Sommaren började precis som vanligt vi satt med min fru och planerade vår efterlängtade bilsemester. Vår trogna Volvo XC70, rutten som gick drygt hundra mil söderut och den där pirriga frihetskänslan inför varje ny resa. Att bila är något särskilt med att själv bestämma tempo, stanna där man vill, svänga av när andan faller på. Inga fasta tidtabeller, skrikande barn i kupeén bredvid eller flyg som riskerar att bli försenade.
Den här gången gjorde vi dock en klassisk tabbe vi pratade bredvid mun om resplanerna.
På en grillkväll hemma hos några bekanta råkade jag nämna, lite för avslappnat, att vi om två veckor skulle köra ner till Skåne med egen bil.
Nämen, vilka datum åker ni? utbrast paret tvärs över bordet.
Det var Rikard och Ylva inga nära vänner men sådana man då och då hamnar på samma tillställningar med.
Vi tänkte köra den femtonde, svarade jag, aningslös.
Men det passar ju perfekt! Vi har semester från sextonde och skulle egentligen tagit tåget, men det finns bara kvar biljetter i vagnarna bredvid toaletterna. Kan vi kanske hänga på? Vi splittar bensinen, och det blir ju både billigare och trevligare, vi är lugna och problemfria!
Min fru blickade på mig en blick som skrek aldrig i livet. Jag började svamla om att bilen är fullpackad, att vi gillar att köra i långsamt tempo och ofta tar pauser.
Äsch, vi har bara en väska tillsammans! envisades Rikard. Och ärligt talat, bränslet är ju svindyrt just nu det här blir hälften så dyrt. Hjälp oss lite nu, vi är ju inte främlingar direkt.
Vi fick ge med oss. Tanken på sänkt kostnad vägde tyngst, och att säga nej rakt ut kändes stelt. Vår konflikträdsla skulle sen hemsöka oss under hela resan.
Vill du slippa problem, låt bli att vara så snäll!
Vi bestämde att mötas utanför vårt hus klockan fem på morgonen. Min fru och jag stod klara i tid. Bagaget prydligt organiserat: våra väskor, vatten, verktyg, filtar. Rikard och Ylva dök upp nästan fyrtio minuter sent.
Förlåt, taxin tog så lång tid, sa Ylva som släpade på en resväska i storlek med ett minikylskåp plus ett par kassar med snacks.
Vi hade ju sagt minimalt med packning, klarade jag inte att hålla tyst om.
Äsch, hon är ju tjej, hon måste ju kunna byta om, flinade Rikard.
Vi fick spela packningstetris för att pressa in deras grejer.
Efter bara en timme började det bli kaos. Ylva tyckte det var för varmt AC:n slogs på fullt. Tio minuter senare frös Rikard. Min Spotifylista dög inte. Sen började aldrig sinande önskemål om stopp: toa, kaffe, sträcka benen, röka.
Min noggrant planerade rutt, gjord för att undvika bilköer, havererade. Istället för få stopp körde vi som en skolbuss.
Höjdpunkten kom på macken.
Jag tankade fullt för 3 500 kronor, gick tillbaka till bilen. Rikard satt där och tuggade på en varmkorv.
Hur gör vi med bensinpengarna? frågade jag.
Vi fixar det i slutet på resan, så slipper vi hålla på och dutta, viftade Rikard bort det.
Jag gillade det inte, men min fru viskade lugnt: Släpp det, de gör upp när vi är framme. Så jag lät det vara. Vägavgifter betalade jag också själv de frågade inte ens.
Hela vägen knaprade de på sina mackor, smulade ner sätena. När jag bad om lite ordning skrattade de bort det:
Det är ju bara en bil, du dammsuger väl sen ändå.
När vi äntligen kom fram, sent på natten, var vi mer utmattade av sällskapet än av färden.
Vi åkte ju ändå den vägen
Nästa morgon, utvilad, möttes vi i köket på det lilla pensionatet. Jag plockade fram blocket där jag noterat utläggen.
Okej, sa jag lugnt. Bensin: tolvtusen. Vägavgifter: två och ett halvt. Totalt 14 500. Delat två blir 7 250 från er.
Rikard satte i halsen på sitt te, Ylva spärrade upp ögonen.
Skojar du? Sju tusen?! sa hon.
Nej, svarade jag. Vi kom ju överens om jämnt delade kostnader.
Rikard ställde ifrån sig koppen och sa:
Men hallå, du hade ju kört den här vägen ändå! Du hade ju haft de här kostnaderna med eller utan oss. Det är ju din bil och ditt bränsle. Vi fyllde bara upp lediga platser.
Fast vänta nu, protesterade jag. Vi gick igenom det här innan. Jag anpassade mig, tog ert pack, stannade oftare. Ni skulle kompensera.
Vadå obekvämt? snäste Ylva. Vi hade ju roligt, snackade massor. Vi trodde det var kompisgrej. Hade du sagt något, hade vi tagit samåkning istället.
En annan chaufför hade släppt av er på motorvägen för erat gnäll och stök, sa min fru till slut.
Okej, sa Rikard. Vi kan slänga in typ tusen, max fjortonhundra, som en symbolisk summa. Men betala halva för något du ändå skulle göra? Vår budget håller inte för det.
Jag reste mig.
Glöm pengarna. Se det som en bjudning. Men ni får ordna er egen resa hem.
Skojar du?! utbrast Rikard. Vi har ju inga biljetter! Vi hade ju sagt tur och retur!
Vi hade en överenskommelse. Ni bröt er del. Ha en trevlig semester.
Semester på olika håll och hemfärden
Vi undvek varandra de kvarvarande tio dagarna, fast vi bodde i samma lilla by. Några gånger sågs vi på stranden, men de vände demonstrativt bort blicken.
Kvällen innan hemresa kom ett sms från Rikard: Sluta nu, vi ger tre tusen var för båda vägarna. Kan vi åka ihop, Ylva tål inte buss, hon blir åksjuk.
Jag svarade inte.
Vi packade i lugn och ro, kollade oljan, satte på vår musik och susade iväg i gryningen. Hemresan var ren njutning: vår egen musik, lagom med pauser och äntligen tyst.
Senare fick jag höra från bekanta hur Rikard och Ylva klagat på mig, hur jag övergav vänner i nöd för några tusenlappar. De krånglade sig hem med buss och byten, dyrare och struligare, och berättar gärna vilken skitstövel jag är.
Men jag har lärt mig något ovärderligt. När någon försiktigt frågar: Ska ni ut till landet, kan vi åka med? svarar jag numera vänligt men bestämt: Tyvärr, vi reser helst bara vi två.Och den där friheten, den smakade ännu bättre nästa gång vi satt sida vid sida i bilen, bara vi och vägen. Inga kompromisser, inga dolda kostnader, inga utsträckta händer. Bara vindens sus, kaffedoft och tryggheten i att veta att vissa resor, de blir bäst när man själv väljer sitt sällskap. Och så, när vi rullade in mot nästa äventyr, insåg vi att ibland är den största vinsten att våga vara lite mindre snäll och mycket mer sann mot sig själv.
