Isak, du är då en riktig björn inte konstigt att du kallas för Birken! Ett leende får man nog aldrig ur dig. Man blir ju nästan rädd bara man ser på dig, fast du har hjärta, det vet jag. Är det så svårt att glädjas åt livet, eller?
Karin pratade på, men Isak lyssnade inte längre. Han lyfte sina varor från lilla hyllan i Coop-boden enda affären i byn och gick tyst mot dörren.
Vet du, Linnea, din Linnea alltså, har kommit hem till sin mamma i veckan. Hon hade med sig pojken. Hör du, Isak? Tänk om det ändå är din grabb? Ska han vandra runt här i världen utan far, va? Liknar dig, det säger alla.
Orden hann ifatt Isak i dörren, han tvekade vid tröskeln men vände sig inte om. Vad skulle det tjäna till? Folk vet ändå allt eller hittar på. Man kan inte förklara allt, och det ska man inte heller. Det där var mellan honom och Linnea, inget som angår andra.
Vårsolen värmde ovanligt starkt för att vara april i Hälsingland, och Isak kisade när ljuset träffade ansiktet. Tyngden låg kvar över bröstet när han började gå, och plötsligt hörde han en barnröst:
Akta!
En pojke rusade fram, lyfte upp två valpar som låg och sov mitt på trappan.
Se upp så du inte trampar på dem!
Pojken var mörkögd, med samma lilla uppnäsa och stora öron som Isak själv. Nog för att han liknade honom, men Isak visste att så var det inte riktigt nära släkt, men ändå inte hans grabb.
Vill du ha en valp? Titta på tassarna, som en liten varg! De blir starka sen.
Isak orkade bara skaka lätt på huvudet innan han sneddade runt hörnet, åt helt fel håll egentligen, men närmsta vägen hem. Där, mot den gråa plankstaketet hemma hos Smirnoff, tog krafterna slut. Han lutade sig, drog djupa andetag och undrade illa till mods hur han alls skulle orka vidare.
Varför allt det här? Varför kom hon tillbaka? Med pojken, som hade kunnat vara hans om saker blivit annorlunda? Hade Peter ändå lämnat henne?
Tankarna tryckte, det stack i bröstet likadant som för sju år sedan. Hjärtat glömmer ingenting hur mycket man än försöker.
Då smällde det till i Smirnoffs grind och en välbekant röst hördes:
Isak! Hur är det med dig? Behöver du hjälp, ska jag hämta Olof?
Vänliga händer vilade på hans axlar och Isak öppnade ögonen.
Inte nödvändigt nu, Kerstin. Jag går snart
Kerstin fäste sin blick i hans. Nej vet du, du går ingenstans. Kom nu, stötta dig på mig. Såja! Lugn och fin, ett steg i taget. Jag tänker inte låta dig rasa ihop, för det är mig de ställer till svars för sen. Kom nu, vi ska ta blodtrycket på dig och du ska ha en spruta eller två sen känns du som en nyklippt gurka, jag lovar!
Isak protesterade inte mer utan lät sig ledas in i keramikens gamla kök, där lampan brann och gardinerna var fördragna. I nästa stund låg han på soffan, med Kerstins katt Molly tryggt liggande vid sidan. Ett helt gäng ungar kravlade omkring på hans bröst.
Molly vet vilka människor som är goda, Isak. Har hon tagit hit sina ungar till dig, betyder det att du är snäll. Det känner hon. Det gör hon bara för de bästa, säger jag.
Kerstin la undan sina dottrars skrivhäften där hon suttit och rättat läxor och såg till Isak.
Det där gick ju bra! Du har fin puls nu. Men skräm mig inte så igen, hör du? Nu är vägarna så dåliga att ingen ambulans kan komma. Och du! Det är för tidigt att dö, springa runt och tycka synd om sig själv det är det ingen som tjänar på.
Vad har jag kvar? Bara korna och Brunte. Det är väl allt.
Dina kor är fina men de kräver sitt. Om du slutar ta hand om dig, vad händer då?
Isak noterade först nu att det var mörkt ute. Vad är klockan, Kerstin?
Oroa dig inte, det är sent. Du stannar här i natt, och Zorka mår bra. Jag såg henne när jag gick in.
Kerstin log mot sin man Olof när han kom in i köket, och gick in för att hämta mer kaffe. Olof satte sig intill Isak i soffan.
Känns det tungt?
Jo, jag vet inte. Vet inte vad som är fel.
Linnea.
Olof, sluta nu.
Till och med Molly känner det på sig. Hon lämnade sina kattungar här, för att du skulle känna närhet. Djuren, de förstår mer än människor ibland. Det är ibland du också borde dela med dig lite, vännen. Hur mycket orkar man bära själv?
Isak tystnade länge, och lät fingrarna varsamt smeka de små kattungarna.
Vad ska jag säga, Olof? Man springer ju inte runt och pratar om allt. Du vet ju ändå hur jag kände för henne. Det var du som såg oss. Hur jag väntade på henne, sprang i armén sen ja
Jag minns. Vad hände egentligen då? Varför stack Linnea till stan? Varför drog du dig undan sådär? Jag såg hur du älskade henne det syns fortfarande.
