Åh, Ylva, om du inte vet vad du ska göra med pengarna, ge dem hellre till din bror. Så galet! Tolv tusen kronor till mat! tjuter mamma.
Ylva ställer ett glas på bordet och drar ihop läpparna. Släktingarna pressar på så hårt att hon knappt orkar något annat. Varken fira födelsedag eller umgås med dem.
Inga, sluta låta den där flickan äta upp allt försöker pappa att bryta in. Är det fest idag eller vad?
Ja, fest, flinar mamma. Sen ska mina barnbarn åka till ett källarlägenhetsspel med grannar som dricker, och jag får bara be att inget händer med dem. Om du, Ylva, gav de tolv tusen till Lars, hade han kunnat hyra en lägenhet i stället för ett rum! Och dina katter hade klarat sig på enkel mat och lite te.
Mamma, protesterar Ylva, de där katterna tog jag själv in för att jag ville. Jag ansvarar för dem. Och Lars är en vuxen man, han är trettiofem år. Han måste ta ansvar för sig själv och sin familj, som han själv har skapat med fullt medvetande.
Den vuxna mannen rynkar missnöjt på näsan, sjunker ner i soffan och vänder sig bort.
Det är också din familj! höjer mamma rösten. Din bror, dina syskonbarn! På gatan finns hur många katter du vill, ta vilken du vill. Vi har hela livet fött våra barn med gröt och konserver och allt har varit okej. Men du behandlar dem som barn! Om du inte vill ha egna barn, gå och slappa i åldern, men du kan inte bara skämma bort dina katter när dina egna syskonbarn bara får se godis på helgerna!
Ylvas tålamod går sönder. År av förolämpningar, försumlighet och förminskning av hennes känslor sprängs tillsammans med tårar som rinner ner för kinderna.
Katterna är bättre än familjen, rycker hon ut. De älskar mig utan att begära något. Och de kommer aldrig att anklaga mig för att jag vill leva mitt eget liv.
Hon kan inte stå ut längre. Hon vänder sig om, springer till sovrummet och smäller dörren i ansiktet på alla.
Så får du se hur de klarar sig när du slutar köpa leksaker åt dem! ropar någon efter henne. Världen har vänt upp och ner. Katterna är dyrare än föräldrar
Mamma gnäller vidare, men Ylva försöker inte höra. Hon slår ihop sig på sängen och trycker kudden mot huvudet för att stänga ute deras protester. Bror bara skjuter ner mamma som en tung artilleripjäs och gömmer sig bakom sin kjol. Så har det alltid varit.
Minnena från Ylvas barndom är suddiga, som om någon har torkat bort de smärtsamma stunderna. Men hon minns tydligt sin femte födelsedag när mamma bakade en hallontårta, för Lars hade önskat det. Ylva hade själv velat ha en chokladtårta med ljus.
Till min kära man säger mamma med ett leende och pekar på den största biten. Till dig blir den lite mindre. Flickorna måste skydda figuren från ung ålder.
Det var inget konstigt, men Lars fick alltid det bästa: leksaker, resor, presenter och framför allt uppmärksamhet. Mamma såg på honom med beundran, hopp och mjuk förtjusning. Ylva kändes bara som en biprodukt till sin bror.
Pappa suckade i sådana stunder, men svarade sällan, för han ville inte inblanda sig. Viktor tror på den gamla familjemodellen: kvinnor tar hand om barnen, männen arbetar.
När Ylva blir äldre tillbringar hon nästan hela sommaren på sommarstugan med mamma. Lars hänger med sina kompisar, går på konsert och när mamma ber om hjälp är han sällan där, han skyller på huvudvärk. Ylva får aldrig någon ursäkt: hon måste hjälpa till hemma medan Lars gör manliga saker.
Ibland försöker pappa för sent att påverka uppfostran, men tillfället är redan förlorat.
