Barnvakt åt brorsan
– Vad är det nu, Linnea? Svarar hon inte igen?
– Svarar inte! Linnea slängde mobilen på köksbänken. Hon har inte svarat sedan sex i kväll! Jag åkte inte ens till mamma på grund av henne Och jag måste laga mat både till henne och hemma, och ingen kan ta hand om Oskar Vad fick vi för hjälpreda?
Då hördes ljudet av låset i dörren.
– Åh, ni har inte lagt er än? ropade Freja över axeln utan att ta ur hörlurarna, och gick rakt till sitt rum utan att tänka på sin mamma och pappa.
Men mamma lät henne inte bara smita in.
– Freja! Stanna! Mammas röst fick Freja att stanna, men hon vände sig inte om. Vart ska du? Vet du hur sent det är? Sex timmar för sent! Har du inget att säga?
Freja tog långsamt ur hörlurarna.
– Måste vi bråka om det här nu?
– Du lovade! utbrast Linnea förtvivlat. Du lovade att du skulle ta hand om Oskar!
Freja, som egentligen bara ville slänga sig i sängen och sova, fräste:
– Men det gick inte. Ingen dog ju. Du var ju ändå hemma.
– Jag sa till dig redan för en vecka sedan att jag behövde hjälp idag! Din pappa jobbar kväll, han hinner inte, och jag måste till mamma. Tänker du aldrig på din bror eller din mormor? Eller på mig?
Så var det. Freja hade fastnat hos sina kurskompisar och när Viktor föreslog att alla skulle till honom och hänga, hängde tiden inte med. Plötsligt var flera timmar borta. Hon glömde bort allt.
Så ursäktade Freja sig för sig själv.
Hon hade ju faktiskt mobilen laddad men valde att stänga av den.
– Jag lovade, mamma, men sen ändrades planerna.
– Får jag känna din andedräkt, sa mamma misstänksamt.
– Va? Ska vi ha en polishus här nu? svarade Freja avigt.
– Hon har druckit, konstaterade mamma. Fest är väl viktigare än familjen.
Då tappade Freja humöret.
– Ja, det är det! Jag är inte barnflicka! Vill ni ha barn, får ni själva se till dem. Ni ville leka föräldrar igen på äldre dagar varsågoda. Jag har mitt eget liv.
Pappa, som aldrig brukade höja rösten mot Freja, blandade sig i.
– Vi har inte velat göra dig till barnflicka. Vi ber dig nästan aldrig om något! Men idag behövdes det verkligen, och du lovade Freja, du är sex timmar försenad. Du stängde av mobilen. Och nu skyller du ifrån dig?
– Jag skyller inte på någon. Men Oskar är ert ansvar. Jag var iväg. Alla gick, varför skulle jag vara sämre?
Föräldrarna försökte alltid låta bli att ge Freja för mycket ansvar hemma. Fram till nyligen var hon ju nästan barn själv, och nu pluggar hon på universitetet ett tungt program dessutom. Det visste de och försökte vara förstående.
Men Freja själv hade svårt att visa samma förståelse.
– Vet du vad som är sämre? Mamma tog till orda igen. Sämre är att jag på grund av dig inte kunde åka och hjälpa din mormor. Hon klarar ju inte av att ens laga sin egen mat längre! Och jag kan inte alltid slitas mellan en treåring och en sjuk mamma!
Freja, som långsamt lät fläta ut den avancerade frisyr som kurskompisen gjort, svarade kallt:
– Det är ditt problem, mamma. Du ville ha barn på äldre dagar. Sköt det själv. Jag är inte skyldig er nåt.
Det var så kränkande att till och med pappa ryckte till.
– Freja, nu går du för långt!
– Varför då? Jag måste ju plugga. Umgås med folk i min ålder. Skaffa vänner. Kanske hitta en man i framtiden! Jag ska inte vara här hemma och vakta din unge!
Pappa satte sig ner mittemot henne.
– Freja, lyssna på mig. Ingen kräver att du ska bli heltidsbarnvakt. Det vi bad om var en tjänst. Inte som ett jobb, utan som hjälp till familjen. Och du sa ja.
Freja svarade kaxigt nu, när hon ändå hade startat bråket:
– Jag sa ja, men sen ångrade jag mig. Saker förändras ju.
– Visst, livet förändras. Men du ändrade på saker utan att säga till. Jag förstår att du studerar. Jag förstår att du har vänner. Men Freja, du är en del av den här familjen. Vi låser inte in dig här. Men du måste väl förstå att vi ibland behöver hjälp. Kan du ge oss ens två timmar i veckan för att sitta med din lillebror? Två timmar så vi kan gå till läkaren, eller till mormor?
Freja brydde sig inte ens om att lyssna klart. Hon himlade med ögonen och flera hårnålar trillade ur håret.
– Nej.
– Varför?
– För att det inte är mitt ansvar, pappa. Jag tänker inte offra mitt liv för era beslut.
Inombords gjorde hon sig redo för ett riktigt stort gräl. Nu kommer de väl skrika
– Okej, sa pappa oväntat lugnt. Då har jag hört dig.
Jaha? Hört? Inga skrik? Ingen mobil som konfiskeras? Inga dystra monologer om att man ångrar sig när föräldrarna inte finns längre?
– Är vi klara då? frågade Freja.
– Ja. Vi är klara för idag.
