Barnet till en väninna
När Lovisa närmade sig slutet av graviditeten, hade hennes lillebror redan stuckit hemifrån, och hennes pappa började supa, så livet blev snabbt rena rama mardrömmen.
Varje morgon började Lovisa med att vädra ut i huset, tömma flaskor under köksbordet och vänta tills pappan sovit färdigt.
Pappa, du måste sluta dricka. Du klarade ju knappt av stroken senast.
Jag dricker för att jag vill, ingen kan stoppa mig. Det är enda sättet jag klarar smärtan.
Vilken smärta menar du?
Smärtan av att inse att ingen behöver mig. Inte ens du. Jag är bara en börda för dig. Ett hopplöst fall, Lovisa. Jag borde aldrig blivit född och definitivt aldrig gift mig och satt barn till världen som bara ärvt mitt hopplösa lynne och fattigdom. Allt har varit i onödan. Det är bara lättare att dricka.
Lovisa, som redan var på dåligt humör, blev irriterad.
Det är inte förgäves, pappa. Det finns de som har det sämre än oss.
Hur mycket sämre, dotter? Du växte ju upp utan din mamma. Och nu ska du själv föda ett stackars barn utan pappa, som får fortsätta leva i elände.
Allt är inte nattsvart, pappa. Ingenting varar för evigt, det kan alltid ändras på en sekund.
Lovisa mindes med en blandning av sorg och längtan hur hon nyligen varit lycklig när hon planerade sitt bröllop med Henrik. Visst hade världen vänt sig upp och ner, men man måste ju leva vidare.
Den där dagen drack pappa sig redlös igen. Lovisa skrek ilsket:
Har du verkligen söp bort pengarna jag lagt undan som reserv? Hur hittade du dem? Letade du igenom hela huset och mina grejer?!
Allt i det här huset är mitt, sa pappa bestämt. Även pensionen du försökt gömma för mig! Min pension.
Och allt försvann rakt ner i flaskan? Tänkte du inte ens på hur vi ska klara oss?
Varför ska jag tänka? Jag är ju sjuk. Du är vuxen nu, dags för dig att ta hand om mig!
Lovisa rev desperat runt i köksskåpen.
Jag är säker på att det var två paket makaroner och ett smörpaket kvar igår. Nu är allt borta! Vad ska vi ens äta till middag?..
Lovisa satt nedslagen och sjönk ner på stolen med ansiktet i händerna.
Vem hade kunnat ana att faster Gunilla hade börjat dra hem pappa på sprit och tömma huset på mat i hemlighet?
Gunilla gled in som en giftig huggorm och gjorde sitt bästa för att förstöra familjen totalt.
Den natten grät Lovisa sig till sömns. Hon låg i sängen, trött, hungrig och knäckt.
Nästa morgon knackade Gunilla Forsberg på dörren. I moderiktigt kappa och stövlar, trippade hon rätt in utan att ens ta av sig skorna.
Tjenare! Min kompis på bostadskontoret berättade att ni har obetalda räkningar och snart stänger de av strömmen. Vad har ni igång här, Lovisa? Kan jag få en kopp te?
Innan Lovisa hann svara hade Gunilla redan brutit sig in i kylskåpet och skafferiet.
Jag fixar te själv, du är ju höggravid precis som min lilla Emma… Men alltså, ni har ju varken socker, te eller ens en torr knäckebrödbit. Du, vi måste till affären.
Lovisa undvek ögonkontakt.
Gunilla, jag orkar inte bjuda på te. Det bästa är nog att du går hem.
Gunilla gav sig dock inte.
Har du problem? Ja det ser jag. Kommer du ihåg att jag föreslog att du skulle bo hos mig? Nu menar jag allvar, du flyttar in hos mig. Här finns inga förutsättningar för bebisen, din pappa super och du har knappt mat! Frukt och vitaminer måste du äta! Kom igen, packa dina saker, så sticker vi.
Lovisa började känna sig yr och satte sig hastigt ned. Tårarna rann, Gunilla gav henne en klumpig kram.
Hör du, lilla vän. Jag vet vad du tycker om mig. Jag är inte förlåten, inte efter att min Emma snodde din Henrik. Men jag är ingen djävul, jag klarar bara inte att se dig så här. Oavsett om du vill eller inte, ska jag ta hand om dig nu.