Ylva, vill du föda en handikappad hemmabrukare? viskar han till sin fru. Sluta skämma bort honom! En riktig man måste kunna tvätta sina strumpor, bädda sin säng och laga mat åt sig själv.
Ser du inte att han redan gör det? svarar mamma. Låt pojken leva i fred så länge han är med oss. Han har fortfarande tid att bli självständig.
Och sen? fortsätter pappa. Han lär sig inte nåt med ett fingerknäpp!
Då blir hans maka den som ska göra det, svarar mamma.
Om hon inte vill ta hand om en vuxen man som ett barn, så är hon inte vad vi behöver. Vi ska leta efter någon normal.
Den normala dyker upp alldeles för snabbt. Ylva är inte sexton när Lars tar hem en flicka med stora, naiva ögon. Först kommer hon på deras kvällar, sedan nätter, och till slut blir hon kvar för alltid.
Ylva får veta om för alltid när mamma bestämmer sig för att prata.
Älskling, var inte ledsen, men unga behöver eget utrymme. Du får bo i Lars rum och han flyttar in till dig med Alina.
Det här förslaget stör Ylva helt. Hennes rum, hennes enda tillflykt med böcker och affischer De tar bort allt. Lars rum är stort men öppet, inget personligt får plats där.
Mamma, men det är mitt rum. Jag är van vid det
Tekniskt sett är det vårt rum, pappa och jag, i vår lägenhet. Du använder det bara tillfälligt. Och sluta göra ett drama. Det finns en säng, ett bord, vad mer vill du?
Ylva blir mållös i några sekunder. Orden låter som en bekräftelse på att hon inte har någonting eget här, och att hennes möjlighet till avskildhet snart är borta.
Ylva, rör inte barnet, ingriper pappa. Låt de unga bo så de vill eller gå om de är missnöjda. De kommer snart att kunna spara till en egen lägenhet.
Vill du att din son ska söka skydd på gatan?! skriker mamma. Vad händer om något händer honom? Jag förlåter dig aldrig!
Mamma målar upp värsta möjliga scenarier, och pappa ger upp under hennes tryck. Den dagen flyttar Ylva sina saker till ett annat rum. Så som hon förutspådde har hon ingen privatliv kvar. Bror hånar hennes affischer, mamma försöker läsa hennes chattar, och den blivande svärdottern tar hennes smink utan att fråga. Konflikterna är många och Ylva får alltid skulden. Hon känner sig överflödig i sin egen familj.
Snart rymmer Ylva till sin mormor. Mormor är blind på ett öga och går stapplande, men det känns bättre att ta hand om en gammal, god kvinna än att vara en tyst möbel i ett hus utan egen plats.
Mormor har varit veterinär fram till pension. Hon älskar djur, tar alltid med sig lite foder på promenaden, men släpper ingen in i huset.
Jag vill inte att de ska fastna hos mig, säger hon. Och jag vill inte bli fäst vid nån. Jag har inget pengar för att köpa mediciner, och djur är ansvar. Ta med dem hem, ge dem mat, vårda dem, men om du inte kan, så ta dem inte med dig.
De lever tillsammans i nästan tio år, sida vid sida. Ylva studerar och jobbar samtidigt, och inser att hon också vill bli veterinär.
När mormor går bort får Ylva lägenheten. Det borde vara ett lyckligt slut, men ensamheten äter upp henne. Hon har vänner, men de har egna liv och familjer. Hon vill ha någon bredvid sig att krama när det behövs. Att bygga en egen liten familj känns ännu långt borta; ordet familj förknippas med problem. Djur är en annan sak. Så i hennes hem bor två katter: Mulle och Pelle. Mulle fördes till slakt eftersom han som kattunge inte kunde stå på bakbenen. Ylva tog med honom hem och behöll honom. Ett år senare fick hon Pelle när hon märkte att Mulle hade blivit ensam.
