åttaårig son. Dennis lyckades aldrig riktigt hitta kontakt med honom, även om han älskade Paulina, som var vacker men envis. Inte lätt att ha att göra med. Det var alltid något som saknades – kanske lugn, stabilitet. Vera var en drömkvinna. En sådan kvinna är svår att hitta… Dennis ville faktiskt gifta sig med henne. Hon verkade rättfram, ren och klok. Med henne behövde man prata försiktigt och med respekt. Dennis flyttade till och med in till henne. Var redo att skaffa barn ihop, minst två. Men så en dag, när han kom hem från en tjänsteresa, fann han Vera i säng med en gammal skolkamrat. Klassiker… Dennis flyttade tillbaka hem till mamma. – Jag blir nog ensamvarg. Inte så illa ändå. Den starkaste familjen består av en person, – skämtade han till Elinor. Hon ryckte på axlarna och suckade: – Finns det verkligen ingen som är din öde, min son… Men ödet kom, oväntat. Dennis åkte på ännu en tjänsteresa och tog sin sovplats på tåget när en kvinna kom in: – Ursäkta, kan vi byta plats? Skulle du kunna ge mig din undre bädd? – Självklart, svarade Dennis. Han studerade kvinnan noggrant. Ingenting speciellt. Men hjärtat slog ett extra slag. “Kan detta vara ödet…?” Dennis klättrade upp på sin plats och somnade… – Vad bra att du har vaknat. Sätt dig ner vid bordet, ta för dig, – sa den okända kvinnan vänligt. De började prata. – Larissa, presenterade hon sig. – Dennis. Trevligt att träffas, Larissa. De pratade hela kvällen. Dennis trivdes direkt med Larissa. Han behövde inte imponera, det kändes som om de hade känt varandra hela livet. De bytte nummer, bara för säkerhets skull… Två veckor senare ville Dennis höra Larissas röst. Och så var cirkusen igång… Träffar, kyssar, löften… Snart kunde Dennis inte förstå hur han ens kunde leva utan henne. Fyrtio år gammal! Han som alltid kunde släppa tidigare kvinnor utan problem. Men nu – inga gränser… Han ville bara stiga rakt in i Larissas liv. Hon omfamnade honom med kärlek, omtanke och förståelse. Efter tre månaders bekantskap friade Dennis till Larissa. – Dennis, jag är sju år äldre än dig. Jag har tre barn och vi bor i studentlägenhet, – Larissa sade sanningen direkt. – Och du är änka. Lara, jag vet allt det där. Har träffat dina barn. Ni bor hos mig. Det är bestämt. Jag älskar varje cell av din kropp. Du är min slump och min sista kvinna, – sa Dennis och kysste Larissa. – Okej, Dennis, vi kan väl försöka… – sa Larissa blygt. – Nej, vi försöker inte, Lara. Vi är tillsammans för alltid, – sa Dennis och tog hennes hand. – Hör du? För alltid. När Elinor fick höra sonens planer utbrast hon: – Nu har han valt klart… En så osynlig kvinna av osynliga… …Nio månader senare fick paret en liten solskensflicka. Dennis var lycklig men orolig för Larissa. Skulle hon orka? Ett barn med Downs syndrom är en evig utmaning. … Nu är dotterns åtta år. Hela familjen älskar henne. Dennis dyrkar Larissa. Bitterljuv lycka…

BITTR LYCKA

Varför duger inte den där flickan åt dig? Hon är en bra tjej. Blygsam, ordentlig och duktig i skolan. Hon älskar dig ju, sade Maja Nilsson med en förebrående blick mot sin son.

Mamma, det där klarar jag själv svarade Fredrik, och samtalet var avslutat.

Maja gick ut ur rummet i tystnad.

Han klarar det själv Hur många kvinnor har han inte prövat genom åren och snart fyller han fyrtio. Ingen är nog bra, alltid är det något. Snart vill ingen ha honom, suckade hon tungt för sig själv.

Kom och ät, gubben min, ropade Maja från köket.

Fredrik kom direkt. Med god aptit högg han in på sin mammas köttbullar och potatis.

Tack, mamma. Som alltid, jättegott.

Du borde säga det där till din fru i stället, inte bara till mig, svarade Maja och kunde inte släppa ämnet.

Mamma sade Fredrik, drack upp sin saft och reste sig för att lämna köket.

Vänta, gubben. Du vet, jag kommer att tänka på en sak. En gång var jag hos ett medium, och hon sa direkt: “Din son kommer få en bitter lycka.”

Snälla mamma, tro inte på sådant, svarade Fredrik med ett leende.

Under åren hade Fredriks liv kantats av flera mer eller mindre älskade kvinnor.

Selma var klok, beläst och ovanligt förståndig för sin ålder. Hon gav goda råd trots att hon var nio år yngre än Fredrik.

Till en början uppskattade han det, men med tiden såg han henne mer som en vän. De gled isär, allting var färglöst. Det tog slut.

Karin hade en son på åtta år. Fredrik lyckades aldrig skapa någon kontakt med pojken, även om han, så vitt han visste, älskade Karin. Hon var vacker, men hade en bestämd vilja. Det fungerade inte, vad han än försökte. Varenda konflikt försökte han reda ut med presenter till Karin, men bråken var ofta meningslösa.

