Barns bittra minnen
Elsa skopade upp gröten i skålarna och ritade en rolig ansikte med sylt i sin sons tallrik.
“Karlar! Dags för frukost!” ropade hon och hällde upp nykokt te i kopparna.
Ludvig satte sig vid bordet och såg missnöjt på sin tallrik.
“Jag gillar inte gröt,” muttrade han.
“Vad är det här för nyheter? Havregryn är nyttigt. Om du vill åka skridskor måste du äta ordentligt först.” Karl satte sig mittemot sonen, skopade upp gröt och stoppade den i munnen.
“Mmm… Så gott. Vår mamma är en trollkvinna. Tro mig, ingen lagar havregrynsgröt som hon.”
Ludvig såg tveksamt på sin far men tog ändå en sked. När han ätit upp sköt Elsa undan den tomma tallriken och räckte honom teet.
“Händer något?” frågade hon sin man. “Du har varit så tankspridd på sistone. Problem på jobbet?”
“Jag är klar. När åker vi skridskor?” frågade Ludvig glatt.
“Gå och le lite. Mamma och jag måste prata.” Karl fångade sonens missnöjda blick. “Snart. Gå nu.”
Elsa tyckte sig nästan läsa hans tankar. Han övervägde om han skulle gråta, för skridskoåkningen kanske skulle ställas in efter föräldrarnas samtal, eller gå in i sitt rum och lida i tystnad. Hon log och nickade åt honom, bekräftade med en blick att skridskorna skulle bli av – men senare.
Ludvig gled ner från pallen och lämnade köket med en sur min.
“Vad är det som gnager på dig?” Elsa satte sig på hans plats.
“Jag vet inte hur jag ska börja. Förstår inte själv,” sa Karl och vred på tekoppen.
“Har du en älskarinna? Vill du lämna mig för henne?” frågade Elsa rakt på sak.
“Elsa, vad säger du? Hur kan du ens tänka så?” Karl blev röd av ilska.
“Vad ska jag tro? Om allt är bra på jobbet, vad annars kan få dig att må så här dåligt?” Elsa började tappa tålamodet. “Igår bad jag dig ta ut soporna. Du nickade, men glömde bort dem. Du är så frånvarande. Berätta nu, men ljug inte,” sa hon varnande.
Karl såg stint på henne.
“Min mor kom och hälsade på mig,” pressade han fram till slut.
Elsa såg att orden kostade på.
“I drömmen? Och vad meddelade hon dig från andra sidan som skakat om dig så här?” skrattade hon lätt.
“Nej, inte i drömmen. I verkligheten.” Karl knuffade undan koppen så att teet skvätte. Elsa hoppade upp, tog en trasa och torkade upp.
“Men hon är ju död. Har du ljugit för mig hela tiden?” Elsa slängde trasan i diskhon och satte sig igen.
“Nej, jag ljög inte. Hur förstår du inte? Hon var död för mig,” sa Karl irriterat över hennes oförståelse.
“Okej, lugnt nu. Död, levande… Förklara. Jag lyssnar.”
“Vad ska jag säga? Jag var tio år, tror jag. Pappa drack. De bråkade ofta. Hon var vacker, och pappa var svartsjuk. Slag hände. Hon täckte sina blåmärken, men jag såg dem.”
“Den dagen kom pappa hem full. Han skrek att hon var skuld till allt. Mamma teg först, men det retade honom. Jag gick in på mitt rum, hörde hur de skrek. Plötsligt fög något tungt, och sedan tystnad. Jag väntade och gick ut. Pappa låg på golvet med blod från huvudet. Och mamma… Hon stod över honom med händerna för munnen.”
“Hon såg mig och knuffade ut mig. Sa att pappa hade ramlat, att hon skulle ringa ambulansen. Men polisen kom istället. Hon följde med dem, sa att hon skulle komma tillbaka, att jag skulle vänta på faster Agnes – pappas syster. Jag satt i hallen tills hon kom.”
“Hon grät över pappa och kallade mamma för mördare, sa att hon förtjänade fängelse. Sedan sa hon att jag skulle packa mina saker och bo hos henne. Vad kunde jag göra?”
“Hon berättade mycket ont om mamma. Jag trodde henne inte, skrek att mamma var snäll, att hon älskade pappa och inte hade några älskare. Men ingen lyssnade. Och farbror Erik, faster Agnes man, sa att jag inte fick berätta för någon. Låt alla tro att mina föräldrar dog i en olycka, sa han. För i skolan skulle jag mobbas för att ha en mördarmamma.”
“Mamma kom aldrig tillbaka, skrev eller ringde inte. Så jag slutade vänta. De gav mig mat och kläder, men ingen kärlek. Jag kände mig inte välkommen.”
“En dag tog jag tio kronor från faster Agnes plånbok. Minns inte varför. Hon gav mig aldrig pengar. Hon märkte det och slog mig. Sa att om jag stjal igen skulle hon skicka mig till barnhemmet.”
“Jag längtade bara efter att växa upp och fly. Vet inte hur jag undvek att bli buse eller knarkare. Efter gymnasiet kom jag hit och började på universitetet, träffade dig.”
“Jag ljög så länge om att mina föräldrar dog att jag inte ens berättade sanningen för dig. Var rädd att du skulle sluta älska mig om du visste att jag var son till en mördare.”
“Herregud, vad du har gått igenom.” Elsa lade sin hand över hans. “Har du aldrig sett henne igen? Din mamma?”
“Nej. När hon kom till mitt jobb för tre dagar sedan kände jag inte igen henne, men jag visste. Kände det. Vet du, först ville jag inte prata. Var arg för att hon lämnade mig, aldrig kontaktade mig, för att hon dödade pappa och förstörde mitt liv.”
“Men hon såg på mig så att jag lyssnade. Vi gick till ett café… Elsa, jag vågar knappt erkänna det för mig själv, men jag är glad att hon är här.”
“Vad sa hon? Dödade hon verkligen din pappa?” Elsa såg spänt på honom.
Karl nickade.
“Som jag sa – en olycka. När pappa skulle slå henne knuffade hon tillbaka. Han tappade balansen och slog i bordskanten…”
“Fick hon fängelse?” viskade Elsa.
“Ja. Pappa hade blåmärken på bröstet. De trodde hon slog honom under bråket. Men på mamma fanns inga tecken. Så de trodde det var avsiktligt. Grannar och faster Agnes vittnade mot henne.”
“Hon sa att hon skrev brev till mig, men jag fick aldrig något. Faster Agnes har väl rivit dem. I ett brev bad mamma att få träffa mig. Hon visade ett brev där faster Agnes svarade att jag glömt henne, att jag inte ville ha en mördarmamma. Jag visste inget. Men när jag växte upp sökte jag inte heller sanningen. Så många år…”
Elsa såg hur han led.
“Men varför kom hon inte tidigare? Varför inte när hon blev fri?”
“Jag frågade samma sak. Hon var rädd, sa hon. Rädd att jag inte skulle tro eller förlåta. Hon sa att hon följt mitt liv alla dessa år, sett mig. Och”Och nu, när jag äntligen förstår, ska jag ge henne den kärlek hon alltid förtjänat.”
