Barnet föddes precis vid midnatt. Just i det ögonblicket då den digitala klockan i förlossningssalen blinkade till med sitt gröna sken, och skiftade från 23:59 till 00:00. Läkaren och barnmorskan utbytte snabba blickar, medan den jourhavande barnläkaren snabbt lyfte upp det lilla, blåaktiga och orörliga barnet och lade honom på skötbordet. Hon grep genast efter sugkatetern barnet andades inte. Kvinnan på britsen vred svagt på huvudet och betraktade ointresserat hur läkaren kämpade.
Kanske han är död? Han skriker ju inte… tankarna snurrade i hennes huvud, som fortfarande kändes dimmigt av den nyss så alltuppslukande smärtan. Till sist gav den nyfödde ifrån sig ett svagt pip, som snart växte till ett kraftigare skrik, som ekade genom de tysta korridorerna i denna sena timme på BB. Läkaren, barnmorskan och barnläkaren stod samlade kring honom och studerade barnet under tyst koncentration.
Han var ovanlig, den här lilla pojken… Hans ryggrad böjde sig konstigt mellan skulderbladen och bildade två nästan symmetriskt placerade långa knölar, som gick ner över bröstkorgen.
Hur är det möjligt? mumlade den häpne barnläkaren. Jag har aldrig sett något liknande Det går ju inte… sånt här kan inte ske
När läkaren kom till Anna på morgonen för att förklara vad som var särskilt med hennes nyfödde son, drog hon avsmakande på munnen.
Så han är inte bara sjuklig, han är ful också Nej, tack, ta honom vart ni vill, jag vill inte ha nån missbildad unge Jag hade inte ens tänkt ta hem en frisk, och nu det här Låt mig få ett papper, jag vill skriva under att jag avsäger mig honom…
Hon lämnade BB den dag hon kunde, lätt och obekymrad, fri från allt ansvar. Hennes son stannade kvar, utan att veta att den människa som borde älskat honom mest av alla redan hade övergett honom.
På barnhemmet fick pojken namnet Isak. Just så, och inget annat. Personalen klädde honom i stora, alltför vida skjortor, så att hans missbildning inte skulle synas så tydligt.
Men även om hans kropp hade varit perfekt, skulle Isak ändå ha varit annorlunda. I hans blå ögon, med de långa mörka fransarna, fanns en vuxen allvarlighet som man sällan såg bland de skrålande, grälande och ständigt osams lekande barnen.
Stundom satt han vid fönstret och lyssnade inåt, försökte förstå något inom sig själv som han ännu inte riktigt kunde greppa.
En dag, när barnen två och två snubblade fram på rad till någon aktivitet, hände det. Från en halvöppen dörr till föreståndarens rum hörde Isak musik. Den liknade inte de barnvisor de fick sjunga, inte heller de marschsånger de övade på. Musiken lät som vind. En varm, mild vind som mjukt lyfte upp honom och bar iväg, vaggande och rogivande…
Det fanns inga ord i melodin, men den hade en själ, en levande närvaro som slöt Isak i en omfamning och berättade något ingen annan visste eller ens behövde veta, förutom honom själv.
Han stannade mitt i korridoren, vilket skapade oreda bland den prydliga raden, och började sakta röra kroppen i takt med musiken, utan att bry sig om småsyskon som sprang in i honom eller personalens oförstående försök att få honom ur vägen.
I det ögonblicket föll alla bitar på plats i hans huvud. Det han tidigare förgäves försökt urskilja i sorlet, vinden utanför och rören i tvättrummet det var den, hans egen Musik…
Elin och Daniel reste själva mellan barnhemmen i trakten. Elin kunde på grund av en medfödd sjukdom inte få egna barn. De hade bestämt sig för att adoptera. Pappersarbetet var klart, utbildningen för blivande adoptivföräldrar avklarad. Men det var svårt att välja: Hur skulle de veta vilken som var deras barn, deras alldeles egen? Ingen av de barn de mött kändes rätt, trots att de hade besökt så många.
En dag stod de hand i hand utanför staketet till barnhemmet. I sandlådan grävde barn, flickor körde dockvagnar, skratt och stoj fyllde luften. Men bara en liten pojke, i en för stor jacka, stod lite avsides och lyssnade uppmärksamt på en pilfink som kvittrade i ett träd.
Just då ringde Elins mobil. Mozart. Elin älskade klassisk musik. Och pojken han ryckte till, ögonen tändes och han började långsamt gunga i takt med musiken, med en känsla för rytm som var en vuxen musiker värdig. Elin och Daniel stirrade barnsligt lyckliga, glömde telefonen som fortsatte ringa för de såg Honom. Sin son. En själ som lyste ur hans blick.
Ja, jag förstår att han är sjuk, och har ett handikapp Ja, jag är villig att ta ansvar Rehabilitering? Självklart… i en timme satt Elin och svarade tålmodigt på föreståndarens frågor, ovillig att ge upp hoppet om att adoptera ett friskare barn. Man väljer inte sitt barn viskade hon ihärdigt, jag tar honom, vad det än kostar…
Mamma? frågade Isak och lämnade pianot, lade huvudet på Elins hand. Varför är jag så här? Varför är jag inte som de andra?
Elin smekte hans missbildade rygg och sade vänligt:
Förstår du, min son, vi är alla olika. På insidan och utsidan Du, jag, och pappa
Och din rygg har jag inte berättat att du har vingar där, som en ängel? De har bara inte vecklats ut än, men de kommer, det lovar jag…
Hon kramade om honom och kysste hans varma hjässa, och sedan satte hon sig bredvid vid pianot. Tillsammans spelade de, och Isak spelade med sådan känsla att inte ens erfarna musiker alltid kunde mäta sig.
Och bakom honom vecklades verkligen två vingar ut men det var bara mamma, pappa och Isaks skyddsängel som kunde se dem. Medan musiken svällde till en bred, mäktig älv som bar Isak på sina vågor, lycklig och fri.
Jag har lärt mig att kärlek inte ser ut som vi tror. Den hittar fram, oavsett hinder, och den ger oss kraften att se det vackra där andra bara ser det ovanliga.
