Du, det här måste jag berätta för dig
Det hela började helt oskyldigt, med det vanliga snacket om semesterplaner. Jag och min fru, vår kära Volvo XC70, en rutt på över hundra mil enkel vägoch peppen för friheten på vägen. Vi älskar verkligen bilsemestrar, det är något med att själv få bestämma takten, kunna stanna exakt var och när man vill, svänga av när man får feeling. Inga tågtabeller, inga ungar som skriker i kupén bredvid, inga flyg som ställs in i sista minuten. Bara vi, väg och sommar.
Men så gjorde vi en klassisk tabbevi råkade nämna våra planer på en middag med några bekanta.
Vi satt där, typ åtta personer runt ett bord i ett charmigt koloniområde i Årstaoch givetvis pladdrade jag på för mycket. Om två veckor drar vi söderut. Med bilen, råkade jag säga.
Va, när då? sken Linus och Matilda upp direkt.
Vi är egentligen inte särskilt nära, du vet, sådana man småsnackar med ibland på fester men aldrig ringer till.
Vi kör den femtonde, sa jag, fortfarande helt ovetandes om vart det här barkade.
Men då passar det ju perfekt! Vi har semester från sextonde, tänkte ta tåget men SJ är helt galna, enda som finns kvar är liggplatser vid toan. Vi kan väl åka med er? Vi swishar för bensinen, blir billigare och roligare.
Jag slängde en blick på min frujag behövde knappt fråga, minen sa glöm det. Började mumla om att vi reser långsamt, ofta stannar och bagaget är redan fullt.
Men hallå, vi har bara en väska! Plus, seriously, bränslet är ju dyrt, vi kan halvera allt. Kom igen, vi är väl inte helt främlingar?, fortsatte Linus lobba.
Vi föll till slut för snacket om ekonomi (bensinpriset nu, herregud!) och orkade inte neka. Den där konflikträdslan alltsåoch det straffade sig.
Vill du ha frid? Hjälp ingen!
Vi skulle mötas utanför porten klockan fem på morgonen. Vår bil var smart packad: våra väskor, vattenflaskor, verktyg, filtar. Linus och Matilda dök upp nästan fyrtio minuter sent.
Sorry, taxin fastnade i trafiken, sa Matilda, noll ursäkter, medan hon hasade fram en resväska stor som ett kylskåp plus flera påsar med snacks.
Vi sa ju typ minimalt med grejer kunde jag inte låta bli att påpeka.
Hon är ju tjej, måste ha kläder att byta om i! skrattade Linus.
Fick leka tetris med packningen, värsta jäkla cirkusen.
En timme och kaoset började. Matilda tyckte det var kvavt, så vi drog igång AC:n. Tio minuter senare frös Linus och ville ha av den. Musiken jag tagit med gick fetbort. Sen blev det en never ending story av stopp: toapaus, en kaffe här, bensträckare, ciggpaus.
Hela min noggrant planerade körning sprackvi körde som en SL-buss genom Småland.
Det värsta hände på en mack utanför Linköping.
Jag tankade fullt, drygt 3500 kronor. Kom tillbakaLinus satt i bilen, tuggade en korv.
Så, delar vi på det? frågade jag och tänkte på en enkel swish.
Vi tar det i slutet, enklast så, så slipper vi greja med småsummor, vinkade Linus bort det hela.
Jag kände direkt att det var en dålig idé, men min fru viskade bara: Orka nu, dom fixar det när vi är framme. Jag sa inget. Även betalvägarna tog jag och ingen frågade ens vad det kostade.
Och alltså, dom käkade sitt fika hela vägen, brödsmulor överallt. När jag bad dom vara försiktiga log de och sa bara: Men det är väl bara att dammsuga sen, det ordnar sig.
Vi kom fram mitt i natten, helt slutmest på sällskapet faktiskt, inte på körningen.
Ni åkte ju ändå hit!
Nästa morgon sågs vi i köket på det lilla pensionatet. Jag plockade fram blocket där jag skrivit upp alla utlägg.
Okej, det är då bensin12000 kronor, vägtullar2500. Totalt 14 500. Delat på två, så blir det 7250 från er.
Linus satte téet i halsen och Matilda bara stirrade.
Vaddå sju tusen? Är du seriös? sa Matilda med ett konstigt flin.
Ja? Vi sa ju rakt ut att vi delar på kostnaderna, svarade jag.
Linus skjöt undan muggen och sa: Men du hade ju ändå åkt! Den där bensinen hade du ändå tankat, bilen är din. Vi har ju bara suttit med, fyllt upp tomma platser.
Jag började koka. Vi snackade igenom allt innan. Jag har fått trängas, stanna överallt ni ville, kånkat på extra packning ni skulle ju kompensera hälften.
Men kom igen, det var ju kul, vi snackade och bondade. Hade du sagt att du skulle ta betalt som Taxi Skåne så hade vi letat blablacar istället, snäste Matilda.
Min fru tappade det: Hade ni åkt med någon annan hade ni blivit avslängda efter första smulattacken!
Till slut sa Linus: Vi kan ge typ en tusenlapp, kanske halvannan, bara symboliskt. Men halva kostnaden? Nej, det är löjligt. Vi har inte budget för sånt.
Jag reste mig. Strunta i pengarna. Få det till att jag bjöd. Men ni får hitta annat sätt hem.
Vad menar du? utbrast Linus. Vi har ju inte hemresan klar! Vi skulle ju åka tillsammans tillbaka!
Vi hade en deal om att dela. Ni höll den inte. Ha en fin semester.
Separata semestrar och vägen hem
Vi bodde på samma camping i Ystad, men vi höll oss undan. Några gånger såg vi dem på strandende vände bort blicken.
Kvällen innan avfärd fick jag ett sms från Linus: Sluta larva dig. Vi ger tre tusen var för tur och retur. Snälla, vi hittar inga biljetter och Matilda blir åksjuk på buss.
Jag svarade aldrig.
Vi packade ihop, kollade oljan och låg på vägen i ottan. Den där körningen hemmagisk! Bara vi, egen musik, lagom med pauser, tystnad och frihet.
Några veckor senare, via gemensamma vänner, fick jag höra att jag blivit värsta skurken, att jag lämnat vänner i nöd i Skåne för några tusenlappar. Dom fick ta bussen och byta typ hur många gånger som helst, klantade bort massor av pengar och energioch nu snackar de skit om oss så fort dom kan.
Men du, vi har lärt oss. Numera, när någon lite försiktigt frågar Nä men ni ska till landet, kan vi åka med?, slår jag på min innersta svenskhet och svarar lika vänligt som bestämt: Tyvärr, vi åker helst själva.Och vet du, den första gången någon såg lite sårad ut över det, kände jag nästan ett sting av dåligt samvete. Men så minns jag bilturen hem hur vi skrattade utan att någon klagade på låtvalet, slappnade av, stannade där vi ville och lät tystnaden bara vara skön.
Det blev vår semester, på riktigt.
Efteråt kan jag ändå le åt alltihop. Vi trodde en billig bilresa skulle spara pengar men i själva verket var det själva friheten som var dyrbarast, och den släpper vi aldrig ifrån oss igen.
Så nästa gång någon föreslår roadtrip, kan jag lova att vi ger världens vänligaste leende och svarar: Det låter jättekul vi hör av oss nästa gång. Om det ens blir en. Och så vrider vi upp favoritlåten, drar ned rutorna och gör exakt som vi vill. Det är den bästa sortens semester och nu har vi förstått varför.