Resten av dagen gick som i ett töcken: Gunilla hjälpte Lovisa packa väskan och ringde en taxi.
***
När värkarna satte igång höll Gunilla sig nära som ett plåster.
Lyssna nu, Lovisa. Jag har redan snackat med personalen. Så fort du föder barnet, så tar du det INTE i famnen, du ammar det inte, inte en blick! Har du fattat?
Lovisa, upptagen av världens smärta:
Herregud, Gunilla, gör som du vill. Bara smärtan försvinner.
Kom ihåg vad vi har sagt du klarar inte det här barnet. Jag har redan hittat ett respektabelt par som adopterar på stört.
Några timmar senare föddes en flicka.
Tre kilo tre, frisk och stark, sa barnmorskan glatt.
Barnet sveptes fort in i en filt och bars ut innan Lovisa ens hann se ansiktet.
Men barnläkaren gav Lovisa en skarp blick.
Vad håller du på med? Du har fått en fin liten flicka och vill inte ens titta på henne! Siv, ta tillbaka barnet till mamman och lägg genast vid bröstet.
Lovisa ville protestera:
Jag vill inte ha henne. Jag har inte ens mat till mig själv. Det finns folk som längtar efter ett barn… Jag skriver på papperen…
Alltså, du är ju helt snurrig. Titta åtminstone på henne!
Lovisa knep ihop ögonen, men kände plötsligt något litet och varmt nudda hennes hand.
Sjuksköterskan la ner bebisen. Den började söka med näsan, smackade med munnen, och Lovisa såg plötsligt på sin dotter.
En liten, hjälplös varelse mötte hennes blick och famlade mot henne med knubbiga fingrar.
Så ja, mamma, nu är det amningsdags! log läkaren, glatt. Hon såg hur Lovisa skakade av intrycket.
En söt och stark flicka, och hon behöver dig. Inte några andra.
Lovisa grät och kramade om sitt barn.
De följande två timmarna vilade Lovisa bredvid dottern och kunde inte ta ögonen från henne.
Moderskänslorna vaknade, om än något försenat.
“Det här är meningen med mitt liv min dotter. Spelar ingen roll att Henrik har stuckit och att pappa är ute och ränner… Hon behöver mig, därför lämnar jag henne aldrig.
***
Lovisa väcktes av Gunillas röst.
Gunilla kom in i rummet iförd morgonrock och stirrade bistert.
Har du glömt vad vi kom överens om? Du sa att du skulle lämna bort barnet. Det finns folk här som vill adoptera henne idag!
Gunilla, jag har ändrat mig. Jag tänker inte lämna bort mitt barn.
Men du har ju inte ens pengar! Du är ju hemlös rent ut sagt, vart ska du ta vägen med din baby?
Hem. Jag tar inte mer plats här. Jag klarar mig.
Lovisa såg hur Gunillas ansikte förvandlades till ett grin av förakt.
Du måste skämta?! Hur tänker du försörja er? Ska du stå och tigga på Sergels torg?
Gunillas rop väckte dottern i sängen. Lovisa gick genast till henne.
Hände du därifrån! Jag gungar och matar henne med ersättning, säger vi bara till barnmorskorna att du saknar mjölk, sa Gunilla barskt.
Lovisa skakade på huvudet:
Det bestämmer faktiskt inte du. Det är mitt barn. Jag sa, jag har ångrat mig, nu räcker det!
Du får inte göra så här! Du lovade ju! gnällde Gunilla.
Gå nu.
Gunilla försvann. Lovisas rumskamrat, som tyst lyssnat, höjde på ögonbrynet:
Vem var det där?
Min moster.
Herregud. Du gjorde rätt som kastade ut henne. Jag är Anna. Behöver du hjälp, ställ frågan. Det finns faktiskt snälla människor.
Jag är Lovisa.
Trevligt. Alltså, du vet att jag svär, men det var nåt väldigt skumt med den där kvinnan. Bättre hålla dottern ifrån henne, va?
***
Innan Lovisa fick åka hem kom en oväntad gäst. Hon fick lämna rummet och mötte sitt förflutna i sjukhusets korridor.
Där stod hennes gamla väninna, Emma, stor som ett hus.
Hej.
Lovisa slog sig försiktigt ned på bänken.
Emma krånglade sig bredvid.