Det saknades något; kanske lugn, kanske trygghet.

Lovisa var egentligen idealet. En sådan kvinna får man leta efter. Fredrik tänkte till och med gifta sig med henne. Lovisa verkade så rätt. Ren, förnuftig, ordentlig. Det kändes som om man behövde prata med henne i vita handskar.

Fredrik flyttade till och med in hos henne och var redo för barn. Minst två.

Men Efter en resa kom han hem och fann Lovisa i sängen med en gammal skolkamrat. Klassiker.

Han flyttade hem till mamma igen och bestämde sig: Nog av romantik nu.

Jag blir hellre ensamvarg. Det är faktiskt den starkaste familjen en person, skämtade han till sin mamma.

Maja suckade och skakade på huvudet:

Ska din väg aldrig dyka upp, gubben?

Men en dag, oväntat, förändrades allt.

Fredrik åkte på ännu en tjänsteresa. Han tog sin plats på den nedre bädden på tåget. En kvinna klev in i kupén:

Ursäkta. Skulle vi kunna byta plats? Kan jag få din nedre säng? Jag har dåliga knän

Självklart, svarade Fredrik.

Han gav sin plats, granskade kvinnan från topp till tå. Ingenting särskilt, men hjärtat slog ändå extra slag. Kan det vara ödet?

Fredrik klättrade upp på överslafen och somnade.

Så roligt att du är vaken! Kom och slå dig ner vid bordet. Här finns fika, sade den okända kvinnan vänligt.

Fredrik hoppade ner och satte sig. De började prata.

Jag heter Elna, sade kvinnan.

Fredrik. Trevligt, Elna.

De pratade hela kvällen. Aldrig hade samtalet känts så självklart. Fredrik ansträngde sig inte ens för att imponera; han kände en sorts trygghet han inte varit med om förut, som om han känt henne hela sitt liv.

De bytte telefonnummer, bara ifall att.

Veckorna gick, och till slut kunde Fredrik inte hålla sig. Han måste få höra Elnas röst.

Sen rullade det på: Möten, kyssar, löften

Fredrik förstod inte hur han hade klarat sig utan denna kvinna. Fyrtio år! Tidigare hade han kunnat lämna varje kvinna utan eftertanke. Men nu inga gränser, inget skyddsnät

Han ville slukas av Elnas liv, helt och hållet.

Elna gav honom kärlek, omtanke och förståelse. Efter tre månader friade Fredrik till Elna med hela sitt hjärta.

Fredrik, jag är sju år äldre än du. Jag har tre barn. Vi bor i en liten hyresetta, erkände Elna utan att blinka.

Och jag vet allt det där, Elna. Jag har till och med träffat dina barn. Ni flyttar hem till mig. Jag har bestämt mig.

Jag älskar varenda millimeter av dig. Du är min sista och allra enda, sade Fredrik och kysste henne.

Okej, Fredrik, låt oss försöka, svarade Elna, lite generad.

Nej, vi försöker inte. Vi ska vara tillsammans för alltid, sade Fredrik och tog Elnas hand. För alltid, hör du?

När Maja fick höra om sonens planer fick hon bara ur sig:

Du har då valt En så anonym kvinna

Nio månader senare föddes deras lilla solstråle. En dotter.

Fredrik var både lycklig och orolig för Elna. Hur skulle hon orka? Ett barn med särskilda behov är ett ständigt utmanande liv.

Nu är dottern åtta år, och hela familjen är galet förälskad i henne.

Fredrik avgudar Elna.

Bitter, men ändå lyckaIbland, på kvällen när huset stillnat, satt Fredrik vid dotterns säng och såg på hennes sovande ansikte. Ljuset från gatan silade genom gardinen och ritade mjuka skuggor över kinden. Han såg spår av både Elna och sig själv i draget över näsan, mungipan, pannan men ändå var hon bara sin egen, som en liten sol mitt i deras liv.

Elna dök upp i dörren. Hon log trött, men blicken var lugn, på det sätt som bara människor med prövade hjärtan kan vara.

Fredrik tog hennes hand. De smög ut och satte sig i köket mellan leksaker och disk. Han slöt Elna nära, och där i den stilla natten, då kunde han höra mammans gamla ord klinga som ett eko: bitter lycka.

Kanske var det vad livet blivit; kärlek blandat med rädsla, gråt och skratt, misslyckanden och mirakel hand i hand.

Tänk ändå, Elna, viskade han, att det blev såhär. Att vi blev en familj.

Elna kisade med ett vemodigt men varmt leende.

Vad hade vi annars gjort? skrattade hon lågt och tog hans ansikte i sina händer.

Fredrik förstod det nu. Lycka var sällan enkel eller ren. Den var fläckad, söndrig ibland, kantad av oro och gamla drömmar. Men den fanns, ändå, värmande och envis.

Ingen av dem var egentligen anonyma längre. Bland leenden, tårar och vardagsliv hade de hittat sin plats, sitt hem och någonstans där slog lyckan rot, om än med lite bitter eftersmak. Och på så vis, tänkte Fredrik, förstod han till sist vad äkta lycka är: något man märker först när man vågat förlora allt och ändå står kvar, omfamnad av kärlek i natten.

Han kysste Elna, lätt, och visste äntligen att han var hemma.