Allt började som en helt vanlig planering av sommarsemestern. Jag och min fru, vår trogna Volvo och en färd på över tusen kilometer åt ett håll låg framför oss. Bara vi två, bilen och friheten av svensk landsväg den där känslan av att styra i eget tempo, stanna där vi vill, svänga av och upptäcka nåt nytt. Inga stressiga tågbyten, inga flygförseningar, ingen trängsel med okända bara vi och vägen.
Men den här gången begick vi ett ödesdigert misstag vi råkade försäga oss om våra planer.
Det var på en middag hemma hos några bekanta i Nacka. Flera ansikten från vårt gamla kompisgäng var samlade runt bordet. Under samtalets gång nämnde jag lite i förbifarten:
Om två veckor drar vi mot Malmö. Med hyrbil och allt.
Direkt lystrade Linus och Elin, ett par vi mer sett på gemensamma middagar än hängt själva med.
Men det är ju exakt då vi också ska söderut! När tänkte ni åka? undrade Linus ivrigt.
Den femtonde, svarade jag, utan att ana konsekvenserna.
Vi har semester från sextonde och hade tänkt ta tåget, men det finns bara bäddplatser kvar bredvid toaletterna. Ska vi samåka? Vi kan dela bensinen, det blir billigare och roligare. Vi är smidiga, inga problem, försäkrade han.
Alla såg mot mig och min fru, vars blick sa aldrig i livet. Jag började med att säga att vi inte har mycket plats och kör långsamt, tar många pauser.
Kom igen, det är bara en väska för oss båda! Bensinen kostar skjortan vi spar ju in halva resan, sa Linus.
Vi vek oss. Schemadiskussionen om ekonomi vann över vår vilja och, förstås, förmågan att säga nej. Naivt och artigt sa vi ja, något vi snart skulle komma att ångra.
Vill du slippa problem, säg nej från början
Vi bestämde träff klockan fem på morgonen utanför vårt hus i Sundbyberg. Vi packade vår Volvo noggrant: våra väskor, vatten, några filtar och lite verktyg. Från Linus och Elin syntes inget till förrän fyrtio minuter för sent.
Taxin fastnade i trafiken, ursäktade sig Elin, medan hon släpade på en resväska större än ett barskåp samt flera plastkassar fyllda med fika.
Vi sa ju minimalt med packning, suckade jag.
Men hon är ju tjej, klart hon behöver byta om ibland, skrattade Linus.
Vi fick börja leka Tetris i bakluckan, trixa och vända på varenda väska, så våra grejer hamnade längst ner.
Redan efter en timme på E4:an började eländet. Elin klagade på att det var för varmt, så vi slog på AC:n. Tio minuter senare huttrade Linus. Min musik var tydligen deppig, och snart fylldes bilen av ständiga önskemål om stopp för kaffe, toabesök, för att sträcka på benen och ta en cigg.
Min noga uträknade resplan kostade på: istället för få, effektiva stopp blev vi ett rullande kollektiv. Det stora crescendot kom på en mack utanför Jönköping.
Jag tankade fullt, det blev 3 500 kronor. Gick tillbaka till bilen, Linus satt och smaskade med hot dog.
Slår vi ihop på bensinen nu? frågade jag försiktigt.
Vi gör upp allt på slutet, så slipper vi småkrångla, viftade han bort.
Det där kändes inte bra, men min fru viskade: Släpp det, de löser det när vi kommer fram. Jag blev tyst. Motorvägstullar betalade jag utan att någon ens frågade.
De åt hela vägen sina mackor, lät smulor drälla på sätet. När jag bad dem vara försiktiga skrattade Linus:
Äsch, det är ju bara en bil. Du får dammsuga när ni kommer hem.
Klockan blev långt efter midnatt innan vi nådde stugan utanför Simrishamn. Vi var helt slut mer på grund av sällskapet än av resan.
Vi bara åkte med, ju!
Morgonen därpå möttes vi på det lilla gemensamma pentryt. Jag slog upp min notisblock där jag skrivit ner utgifterna.
Okej. Bensin 12 000 kronor, vägavgifter 2 500. Totalt 14 500, så er del blir 7 250 kronor.
Linus satte i halsen, Elin såg chockad ut.
Va? Är du seriös? Det blir ju sju tusen!
Vi sa ju halvparten från början, svarade jag lugnt.
Linus ställde ifrån sig kaffekoppen, höjde rösten:
Men du skulle ha kört ändå! Du hade ändå fått tanka bilen för samma pengar. Bilen är din, vi satt bara i baksätet.
Jag knep käkarna.
Vi kom överens om att dela. Jag körde ett helt annat tempo, körde med extra grejer och anpassade oss efter er. Det minsta ni kan göra är att betala er andel.
Jamen det var ju kul, vi åkte tillsammans! Hade vi vetat så hade vi tagit en billig blablacar eller nåt, muttrade Elin.
Min fru, som suttit tyst tills dess, brast ut:
Valde ni någon annan istället, hade ni blivit avsläppta redan på E20 för era smulor och ert gnäll.
Vi kan ge tusen, max ett och ett halvt, som tack. Men betala hälften det är absurdt. Vi har en tajt semesterbudget, sa Linus.
Jag reste mig.
Strunta i det. Ni får betrakta det som en bjudning. Men hem får ni ta er själva.
Va, men vi har ju inga biljetter! Vi kom ju överens?
Vi kom överens om delad kostnad. Det har ni brutit mot. Ha en fortsatt fin semester.
Semester var för sig och hemresa med frid
Vi bodde i samma by i tio dagar men såg knappt röken av varandra. På stranden vände de demonstrativt ryggen mot oss.
Dagen innan vi skulle hem kom ett sms från Linus: Okej, vi ger er 3 000 kr var för båda vägarna, snälla, åk med oss Elin blir lätt åksjuk på buss.
Jag svarade inte.
Vi packade, kollade oljan och lämnade Simrishamn i gryningen. Hemresan var en njutning: vår egen musik, våra stopp stillheten vi längtat efter hela vägen ner.
Senare fick jag höra via andra hur elak jag varit lämnat vänner vind för våg i Skåne över några tusenlappar. Linus och Elin fick ta fyra olika bussar och blev både slutkörda och ruinerade på sin semester. Nu kastade de alla tänkbara anklagelser över oss.
Men för oss var det en lärdom för livet. Numera, om någon försiktigt undrar: Ni åker till landet? Kunde vi få åka med? svarar jag vänligt, men bestämt: Tyvärr, vi åker helst bara vi två.Sanningen är att vi länge efteråt kunde skratta åt eländet varje kaffefläck i baksätet blev ett minne, varje gnäll om AC:n en anekdot. Och på något märkligt sätt kändes de där tusen kilometrarna hem, med bara motorljud, min frus hand i min och fri sikt över asfalten, som den riktigt verkliga semestern. Vi hade fått det vi längtat efter: tystnaden, varandras sällskap, och den där enkla, orubbliga beslutskraften att nästa gång välja nej.
Sedan dess har vi haft många resor. Någon gång en oväntad passagerare på korta sträckor men aldrig mer på semester. Vi har blivit experter på vänligt men bestämt nej. Friheten är ibland bara en balanserad resesällista bort.
Och om någon beklagar sig, tänker jag bara: visst, semester handlar om att upptäcka nya platser men framför allt om att lära känna sig själv, och vad man verkligen står ut med. Resten får gärna ta tåget.