Jag hörde att du fått barn.
Ja, en dotter.
Emma såg sig oroligt om.
Du vet ju att mamma har hittat folk som vill adoptera…
Jaha?
De är jätterika och vill verkligen ha din dotter!
Emma tog Lovisa i handen:
De betalar en miljon kronor! Fatta, Lovisa, du kan köpa en liten lya eller satsa på nåt eget!
Jaha, en hel miljon kronor? Men om det är så viktigt för dig kan du väl sälja ditt eget barn när du fött?
Emma lipade, men höll ändå envist kvar Lovisas arm.
Vänta, Lovisa! Ge barnet till mig istället! Jag tar hand om henne, hon är ju Henriks dotter.
Menar du allvar? Du tror du klarar två barn själv?
Du fattar ingenting, Lovisa! Allt är upp och ner!
Lovisa reste sig för att gå. Emma grep tag i hennes ärm, ögonen blixtrade galet:
Jag BEHÖVER det här barnet!
Släpp.
…Några timmar senare stormade Henrik själv in på rummet. Lovisa ryggade.
Har du fött? Får jag se henne?
Nej! Din Emma föder väl snart, gå till henne istället!
Vi måste snacka, Lovisa. Sen du födde har jag inte fått ro. Det är så här jag vill ha min dotter. Lämna bort henne så adopterar jag henne direkt.
Lovisa skakade på huvudet:
Jag är inte som du. Jag överger aldrig någon som behöver mig. Du kom förgäves. Du får inte vår dotter!
Henrik vägrade ge sig och stod i vägen.
Ge hit barnet! Du borde inte ens ha fött mitt barn! Jag ska ändå ta henne ifrån dig!
Jasså? Mammagris där? Fråga din mamma om lov först, va!
Lovisa knuffade bort Henrik, tog dottern och gick raka vägen till barnmorskan:
Kan du se till att ingen får besöka mig? Jag vill inte se NÅGON! Det här är ett genomgångshus, eller?
Epilog
På utskrivningsdagen steg Lovisa ut från Södersjukhuset med sin dotter tryckt mot bröstet.
Hon var inte ensam Anna, med sin man och mamma, gick ut samtidigt.
Lovisa stannade på trappan, stirrade mot bilen som väntade. Från bilen klev Henriks mamma, Gunilla Lindqvist. Hon sträckte på nacken och kisade argt mot Lovisa.
Kylan kröp längs ryggraden.
Den tilltänkta svärmodern såg ut som en hungrig varg redo att attackera.
Anna märkte Lovisas min, ställde sig skyddande bredvid.
Vem är det där?
Henriks föräldrar.
Hon stirrar som att hon väntar in dig. Nä, Lovisa, det känns skumt. Jag sa ju att mamma fixat rum åt dig hos oss, häng med oss.
Lovisa nickade. Hon kände själv oro gnaga inombords.
***
Lovisa bodde hos sina nya vänner. Ovän-tippat fann hon kärleken där Annas kusin, den eviga ungkarlen Ivan, började uppvakta henne.
Ivan var en bra karl, varm och snäll. Han gifte sig med Lovisa, adopterade dottern och till och med började hjälpa svärfadern.
Vad hände med Emma och Henrik? De skilde sig.
Det visade sig att Emma fejkat graviditet och gått runt med kudde under tröjan hela tiden, hela Lindqvist-klanen blev grundlurad.
Gunilla Forsberg, i ett sista försök att rädda dottern, erkände för Henrik att Emma fått missfall tidigt. Samtidigt kom hon på en enligt henne briljant lösning.
Henke lilla, bli inte arg på Emma. Ja, visst, hon fick missfall, men du är inte oskyldig själv. Du har ju ett barn på gång på annat håll. Vi gör så här ni tar Lovisas bebis istället! Adoptera, ingen kommer märka! Och vi säger inget till dina föräldrar om missfallet. Alla får tro att det är Emmas barn!
Henrik tyckte det lät utmärkt.
Och allt hade varit så “bra”, om inte Lovisa plötsligt sagt stopp och vägrat lämna sitt barn, vilket gjorde både Gunilla och Emma fullständigt handfallna.
Henriks mamma, Gunilla Lindqvist, blev så besviken på Emma att hon slängde ut henne och tvingade sonen att skilja sig.
Slut på såpan.
