Den vackra Linnea Berggren skulle gifta sig. På universitetet hade alla förutsett att den snygga klasskamraten skulle bli den första som stod vid altaret.
Men flickans val föll på deras professor en doktor i litteraturvetenskap, redan gift och fast i ett plågsamt äktenskap. Men vem hade någonsin låtit sig stoppas av sådant?
Trettio år emellan fullt acceptabelt!
“Du har fått för dig så mycket dumheter på nätet!” röt Farmor. “Tänk dig för han är ju äldre än din far!”
“Och?” svarade Linnea, smickrad av den äldre mannens uppmärksamhet. “Det är trendigt nu för tiden!”
“Just det, trendigt! Varför inte tatuera dig i pannan också? Skriv ‘idiot’ så passar det perfekt!”
“Det gör jag!” skrattade Linnea. “I morgon, så är det klart till bröllopet!”
*”Gud bevare oss, vilken förlorad generation,”* tänkte Birgitta med sorgsen blick på den självupptagna flickan framför spegeln. *”Ingen respekt för något.”*
“Du har ju varit hemma hos honom! Drack kaffe med hans fru!” försökte hon vädja till flickans samvete. “Skäms du inte?”
“Varför skulle jag? Är det mitt fel att han blev förälskad? Jag hjälpte ju bara till med examensarbetet!”
“Javisst, hjälpte till! Klarade du dig tacka gudarna och gå vidare! Men nej, du hoppade rakt in i deras… säng! Hans äktenskapliga säng, förresten!”
“Du är så tråkig, Farmor!” fnös Linnea. “Så gammalmodig som en näsduk i fickan! Nu är det nya tider!”
“Att ligga med en gift man kallar du det en nyhet? Låt mig säga en sak: det har ett helt annat namn!” skrek Birgitta. “Och säg inte att du älskar honom, för det tror jag inte på!”
Linnea fnös och gick till sitt rum. Morgonen därpå skulle hon följa med professorn till en kollegas jubileum. Deras första officiella framträdande som par det var dags att börja någon gång!
De bodde redan tillsammans i en hyrd lägenhet. Professorn hade lämnat sin fru och ansökt om skilsmässa. Nu skulle Linnea hämta en klänning för festen.
Nästa dag, på kaféet, blev akademikerna förbluffade när de såg den unga Linnea vid sidan av den skallige professor Anders Lindqvist.
Särskilt deras fruar alla vänner med hans första hustru, Karin.
De växelvis utbyta blickar: *Vad i hela friden? Anders, din rackare! Är det din dotter?*
Men Linneas beteende var entydigt hon log menande och lade handen på hans lår. För en dotter alldeles för fräckt!
Och professorn märkte inget. Han var lycklig. Anders hade totalt förlorat huvudet av kärlek.
Det var som en djävul i bröstet. Han visste att det var fel. Att man inte borde. Att det var otroligt ohederligt. Men allt hände mot hans vilja som under hypnos.
När dansen började, dansade han oavbrutet med sin älskade. Det var vackert halvmörkret, den nostalgiska musiken, och bredvid sig ett ungdomligt, sorglöst väsen, fullt av charm och begär.
Sedan bjöd jubileumsfirandens son upp Linnea på en långsam dans. Medan Anders såg på *de dansade alldeles för nära!* kom en kollega fram och frågade rakt på sak:
“Vad tänker du göra med henne? Vad sysslar hon med? Lär sig livets läxor och vördar familjetraditioner?”
“Vad menar du?” undrade professorn, som bara väntat sig beundran för sin nya kärlek.
“Precis vad jag säger! Hon är ju… dum i huvudet. Har du bytt ut Karin mot det där?”
*”Avundsjuka, helt klart!”* tänkte Anders. *”Naturligtvis är de avundsjuka. Deras fruar är inga unga bär längre. Men jag har en söt persika och hon är min!”*
Det stod klart att vännerna inte gillade hans nya förhållande. *”Strunt i dem,”* beslöt han. *”Jag har ett mycket rikare kärleksliv nu!”*
Musiken spelade något livfullt, och Linnea och hennes kavaljer började skutta och snurra.
Hennes korta, fladdriga kjol lyftes, och det såg nästan ut som om hon inte hade något under åh, sådana där string-trosor!
Kort sagt, helvetet brakade lös. Kvinnorna i publiken blev upprörda: *Hur ska man tolka det här?*
Och Anders insåg att det var dags att dra innan det blev handgemäng.
Han tog tag i Linnea “Jag vill dansa mer!” och drog ut henne. Hemma fick hon dansa färdigt!
Då slog tanken honom för första gången: *Hade han förhastat sig? Borde han väntat med skilsmässan?*
Karin skulle aldrig ha uppfört sig så, även om hon varit lika vacker i sin ungdom.
Men den ärlige mannen hade redan berättat allt för sin fru: *”Jag har träffat någon annan. Jag lämnar dig. Du får allt.”*
Och Karin, klok och taktfull, som redan hört om Anders äventyr från “vänner”, hade låtit sin skallige Romeo gå.
Men Linneas skrattande, lätt berusade gestalt drog honom ur funderingarna. *Här var hans lycka!* Och hon var inte dum. Kossor hade för övrigt vackra ögon!
Dagarna gick. Anders arbetade intensivt. Linnea, nu examinerad och på jakt efter sin plats i livet, väntade på honom: *”Vi har råd med det, eller hur, raring?”*
Varför inte? Det var väl inte sämre än att vörda familjetraditioner?
Vid ordet “raring” rynkade Anders pannan men protesterade inte *tänk om hon lämnade honom?*
Nu hade han ett helt nytt liv. Linnea, som suttit hemma hela dagen, krävde aktivitet.
Men Anders, nu över femtio, ville bara sjunka ner i soffan och vila framför honom låg en het natt där han måste prestera.
Istället fick han gå på kafé Linnea lagade inte mat. De måste ut på kvällspromenader, och till och med åka skridskor: *”Jag lär dig, raring!”*
Hans mage gjorde det svårt att knyta skridskorna. Han fick andnöd och svettades över läppen.
I hans huvud malde en tanke: *”Jag hoppas bara jag inte dör i förtid. Undrar hur Karin har det…”*
Ja, han tänkte allt oftare på sin förra hustru. Skilsmässan närmade sig.
Varken Karin eller barnen hade kontaktat honom efter att han lämnat dem. De tog moderns parti. Först brydde han sig inte.
*Han hade sitt liv, de hade sitt han lämmade dem i fred!*
Två dagar före skilsmässan kom Anders hem från jobbet men Linnea var borta.
Allt var som i en barnramsa: *”Jag vaknade, och min katt var borta inga kläder, inget med
