Anna vaknade sent. Första tanken var att hon hade försovit sig. Dottern och barnbarnet skulle vakna, men hon hade inte gjort i ordning någon frukost. Sedan kom hon ihåg att de åkt hem igår – hon hade ju själv följt dem till stationen. Anna steg upp och släntrade trögt in i badrummet. Vanligtvis planerade hon dagen, vad som skulle göras först och vad som kunde skjutas på till imorgon. Idag var alla tankar på dottern och barnbarnet.
Hon saknade dem. Senast de besökte henne var för begravningen av hennes far och deras morfar för två och ett halvt år sedan. På den tiden hade Matias knappt kommit till hennes axel, men nu var han nästan lika lång. Nästa gång skulle hon knappt känna igen honom om de kom om tre år.
Om de bara bodde närmare skulle de ses oftare. Hur många gånger hade hon inte bett dottern flytta tillbaka? Skilsmässan var redan klar, vad höll henne kvar i en annan stad? Å andra sidan förstod hon. Klara var van vid att leva självständigt, att inte behöva anpassa sig till sin mamma. Hon borde aldrig ha flyttat från stan från början.
Svärsonen hade hon aldrig gillat. Tystlåten. Om man inte pratade med honom kunde han vara tyst hela dagen. Svårt att veta vad han tänkte – kanske dolde han något. Kort sagt, en egensinnig typ. Bara slösad tid, och till slut skilsmässa. Anna suckade.
Nu var de i full fång med att byta lägenhet. Bättre om den förre svärsonen gett Klara hennes del i pengar. Då kunde de ha köpt en etta här, och Anna hade flyttat dit och lämnat sin lägenhet åt dem. Men svärsonen vägrade. Hans föräldrar störde allt. “Åh, om bara Tore levt. Han hade löst det här direkt.” Anna suckade igen.
Hon tvättade ansiktet och stirrade länge i spegeln. Dottern hade rätt – hon hade verkligen försummat sig själv. På sistone hade hon slutat färga håret, och gråstråna syntes tydligt. Hon såg gammal och ovårdad ut. När Tore levde tog hon hand om sig. Men nu? Vem skulle hon finnas till för? Grannarna kom förbi ibland, men det var sällan. Telefonen ringde och bröt hennes spegelbetraktande.
På väg till telefonen kom hon ihåg att Klara och Matias borde ha kommit hem för länge sedan – det var säkert dottern som ringde.
“Klara, kom ni hem okej? … Gudskelov … Jag förstod det … Jag lovar att inte vara så nedstämd. Men tänk på att flytta hit … Nej, jag tvingar dig inte. Men tiden går, jag blir inte yngre, och det skulle vara lättare för er … Skrik inte …”
Dottern blev arg, men Anna orkade inte bråka. Humöret var redan i botten. Hon försökte avsluta samtalet på ett positivt sätt.
Anna bäddade sängen och fortsatte sin stumma konversation – eller monolog – med dottern. “Så är det alltid. Hon bestämmer själv. Har redan tagit för många beslut.” Anna suckade. “Men okej. Låt henne välja, hon är vuxen …”
Hon drack te, tog blodtrycksmedicin och bestämde sig för att inte skjuta upp saken längre – hon skulle gå till frisören direkt. Kanske skulle det få henne på bättre humör. Efter mannens död hade hon vant sig vid att leva ensam, men nu när gästerna åkt hem var det svårt att inte bara brista i gråt.
På frisörsalongen klippte en ung flicka hennes hår så omsorgsfullt och länge att Anna nästan somnade. Men resultatet blev bra. En kort, modern frisyr och askblont hår som inte skulle behöva färgas så ofta. Det förvandlade henne – som om hon blivit tio år yngre. Anna kunde inte sluta titta på sig själv. Hon borde ha gjort detta för länge sedan. Och hon lovade sig själv att regelbundet besöka frisören hädanefter.
Hemma stod hon länge framför spegeln igen. På gott humör öppnade hon sin laptop. Strax före jul hade hon och Matias gått och köpt en ny åt honom. Dottern blev arg för att hon lagt alla pengarna på en present till barnbarnet. Men Matias blev så glad att han kysste henne och gav henne sin gamla laptop direkt. Han hjälpte henne skapa ett konto på sociala medier. Hon mindes fortfarande lite. Tillsammans satte de en gammal bild på henne som profilbild – tjugo år gammal. En selfie för att uppdatera den kunde vänta.
Anna bläddrade genom nyhetsflödet. Ett meddelande dök upp – någon Viktor var glad att äntligen ha hittat henne och bad henne svara.
Hon förstorade hans bild men kände inte igen honom. Kanske något trick – sett en bild på henne som ung och söt och försökte låtsas vara en gammal bekant.
Ungefär i hennes ålder, öppen leende, hela tänder. Som före detta tandläkare noterade hon alltid tänder först. Först tänkte hon inte svara, men ändå frågade hon varifrån han kände henne.
Efter en timme chattade de intensivt. Det visade sig vara Viktor Lindström, en gammal klasskamrat från gymnasiet. Som bevis skickade han en bild av deras klass, med ringar runt sig och henne.
Äntligen kom hon ihåg den blyge killen från klassen. Skam till sägande kände hon knappt igen sig själv – det var namnet under som avslöjade henne. Så många år sedan hon öppnat fotoalbumen.
Nu gick knappt en dag utan att de skrev. Sedan dök även Siv upp, en annan klasskamrat. De hade suttit bredvid varandra i skolan. På sin profilbild hade Siv också valt en förbättrad ungdomlig bild.
En gång under en mattetenta hade Siv bett Anna om hjälp. Anna löste hennes uppgift men hann inte med sin egen. Siv fick en femma, Anna en trea. Efter det hjälpte hon inte Siv igen. Siv blev sur och hämnades. Vänskapen föll i bitar.
Siv var alltid elak. Anna bestämde sig för att inte hålla på gamla agg och svarade. Snart blev umgänget större, och hon hade inte tid att vara ledsen. Hur hade hon ens klarat sig utan internet? En månad flög förbi i chattandet. En dag föreslog Viktor att de skulle träffas.
“Vi bor i samma stad men har inte setts på evigheter. Vi måste åtgärda det. Tjejer, bestäm tid och plats.”
Anna tackade inte ja direkt. Hon föreställde sig skratten när de såg varandras åldrande ansikten. Bra att hon fixat sitt utseende i tid. Hon föreslog ett kafé – lugnt på dagen och neutral mark.
Hon funderade på en fin klänning men valde ändå byxor och en varm tröja. Lite makeup – inte för mycket, det var ju inget dejtmöte. Hon gillade hur hon såg ut.
När hon närmade sig kaféet kände hon nervositeten växa. Hjärtat bultade. Varför hade hon ens gått med på detta? Men för sent att backa nu. Hon öppnade dörren. En man vinkEn man vinkade från ett hörn, och Anna kände en oväntad varm glädje när hon såg att livet ändå kunde ge nya chanser, även i de sena åren.