Hälsan hos katterna är inte den bästa. En har njurproblem, den andra magbesvär. De kräver dyrt veterinärfoder, men Ylva tar ansvar. Dessutom ger de så mycket kärlek att kostnaden känns obetydlig.
Lars tänker dock annorlunda.
En dag tar han med en råtta till henne. Barnen vill ha ett husdjur. De avvisar hamstrar och ser råttan som det billigaste alternativet. Ingen tänker på rätt skötsel, så råttan blir sjuk. Medan Ylva försöker förklara att buren måste vara tre gånger så stor, kommer en kurir med katternas foder.
Det blir tolvhundrasjuttiotvå tusen kronor, säger kuriren när han släpper säckarna i lägenheten.
Lars höjer på ögonbrynen och när dörren stängs bakom kuriren, kommenterar han:
Tolv? Det är en tredjedel av min lön. Har de stoppar in guld där?
Lars har ändå inte sparat till en egen lägenhet. Efter sitt första barn måste han flytta med familjen till ett rum i ett trångt flerfamiljshus. Där får han också en andra son.
Det är veterinärfoder, svarar Ylva lugnt. Och det är dessutom på rea.
Lars nickar, men fortsätter inte diskussionen. Istället blir mamma på Ylvas födelsedag.
Ylva ligger ensam i tystnad. Släktingarna har gått, och ärligt talat är hon delvis lättad. Hon hade ingen stark vilja att fira med dem, men att gå emot traditionen är svårt.
Mulle, hennes första katt, känner av hennes stämning, hoppar upp, snusar hennes kind med den blöta nosen och spinner. Pelle springer fram, slickar hennes knutna knytnävar. Deras spinnande löser sakta spänningen. De kanske inte kan tala, men i dem hittar Ylva den ovillkorliga stöd hon saknat i sin egen familj.
Telefonen ringer. Det är pappa.
Ylva, förlåt att det blivit så här säger han trött. Jag förstår inte riktigt allt med katterna. Det är inte mitt. Men att röra din plånbok är också fel. De har fel, helt enkelt.
Hans ord känns som ett plåster på en blåsig sårlind. Han dömer varken mamma eller Ylva, men kanske hade familjelivet gått annorlunda om han varit mer delaktig. Ylva är ändå tacksam för hans samtal.
Senare under kvällen ringer även hennes bästa vän, Karin.
Grattis på födelsedagen, Ylva! Hur har du firat?
Ylva svarar med ett hängande tack, det är okej. Karin förstår direkt.
Ta det lugnt, jag är där om en timme, säger hon och lägger på utan att vänta på protester.
En timme senare stormar Karin, hennes make Anton och två andra vänner in i lägenheten, ropande Grattis!, med pizzakartonger, vinflaskor och en enorm, flerskiktad klösträd.
Till era svansade vänner, så de inte blir uttråkade, säger Karin.
Festen blir ett helt annat slag än familjens tråkiga sammankomst. Skratt, kramar, fåniga tal dessa människor räddar hennes födelsedag. De accepterar henne precis som hon är, till skillnad från den blodsbandade familjen.
Gästerna dröjer kvar till långt efter midnatt. Karin stannar för att hjälpa till med städningen.
Så, känns det bättre? frågar hon mjukt.
Ylva ler utan att kunna hindra sig.
Ja, tack. Ni är de bästa jag har.
Mulle sover i sin korg under bordet, Pelle på en stol. Den nya klösträdet står i vardagsrummet. Karin, som måste gå till jobbet nästa dag, hjälper till att diska.
I det ögonblicket inser Ylva att familj är viktigt och bra när den fungerar, men hennes egen familj har misslyckats. Det går ändå bra, för man kan bygga en egen familj av de som spinner vid örat när du gråter, av de som stormar in i ditt hem mitt i natten när du har det svårt. Sådan familj är starkare än blodsband, för den hålls ihop av kärlek, inte skuld eller plikt.
