En bitter högtid: Elins drama
Elin satt vid köksbordet och räknade ännu en gång pengarna. Plånboken var nästan tom, och det var en vecka kvar till lönedagen.
“Inte mycket,” suckade hon. “Men vad ska man göra? Så här är lönen…”
Hon behövde betala hyran och köpa mat, men med vilka pengar? Elin vandrade genom affären i hjärtat av Småland, suckande när hon såg priserna som tycktes stiga för varje sekund. Till slut kunde hon bara unna sig mjölk, ett bröd och en påse pasta. Smör gick inte, men margarin var inom budget. Kaffe, te, godis och hennes favoritost fick stanna kvar på hyllorna.
Det enda som återstod var att be sin före detta svärmor om grönsaker. Och där väntade det ofrånkomliga:
“Jag sa ju det!” skulle Margareta säga, ännu en gång.
Svärmodern var en sträng men vis kvinna. Hon var i sjuttiofemårsåldern och hade alltid rätt. Hade Elin lyssnat på henne för år sedan, kanske hon inte nu skulle gräva i plånboken med tårar i ögonen. Kanske skulle hon ha levt som alla andra. Eller ännu bättre! Men det som var gjort var gjort.
För två år sedan lämnade hennes man, Anders, henne. Och inte nog med det – han gjorde det på hennes födelsedag. Elin hade stått i köket hela dagen, dukat ett fint bord. Anders satte sig, åt med aptit och plötsligt sa han:
“Det räcker nu, Elin. Jag lämnar dig.”
Hon stelnade, knappt troende sina öron. Han fortsatte, utan att dölja irritationen:
“Hur gammal blir du idag? Fyrtioett, eller hur? Jag är fyrtiofem. Vid vår ålder borde vi ha barnbarn! Men var är de? De finns inte. För vi har inga barn. Du lyckades inte ens ge mig en avkomma!”
“Vad pratar du om?” Elin fick knappt luft av sorg. “Vad menar du? Stackars liten, trött, är du? Vilka barn? Du kan inte ens ta hand om katten, den går hungrig hela dagarna! Jag går på tå genom lägenheten, och du skriker att jag är för högljudd! Vilka barn? Jag kanske medvetet inte ville få barn med dig!”
Varifrån kom denna djärvhet? Och varför? Anders, som om han väntat på detta, reste sig, knuffade undan stolen och sa avsked:
“Jag bor på annat håll en tid. Du får tid att hitta nytt boende. Lägenheten är ju min!”
Dörren smällde igen och efterlämnade en gravlik tystnad. Elin satt kvar, orörlig, med en växande tomhet i bröstet.
Senare fick hon veta att Anders “gift sig lite” med en ung kassörska från en skoaffär han råkat besöka. De berättade med njutning, hur han sprungit till henne med blommor. Blommor från deras sommarstuga – liljor som Elin vårdat i åratal: rosa, citrongula, tigerrandiga, eldröda. Han ryckt upp dem med rötterna, brutit av stjälkarna utan att tveka.
Elin tyckte synd om flickan. Tror hon fångat lyckan? Jaså minsann. Anders sparade på buketten, han skulle spara på klänningen och skorna också. Men om man såg hans nya val – lång, stark, säker – förstod man att hon inte behövde sympati. Han hade uppenbarligen valt någon som kunde “skapa en hel förskola”. Nåja, låt honom försöka.
Visste Margareta om sonens affär? Inför Elin skällde hon på Anders, men Elin fick också skäll:
“Vad sa jag för tjugo år sen? Du sätter på dig vad som helst! Hur många fina kläder har jag köpt till dig? Var är de? Nu får du gå ensam!”
Elin mindes dessa “kläder” – enorma knäbyxor i fula blommönster. Anders hade nog flytt tidigare om han sett henne i dem.
Uppdelningen av ägodelar började. Anders hävdade: “Allt är mitt!” Men domstolen delade allt lika. Elin fick sommarstugan, Anders fick lägenheten. Då blandade Margareta sig i, hon som bott på stugan i åratal och hyrt ut sin egen lägenhet för bra pengar:
“Nå, barn, tänker ni fråga mig? Om Elin dyker upp här och tar hit karlar, var ska jag vara då?”
“Hem till dig, mamma,” fnös Anders.
“Åh, smartare än snäll! Och din tjej, hur ska hon ta sig till jobbet varje dag? Medan du och din kassörska myser i lägenheten?”
Till slut bestämdes att Margareta stannade på stugan, gav sin lägenhet till sonen, och Elin behöll deras gemensamma hem. Men knappt hade hon andats ut förrän nästa problem kom: domstolen delade inte bara tillgångarna utan även skulderna. Nu betalade Elin halva Anders lån. Det “fina livet” krävde sitt pris.
Därför stod hon nu vid busshållplatsen. Bussarna i Småland gick sällan, en gång i veckan. Alla körde bil, så bussen var full av gamla tanter som känt varandra i hela livet. De pratade, klagade på pensioner, priser och diskuterade nyheter. Elin teg och stirrade ut genom fönstret. Att åka och be om grönsaker på sin egen stuga var förnedrande.
Varje rabatt hade hon skött, grävt, glädts åt de små gröna skotten. Huset omgavs av blommor, trädens stammar vitmenade. Inne var det ljust, med blommiga gardiner, en säng under en färgglad filt och ett bord med eleganta stolar under en vit duk. Inget skräp – inga gamla soffor, slitna fåtöljer eller högar med kläder. Rymd, luft, skönhet.
Inte utan anledning hade Margareta bett att få bo där för fem år sedan. Slug som hon var – hon gjorde inget för egen nackdel. Skilsmässa var skilsmässa, men potatis måste planteras. Elin arbetade tills hon var genomvåt. Skörden kunde inte förvaras i lägenheten, källaren var säkrare. Så hon åkte varje vecka – lite extra inkomst till den magra lönen.
Margareta stod över henne, predikade, men satte ändå på vattnet, matade henne och bäddade, utan att sluta prata:
“Jag sa ju det, Elin! Du kan inte vara så här! Anders och hans ‘unga’ har redan en liten pojke, snart dumpas han hos mormor och de skaffar fler! Och du, vad gör du? Bytt jobb? Varför sitter du kvar i skolan? Vilken pension väntar dig?”
Elin blev arg, men visste: svärmodern hade rätt. Att vara lärare passade inte för en ensam skild kvinna. Vart skulle hon ta vägen? Ett kontorsjobb i fyrtioårsåldern var omöjligt. Butik? Kraven var för höga. Hon kunde bara gråta.
Bussen stannade vid slutstationen med bara en passagerare – Elin. Hon såg ut över sjön som omgav byn, de röda taken på de rikas sommarstugor, åkern med betande getter”Men när hon steg av bussen och mötte Johannas blick, förstod hon att livet kanske ändå kunde bli annorlunda.”