Isak stirrade ut i mörkret över byvägen. Tårarna ville komma men ögonen var torra. Det fanns inget kvar att gråta; han hade redan skrikit ut allt i skogen, gång på gång och sedan inget mer.
Folk tror vad de vill. Det var min kusin Peter. Han kom hit med sin mamma min faster de bodde hos oss medan vi byggde klart huset. Linnea och jag skulle starta en gård tillsammans, driva hästverksamhet. Hon var med på hela idén, kunde allt om hästar. Men när jag måste resa iväg länge till Gävle just då hände det. Peter var ofta kvar, och Ja, när jag kom hem såg jag dem i köket. Tillsammans. Jag såg det själv. Vad ska man tro?
Man borde prata ut! Att tiga sönder sig själv hjälper ingen, Isak.
Jag visste bara att hon ville ha barn men det blev aldrig av. Gick aldrig till läkare nej, inte min grej. Hon försökte ändå Ja, hon fann sitt sätt. Om det inte gick med mig, så
Men är du säker?
Jag har räknat, Olof. Jag kan väl ändå slå ihop två och två.
Det är konstigt det där, för din faster var ju hos dig på gården när Molly föddes. Hon förklarade ju allt.
Bevis hade jag men räknar man, så går det inte ihop.
Vad såg du när du kom hem?
De stod omfamnade i köket. Han pussade henne. Hon gjorde ingenting. Klarare än så blir det väl inte?
Kerstin kom in med brickan och tryckte in en till spruta i överarmen på Isak. Du ska sova nu. Vila. Det löser sig. Annars får du ta dagarna som de kommer, och prata med oss.
Han nickade, orkade inte dölja de blanka ögonen längre. När sömnen tog honom, satt Olof och Kerstin i köket, funderande.
Du hörde allt?
Ja.
Vad gör vi?
Nu får det vara slut på hemligheter. Jag såg Linnea i går hon orkar knappt leva längre. Hon är inte skyldig, Olof, jag tror det. Hon undviker inget, står för sig. Jag går dit imorgon bitti.
Ska du till din faster?
Ja, till Tamara först. Och sen till Linnea. Något måste hända nu, annars orkar Isak inte längre. Han är sönder inom sig.
Kerstin gick, Olof satte sig på trappan under stjärnorna och rökte, tankfull. Allt kunde varit annorlunda; livet snor ens lycka på de underligaste sätt. De hade själva sett så mycket begravt sina föräldrar, mist ett barn, fått sina tvillingflickor långt senare mot all förmodan. Kerstin bar skulden över att som sjuksköterska inte anat deras egen sons sjukdom i tid. Flickorna såg de först som en nåd, rädda att förlora mer. Nu när hon såg på Linneas pojke, förstod hon det räcker inte att finnas till, barnet måste ha stöd, ett fadershjärta. Förhärdade vuxna hjälper inte ett barns ensamhet.
När grinden knarrade till på morgonen hade Olof hunnit frysa om fötterna. Kerstin klev in, rödgråten av både trötthet och känsla.
Det är Isaks pojke, Olof. Tamara har sagt sanningen äntligen.
Hur?
Jag var förbannad, så jag svor som en borstbindare! Tamara bekände, grät, ville sona allt. Hon hade länge burit på gammalt agg mot sin syster allt för att få såra. Hon fick Peter att förföra Linnea bakom Ryckebo, allt av svartsjuka för gammalt. Tamara och hennes syster blev aldrig sams, men när Linneas son växte upp då triggade det hela igång och Tamara med sin bitterhet låg bakom det mesta.
Vad händer nu?
Tamara får åka. Hon får lämna Tyngsjö. Tanja Isaks mamma tog farväl, men förlät aldrig riktigt. Därför blev Linnea så trasig. Hon bar allt själv även deras missfall, alla försöken. Hon vågade aldrig berätta för Isak förrän det var för sent, och han drog sig undan, ruvade på sitt hjärta som en björn.
Olof höll om Kerstin och försökte skoja: Frukost nu? Du skulle kunna steka pannkakor på din ilska!
Hon log snett: Då får du hjälpa till. Snart vaknar flickorna, och Isak bör äta. Han har mycket att reda upp idag, men det står för honom och Linnea nu.
När solen rullade upp över bygatan och värmde trappsteget framför huset kom Isak ut, fortfarande lite vinglig. En pojke satt på trappan med valpen i famnen.
Är det du som är min pappa?
Isak satte sig bredvid honom.
Klart jag är det. Det är jag, Simon.
Vad bra! Kom nu, mamma steker pannkakor och mormor har kommit. Idag ska vi till stallet och hälsa på hästarna, visst?
Isak kände hur det värkte till i bröstet, men så släppte allting det var som om världens tyngsta grimma rullade av honom. Han la armen om pojkens axlar och log, trygg för första gången på många år. Han tog valpen under armen, reste sig och sa:
Det kan du ge dig på. Följ med nu, vi har mycket vi ska göra tillsammans du och jag, Simon. Mycket att ta igen.
