Allt började som det mest vanliga semesterplanerandet en svensk sommar. Jag och min fru, vår trogna Volvo XC70, en rutt på drygt tusen kilometer enkel väg, och det där ljuvliga pirret inför äventyret. Vi har alltid älskat bilsemestrar just för frihetskänslan: man bestämmer själv tempot, stannar där man vill, svänger in på småvägar när man känner för det. Inga stressiga tidtabeller, snarkande barn i tågvagnen bredvid eller försenade flyg.
Men den här gången gjorde vi ett ödesdigert misstag vi råkade försäga oss om våra planer.
Det var under en av de där klassiska svenska kräftskivorna. Någon hade fått tag i lite för billig Norrlands Guld, och sällskapet var som vanligt ganska blandat. Jag lyckades av misstag nämna att vi skulle köra söderut om två veckor. Och att vi skulle ta bilen.
Va! Vilka datum då? utbrast direkt paret mitt emot.
Det var Rickard och Birgitta inte direkt våra närmaste vänner, mer sådana man springer på när man inte riktigt kan säga nej till en öl.
Vi drar dem femtonde, svarade jag, helt ovetande om att min stilla semesterdröm just dog.
Men då ska ju vi också neråt! utbrast Rickard och la besticken åt sidan. Vi tänkte ta tåget, men det finns ju bara liggplatser bredvid muggen kvar. Kan vi inte hänga på? Vi delar på bensinen, blir ju dessutom mycket roligare, och vi är så lugna, det blir ingen dramatik!
Jag sneglade på min fru det där typiska svenska, strama nej! som bara kan levereras med ögonkontakt. Jag försökte mumla nåt om att bilen redan var full, att vi brukar köra långsamt och ta konstiga omvägar.
Äh, vi har bara en väska ihop! envisades Rickard. Plus, med dagens bensinpriser tjänar vi ju båda på det. Kom igen, vi är ju inte helt obekanta.
Så vi gav efter, mest för att det kändes pinsamt att säga nej rakt ut. Klassisk svensk konflikträdsla och vi fick lida ordentligt för det de kommande två veckorna.
Vill du slippa trubbel, låt bli att vara snäll
Vi bestämde upphämtning klockan fem på morgonen utanför vårt hyreshus. Vi stod där, lagom morgontrötta, med prydligt staplade väskor, vattenflaskor, filt och verktyg. Rickard och Birgitta dök upp nästan fyrtio minuter för sent.
Taxi i Stockholm alltså, de tror man har all tid i världen, sa Birgitta urskuldande och hasade fram en resväska stor som en liten frysbox, och därtill några påsar med lite snacks.
Vi hade ju sagt max en väska var, kunde jag inte låta bli att säga.
Hon är ju ändå en kvinna, skrattade Rickard.
Så där stod man och spelade tre-i-rad, fast med packning. Vår perfekt organiserade last? Ett minne blott.
Mardrömmen började efter en timme. Birgitta fick hetta på med AC på max. Efter tio minuter frös Rickard och ville ha värmen tillbaka. Min roadtrip-spellista röstades genast bort. Sedan blev det en oändlig parade av kan vi stanna vid nästa mack?: toabesök, kaffe, stelbenta ben, röksug.
Min minutiösa rutt för att slippa rusningstrafiken imploderade. Vi körde som en Södertäljebuss, med stopp varannan mil.
Klimaxen? Den kom som väntat vid bensinstationen.
Tankade fullt 1050 kronor. Kommer ut, Rickard tuggar på en korv.
Ska vi swisha halva nu? sa jag (kraftfullt för svensk standard).
Vi tar det i slutet, så slipper vi småsummor, viftade han bort det.
Jag muttrade, men min fru viskade bara: Chilla, de tar det sen. Vägtullarna betalade jag också ingen visade minsta intresse för vad det kostade.
Under hela resan käkade de sina egenmackor, smulor överallt på sätena. På mina försiktiga eh, kan ni vara lite försiktiga svarade de skrattande:
Bah, det är ju bara en bil. Du har väl dammsugare.
Vi kom fram till vår stuga långt efter midnatt, mer dränerade på tålamod än på bensin.
Vi åkte ju ändå
Nästa morgon, utvilade och hopplöst optimistiska (man är ju ändå svensk), tog jag fram mitt anteckningsblock för utgifter.
Så, bensin: 4200. Vägtullar: 500. Totalt 4700. Delat på två, 2350 per par.
Rickard satte teet i vrångstrupen och Birgitta stirrade som om jag plötsligt bytt språk till fornnordiska.
Tvåtusen trehundra?! Skojar du?
Nej, vi sa ju att vi delar på kostnaderna.
Rickard: Men alltså, du skulle ju ändå kört hit. Bilen är din ändå, bensinen skulle du ändå betalat. Vi fyllde ju bara ut lediga platser. Lite skillnad mot att åka taxi va?
Men vi har ju anpassat oss efter er, tryckte jag in. Fler stopp, mer packning, stress. Ni kompenserar ju ändå för allt krångel.
Krångel? Men det var ju jättekul, fnittrade Birgitta. Vi trodde det var att åka med polare. Hade du sagt nåt hade vi tagit en billigare Blablacar.
Min fru fick nog då:
Någon annan chaufför hade släppt av er på E4:an för mindre gnäll än så här!
Rickard drog till med:
Vi kan swisha en tusing eller så, så är det jämt. Men halva priset? Det är ju halva vår semesterbudget.
Då reste jag mig upp.
Behåll pengarna. Men hem får ni klara själva.
Eh, va? utbrast Rickard. Vi har ju inga biljetter! Vi sa ju dit OCH hem!
Ja, om vi delade rättvist. Det gjorde ni inte. Ha en trevlig semester.
Semester isär & hemresa utan skoskav
De sista tio dagarna höll vi så låg profil att man kunde tro vi tältade i skogen. Några gånger såg vi dem på stranden de vände demonstrativt bort blicken.
Dagen innan vår avfärd fick jag ett sms från Rickard: Okej, vi swishar 1500 per person för både dit och hem. Kan vi åka ihop ändå? Birgitta klarar knappt bussen.
Jag svarade inte.
Vi packade lugnt ihop, kollade oljan, och gav oss av i gryningen. Hemfärden var årets höjdpunkt: egen musik, stopp där vi faktiskt ville, och underbar tystnad.
Via vänner fick vi sen höra hur ondskefull man tydligen är lämna kamrater på vischan för ett par tusenlappar, och att Rickard och Birgitta fått skumpa buss och tåg och var sura i månader.
Men vi fick en ovärderlig lärdom. Numera, när någon försiktigt frågar: Jahaså ni ska ut till landet? Skjuts?, svarar jag med ett genomsvenskt, milt men bestämt: Vi reser helst själva, tack så mycket ändå.Och skulle någon ändå försöka slinka med genom skärgårdens eviga artighet, ler vi bara och säger: Den här gången ska bilen få semester också. Sedan delar vi en snabb blick, startar motorn och låter landsvägen bli vår igen. Nuförtiden smakar kaffet gott vid varje spontant stopp och vi kan skratta åt gamla äventyr utan att stressa över smulor, stopp eller swishmissar.
Det är märkligt med såna där resor. Ibland är den bästa souveniren självinsikt och ett löfte om att aldrig mer packa med ovälkomna fripassagerare. Framförallt inte i hjärtat av semestern.
Så kör vi mot sommaren, bara vi, med rutorna nervevade och äventyret på egna villkor. Friheten rullar ännu i vår gamla Volvo och vi ser till att det aldrig sitter någon i baksätet vi inte kan skratta med långt efter resan tagit slut.
