15 januari
Jag minns fortfarande hur Märta och jag gifte oss. Det kändes förhastat, redan då lite skevt, men vi ville ju försöka. Tre år blev det tillsammans, och så föddes vår lilla dotter, Freja. Sen tog det slut. Skilsmässan gick ändå smidigt vi var överens om att göra det bästa för Freja. Jag lovade att betala underhåll varje månad, även fast vi aldrig tog det via Tingsrätten, bara ett muntligt avtal mellan oss. Och visst, så blev det inledningsvis. Jag satte in pengarna på hennes konto varje månad, alltid den 25:e, som vi sa.
Men så kom brevet. En dag låg det i brevlådan, utan förvarning. Märta begärde att jag skulle fråntas mitt faderskap varför? Jag fattade ingenting, kände hur hela kroppen stelnade när jag läste. Bifogat låg ett DNA-test. Jag är, enligt testet, inte Frejas pappa. Hennes biologiska far var tydligen en man som Märta varit gift med innan mig. Det betyder att Märta hade ett förhållande med oss båda samtidigt, två år innan skilsmässan. Och fem år av regelbundna utbetalningar av mitt underhåll, utan att jag ens varit pappa på riktigt.
Klart det sved. Jag har känt mig bedragen och dum. Ändå tycker jag inte att det är mer än rätt att jag får tillbaka de pengarna. Lagen säger ju att om DNA-testet visar att man inte är biologisk förälder, så har man rätt att få tillbaka det betalda underhållet. Så nu har jag stämt Märta, och det känns ändå märkligt skulle man kunna kräva pengar av modern till barnet man trott var sitt eget?
Jag vet inte om det gör mig till en dålig människa, eller om jag bara vill ha någon form av rättvisa. Kan inte låta bli att undra gör jag rätt?
