Jag blev besviken på min utvalda och lämnade henne direkt efter ett besök i hennes hem.
I tretton år var jag gift, och min före detta fru var aldrig en klassisk skönhet. I ungdomen blev jag charmad av hennes bräcklighet, ömhet och en knappast märkbar mjukhet som rörde min själ. Jag kan inte säga att hon var bländande, men hon visste alltid hur hon skulle presentera sig själv. Det fina spetsunderkläderna hon unnade sig, hyllorna i vårt badrum fyllda med krämer, parfymer, oljor och smink – det var hennes värld. Det fanns så många flaskor och burkar att jag tappade räkningen, men hon doftade alltid som en blomstrande trädgård. Vi båda tjänade bra, levde bekvämt och hon kunde unna sig dessa små lyxigheter.
Min före detta gick aldrig runt i utslitna kläder hemma — hennes hår var alltid välfixat och kläderna strukna. Jag gillade sådana kvinnor: vårdade och medvetna om sitt värde. Men ödet ville annorlunda — för fem år sedan skilde vi oss, och sedan dess har mitt liv varit en serie flyktiga möten. Kvinnor dök upp och försvann utan att lämna några spår, tills jag träffade henne — Linnéa. Hon verkade komma från en annan värld: vacker, fängslande, med fina drag och självsäker hållning. Hon ledde en mansdominerad grupp på jobbet med sådan lätthet att jag fascinerades. Jag bestämde mig: en sådan kvinna kunde jag inte missa.
Allt började med oskyldiga samtal, men snart bjöd jag henne hem till min lägenhet i Göteborg. Jag lagade inte mat utan beställde middag från en restaurang, men jag dukade bordet noggrant och med kärlek. Kvällen var magisk: vin, skratt och långa blickar. Linnéa stannade över natten och blev en frekvent gäst hos mig. Men ju oftare hon kom, desto mer stördes jag av hennes beteende. Hon tog aldrig med sig någon sminkväska, ombyte eller underkläder. På morgonen såg jag henne alldaglig: utsmetad mascara, trassligt hår, ett trött ansikte. Efter duschen drog hon på sig samma kläder som dagen innan, och det störde mig. Jag var djupt besviken.
En dag bjöd Linnéa hem mig. Jag gick dit med en tanke om kaos — hennes vanor hemma hos mig antydde slarvighet. Men när jag steg in i hennes lägenhet blev jag chockad. Det fanns inget kaos, utan… något annat. Inuti fanns en nyrenoverad lägenhet — stilren, dyr, med kvalitetsmöbler och moderna detaljer. Allt ropade om smak och välstånd. Men när jag gick in i badrummet för att tvätta händerna snördes mitt hjärta av sorg. På hyllan stod bara schampo och en tandkrämstub. Inget tecken på lyx, ingen antydan om egenvård. Jag mindes min före detta — hennes hyllor var proppfulla av flaskor, och badrummet doftade av parfymer, vilket för mig var ett tecken på kvinnlighet och självrespekt. Här fanns bara tomhet.
Linnéa fyllde nyligen 33, men verkade inte ens överväga hur hon skulle bevara sin ungdom. Är hon verkligen inte rädd för rynkor och åldrande hud? Jag stod och stirrade på den spartanska hyllan medan besvikelsen växte inom mig. Men den verkliga stöten väntade på balkongen. Där, på en lina, hängde hennes underkläder — enkla, gråa och utan elegans. Hon noterade min blick och sa nonchalant: “För mig är bekvämlighet det viktigaste.” Dessa ord lät som en dom.
Kanske har jag vid 42 blivit för petig? Kanske är mina vanor och förväntningar en börda från det förflutna som jag inte kan skaka av mig? Men jag insåg: med en sådan kvinna kan jag inte leva. Vi gick skilda vägar — jag satte själv punkt. Jag gick därifrån utan att se tillbaka, med ett tungt hjärta men med vissheten om att jag inte kunde acceptera denna tomhet där jag förväntade mig att finna skönhet och omsorg. Linnéa var vacker på utsidan, men i hennes hem såg jag bara likgiltighet mot sig själv — och det dödade allt som kunde ha funnits mellan oss.