Lite förvånad över att det gick så lätt, skyndade sig Freja till badrummet, tog bort sminket och gick och lade sig Hon var så trött. Och nu hade föräldrarna också klagat
Men föräldrarna var inte klara i sitt sovrum.
– Erik, hur kan hon vara så kall? Nu lät mamma inte arg längre, bara ledsen. Vi har ju uppfostrat henne som alla andra. Aldrig snålat eller förbjudit saker utan anledning. Inte varit elaka. Men ändå känns det som att hon inte alls bryr sig om oss Ska vi börja be henne sitta barnvakt åt brorsan nu?
– Nej, svarade Erik och skakade på huvudet. Vi ska inte be henne. Om hon tycker hon inte är skyldig oss något, så är vi inte heller skyldiga henne nåt. Inte förrän hon förstår vad ansvar innebär.
***
Morgonen började inte med kaffe, utan med känslan av att grälet från igår fortfarande låg som en skugga i lägenheten.
Freja var först ut i köket. Hon drack lite vatten och tog en trött tugga av en trist macka som låg kvar i kylskåpet sen igår. När Linnea sedan kom in, med Oskar på höften, lyfte Freja direkt mobilen så mamma inte skulle börja predika. Men mamma åt frukost tyst. Sedan kom pappa och sa faktiskt hej:
– God morgon, sa han till Freja.
– Oj, man får visst prata med mig nu, svarade Freja ironiskt.
Pappa slog upp dokumentmappen där familjens ekonomi var uppskriven.
– Freja, jag vill prata med dig.
Hon himlade med ögonen.
– Om ansvar igen? Jag har redan sagt
– Nej, faktiskt inte om ansvar, han avbröt. Eller, delvis. Men det gäller pengar. Från och med denna månad förväntar vi oss att du betalar din del för mat och hyra. Ja, din andel av allt.
Freja log snett. Klart han försökte vara rolig lite kass humor efter gårdagens bråk? Hon hade ju retat dem igår kväll, nu ville de reta henne på morgonen. Balans.
– Haha, pappa. Skämt är inte din starka sida, men jag går inte på det.
Men pappa hade förberett sig.
– Det är inget skämt, Freja. Från och med nu betalar du din egen del av hushållet. Allt.
Till och med Oskar, som satt och mosade sin macka över bordet, tystnade och tittade stort på pappa.
– Vad sa du? viskade Freja.
– Du sa själv att du inte var oss skyldig något. Perfekt. Då är du inte heller beroende av oss längre. Från och med denna månad står du för egen mat, egen hyra och framför allt: dina studier.
Freja insåg han menade allvar. De var mer sårade än hon trott.
– Pappa, hör du dig själv? Okej, låt bli att mata mig om ni vill, men utbildningen det är ju heligt för dig. Du kan aldrig inte betala min högskoleavgift, det vet jag.
– Visst kan jag det, svarade han. Du är nitton, vuxen. Vuxna betalar själv. Vi har alltid sagt: så länge du pluggar och bor här, stöttar vi dig men det bygger på respekt och att du hjälper till hemma ibland. Säger du nej till det, säger du också nej till vår hjälp. På alla sätt.
Linnea gav Erik en osäker blick Går vi för långt?
Freja lade ner osten på mackan och for upp från stolen.
– Då får det vara, jag äter inte! Innan ni slänger något slags skuld på mig för frukosten också!
De åt upp själva. Freja slamrade med sakerna på sitt rum innan hon stack till föreläsningarna de var ju fortfarande betalda.
– Gick vi för långt? frågade Linnea försiktigt.
Erik tuggade på en bit ost.
– Nej då, Linnea! Blir man vuxen, får man ta sitt eget ansvar. Det är tufft men nödvändigt. Annars lär hon sig aldrig.
Freja såg knappt sina föräldrar. Hon gick tidigt, kom sent. Åt inte ens hemma. Linnea, trots Eriks förbud, frågade försiktigt om Freja svalt där ute, men fick bara en sårad blick och inget svar.
Till sist ordnade hon jobb på ett kafé. Ena gången skulle hon bara hoppa in för en vän, som så småningom slutade, och nu jobbade Freja fyra timmar efter plugget. Men pengar fick hon i alla fall.
Föräldrarna oroade sig men höll fast vid sitt beslut.
– Hon åt inte middag igen, Erik. Hon är ju hungrig. Det här med uppfostran tänk om hon kör sig själv i botten, sa Linnea.
– Hon kommer ge med sig, Linnea. När hon inser att i en familj hjälper man varandra. Hon behöver bara tid för sin stolthet.
Och efter tre månader av tyst krig sa Freja till slut:
– Okej, ni vann. Orkar inte jobba efter plugget för så lite pengar. Jag kan sitta barnvakt åt Oskar. Tre timmar, några gånger i veckan. Och här är pengarna för lägenheten, har sparat ihop det jag kunde.
Hon lade 10 000 kronor på bordet. Mer blev det inte. Men föräldrarna rörde dem inte.
– Freja Vi ville inte göra dig illa. Vi är inte ute efter att utpressa dig, sa mamma. Allt vi har gjort har vi gjort för att vi är dina föräldrar och älskar dig. Kan du inte visa oss lite omtanke också? Bara lite?
– Jag har förstått, förlåt sa Freja och kramade dem själv.
Jag har lärt mig något. Familjen får man inte ta för given och ibland måste man hjälpa till även om det inte passar en just då. Hur svårt det än är med stoltheten.
