Bitter eftersmak i själens djup “Socialen har längtat efter dig länge! Försvinn ur vår familj!” – skrek jag med bruten röst. Föremålet för min ilska var min kusin Dima. Herregud, vad jag älskade honom som barn! Hans blonda hår, klarblå ögon, glada sätt – det var Dima. …Släkten samlades ofta runt festbordet. Av alla kusiner tyckte jag mest om Dima. Han pratade som en slipad försäljare och kunde dessutom teckna. Ibland klottrade han snabbt ner fem–sex teckningar på en kväll. Jag betraktade dem i smyg och gömde dem i mitt skrivbord. Jag sparade hans konstverk ömt. Dima var två år äldre än jag. När han var fjorton dog hans mamma plötsligt. Hon vaknade aldrig mer… Det blev diskussion om vart Dima skulle ta vägen. Först försökte man kontakta hans pappa, men det var inte lätt. Föräldrarna hade länge varit skilda och pappan hade ny familj – ”jag vill inte förstöra mitt nya lugna liv”. Alla andra vuxna bara ryckte på axlarna – de hade egna bekymmer. Det visade sig; släkten fanns om dagen, men var borta när det gällde. Så tog mina föräldrar, som redan hade två barn, på sig ansvaret för Dima – hans mamma hade ju varit min pappas lillasyster. Jag blev glad först när Dima skulle bo hos oss. Men redan första kvällen reagerade jag på hans beteende. Mamma försökte trösta honom: – Är det något du vill ha, Dima? Säg till bara. Han svarade direkt: – Ett modelljärnvägset! Den var inte billig. Jag blev förvånad – din mamma är död, och du önskar dig en leksak… Hur kan man? Föräldrarna köpte genast hans dröm. Sedan fortsatte det… “Ge mig bandspelare, jeans, märkesjacka…” Detta var på 80-talet – saker man knappt kunde få tag på, och allt var dyrt. Föräldrarna sa nej till oss för att ge Dima vad han ville ha. Jag och min bror klagade inte – vi förstod. När Dima var sexton började tjejerna intressera sig för honom. Han blev förälskad i många – och så småningom började han stöta på mig, sin kusin. Men jag, som höll på med idrott, kunde ducka hans smutsiga närmanden. Vi slogs ofta. Jag grät floder. Mina föräldrar visste inget – sånt berättar man inte gärna som barn. När jag protesterade ordentligt vände han sig snabbt till mina kompisar, som tävlade om hans uppmärksamhet. …Dima stal också – skamlöst och kaxigt. Jag hade ett sparbössat – en dag var den tom! Dima nekade stenhårt, han hade inte tagit något! Gud, han rodnade inte ens. Han bröt sönder alla familjens gränser. Jag sårades, och Dima förstod inte varför. Han tyckte att allt var självklart hans. Jag började hata honom. Och så brast det till slut: – Försvinn ur vår familj! Jag sårade honom ordentligt med mina ord. Det var massor jag slängde ur mig… Mamma fick kämpa för att lugna mig. Från den stunden slutade Dima existera för mig. Jag undvek honom helt. Sen fick vi veta att släkten redan visste hur Dima var – de bodde grannar och hade sett mycket. Vi bodde långt bort och visste mindre. Dimas gamla lärare hade till och med varnat mina föräldrar: “Det är ett misstag att ta emot honom. Han kommer bara förstöra era barn.” …På den nya skolan träffade Dima Katarina, som skulle älska honom hela livet. De gifte sig efter studenten, fick en dotter tillsammans. Katarina stod alltid ut med Dimas knep, hans eviga lögner, de otaliga affärerna. Som man säger – ensam är stark, men i äktenskapet fördubblas bekymren. Hela livet utnyttjade Dima hennes kärlek. Sen blev han inkallad – gjorde lumpen i Kazakstan. Där skaffade han en ”extrafamilj”. Hur? Jo, under ledigheten, tydligen. Efter muck stannade Dima kvar i Kazakstan – han hade fått en son där. Katarina gav sig genast iväg dit och lyckades på något sätt få honom hem igen. Mina föräldrar fick aldrig något tack från Dima – även om de inte hjälpte honom för att få det. …Nu är Dmitrij 60 år, aktiv i ryska-ortodoxa församlingen. Han och Katarina har fem barnbarn. Allt verkar bra, men bitterheten över Dimas svek lever kvar… Och honung hade inte gjort det sötare…

BITTERHET I SJÄLENS DJUP

Det är ju dags för dig på fosterhemmet, alltså! Försvinn ur vår familj! skrek jag vilt så rösten brast.

Målet för min totala ilska var min kusin Anton.

Herregud, vad jag älskade honom när vi var små! Hans blonda hår, blå ögon, alltid glad och med spring i benen. Det var Anton, det.

Släkten samlades ofta runt bordet på högtider. Av alla mina kusiner var Anton den jag tyckte bäst om. Han kunde prata sig ut ur vad som helst och dessutom ritade han fantastiskt fint. Ofta kunde han under en kväll klottra ner fem, sex teckningar med blyertspennan. Jag satt där och stirrade, alldeles upprymd av hans talang. När ingen såg samlade jag ihop hans teckningar och gömde dem i mitt skrivbord. Jag värnade om Antons konst med all min omsorg.

Anton är två år äldre än jag.

När han var fjorton gick hans mamma bort, plötsligt och oväntat. Hon vaknade aldrig mer.

Plötsligt stod alla inför frågan vad skulle det bli av Anton? Först försökte man hitta hans pappa. Det var inte lätt, för hans mamma och pappa hade sedan länge gått skilda vägar. Pappan hade en ny familj och ville inte förstöra rytmen i sitt liv där.

Resten av släkten ryckte på axlarna: Vi har egna bekymmer och familjer… Ja, släktbanden visade sig vara svaga. Alla fanns där i dagsljus men när mörkret föll var ingen att hitta.

Till sist tog mina föräldrar, trots att de redan hade två egna barn, på sig ansvaret för Anton. Hans mamma var ju min pappas lillasyster.

Till en början blev jag glad att Anton skulle bo med oss nu. Men…

Redan första dagen märkte jag något annorlunda med honom. Mamma ville trösta stackars Anton:
Är det någonting du vill ha? Säg bara till.

Anton svarade genast:
Ett Märklin-tåg, vill jag ha.

Jag vill bara nämna, att detta var ingen billig leksak. Jag blev faktiskt illa till mods hans mamma var ju död, den närmaste i världen, och allt han kunde tänka på var en modelljärnväg… Hur kunde han ens?

Föräldrarna köpte givetvis Antons dröm. Sedan fortsatte det… Köp mig en kassettbandspelare, nya jeans, en riktig märkesjacka… Åttiotalets grejer var dyra och svåra att få tag på. Och föräldrarna offrade på oss barn och levde snålt för att stilla hans önskelista. Min bror och jag accepterade det, vi klagade inte.

När Anton blev sexton dök tjejer upp. Han var onekligen populär bland dem. Dessutom började han stöta på mig sin kusin. Men som gymnast var jag snabb och skicklig nog att undvika hans kladdiga närmanden. Vi slogs till och med. Många tårar var det.

Mina föräldrar visste inget. Sånt berättar man ogärna för vuxna.

När han fått nog av mina nej vände han sig snabbt till mina kompisar vilka snart tävlade om att fånga hans uppmärksamhet.

Och Anton stal. Samvetslöst, utan minsta skam. Jag minns min spargris. Jag sparade småkronor från skolans mellanmål för att köpa födelsedagspresenter. En dag var grisen tom! Anton nekade förstås, sval som en isbit fastän vi visste. Han rodnade inte, skämdes inte. Det känns än i hjärtat när jag tänker på det. Att stjäla från sin egen familj! Det slet sönder min själ. Men Anton förstod inte alls min sorg eller ilska han tyckte alla var skyldiga honom. Jag började faktiskt hata honom. Då röt jag ifrån så det ekade:
Dra härifrån!

Jag minns hur jag skällde ut honom med ord som inte gick att ta tillbaka…

Mamma fick kämpa för att lugna ner mig. Sen den dagen existerade Anton inte för mig längre. Jag undvek honom helt och hållet. Så småningom fick vi veta att släkten visst kände till Antons tendenser. De flesta bodde i samma kvarter och hade nog sett det mesta. Vår familj bodde på andra sidan staden.

Antons gamla lärare varnade mina föräldrar: Ni har tagit på er en tung börda. Han kan dra med era egna barn i fallet.

På den nya skolan träffade Anton Linnea hon blev förälskad i honom för livet. Direkt efter studenten gifte de sig. De fick en dotter. Linnea stod ut med alla hans infall, alla hans lögner, ständiga otrohet. Som ordspråket säger; ogift problem, gift dubbelt så mycket bekymmer.

Anton utnyttjade Linneas kärlek hela sitt liv, kändes det som.

Han ryckte in i lumpen, hamnade nere i Karlskrona. Där skaffade han sig en extra familj. Hur? Antagligen under permissioner. Efter muck stannade han kvar i Karlskrona, hade nämligen en son där. Linnea tvekade aldrig, hon reste dit, drog hem Anton till sig, till varje pris.

Mina föräldrar fick aldrig höra ett ord av tacksamhet från sin systerson. Men det var ju heller aldrig för det erkännandet de öppnat sitt hem.

Nu är Anton Sjöberg sextio år. Han är aktiv i svenska kyrkan. Han och Linnea har fem barnbarn.

Allt verkar bra, men bitterheten över Anton har dröjt sig kvar i hjärtat…
Och vissa saker som honung och minnet av honom vill jag helt enkelt inte ha i munnen.