Det har gått många år sedan Elin gifte sig. Med varje år som passerat har distansen mellan oss växt. Det kändes som om hon helt enkelt strukit oss ur sitt liv. Hon ringde allt mer sällan, besökte oss ännu mer sällan. Och när vi väl träffades var hennes blick kylig och avlägsen.
Den fredagen dröjde jag länge innan jag vågade ringa henne. Jag och Erik hade planerat att fira vårt trettioåriga äktenskap – en enkel sammankomst med familjen. Jag längtade efter värme, våra näras röster, om bara för några timmar…
“Hallå?” svarade Elin till slut, andfådd.
“Elin, det är mamma. Är du på gymmet igen? Är det en bra stund?”
“Nej, mamma, jag tvättar Olle bil.”
“Varför gör du det?”
“Vem annars, mamma? Att åka till biltvätt är dyrt. Jag är inte gjord av porslin.”
“Ja, okej, kära du… Jag undrade om ni kunde komma hit på söndag? Det är vårt bröllopsjubileum. Vi kan umgås, prata lite…”
“Varför bestämde ni plötsligt att fira?” fnös hon. “Är det midlivskrisen som kickar in?”
“Trettio år, Elin. Hur kan vi inte fira det?”
“Ledsen, mamma. Det går inte. Vi är inbjudna till en väns bröllop – en av Olle kompisar gifter sig. Det är bara ett bröllop, men ni har fler jubileer framöver.”
Jag kramade mobilen, försökte dölja hur ilskan redan bubblade i bröstet.
“Synd… Vi hade sett fram emot det…”
“Vi också, mamma. Men hur kan vi säga nej till dem? Var inte ledsen, vi ska förstås gratulera er senare.”
“Ja, okej,” viskade jag, “jag ringer din bror.”
Markus kunde inte heller. Han hade egna planer. När jag lade på grät jag, som ett barn som blivit nekat godis. Som en mor som blivit glömd.
“Lina, vad är det som händer?” Erik kom in i köket och såg mig sitta och gråta tyst.
“Inget, Erik… Barnen kommer inte. Och jag, dum som jag var, längtade efter att vi alla skulle vara tillsammans…”
“Sluta nu. Det här är vår dag. Du och jag – det räcker.”
Nattern vaknade jag av sorg och bitterhet. Allt inom mig skrek: “Varför? Varför behöver de mig inte? Har vi inte gjort nog? Vi gav dem utbildning, hjälpte med bostäder, stöttade dem… Och nu – vi är främlingar…”
“Lina,” viskade Erik, “de har sina egna liv. Men du har mig. Och jag är här.”
“Men jag känner mig så tom, Erik…” var allt jag kunde säga. “Du är på jobbet hela dagarna, och jag är ensam…”
Nästa dag kom han hem tidigt, tidigare än vanligt. Han log.
“Hände något?”
Han drog fram en enorm bukett bakom ryggen.
“Till dig. Och imorron åker vi till sjön. En hel vecka. Bara du och jag.”
Stugan var som ur en saga: träpanel, utsikt över sjön, blommor runtom, fågelsång. På morgonen vaknade jag av en ljuvlig doft – sängen var täckt av kronblad. Ballonger hängde i hörnen, och på spegeln stod det skrivet: “Grattis på bröllopsdagen, älskling!”
Jag höll nästan på att gråta av lycka. När jag tittade ut genom fönstret såg jag Erik med en korg i handen. Han kom fram, öppnade den – och ett svagt “mjau” hördes. En liten, rödaktig kattunge, fluffig och underbar, tittade på mig.
“Nå, vill du välkomna en ny familjemedlem?” Han log som en pojkjävel.
“Erik… Det här är den bästa dagen i mitt liv…”
Vi tillbringade veckan som på ny smekmånad. Sju dagar, men minnena räckte för ett helt liv. Och när vi kom hem ringde telefonen oavbrutet.
“Mamma! Var har ni varit?! Vi har ringt, letat efter er! Telefonen går ju inte att nå!”
“Lugna dig, dottern lilla. Pappa och jag hade lite ledigt. Har vi inte rätt att leva för oss själva ibland?”
“Jo, visst… Men du ringde ju inte, du oroade dig inte…”
“Nu är det din tur att oroa dig. För pappa och jag har bestämt oss – vi ska leva för oss.”
“För er? Mamma, menar du allvar?”
“Pappa och jag är på ny smekmånad. Vi har inte tid med er just nu.”
Ett år har gått. Erik och jag lever på ett nytt sätt. Han slutade sitt jobb, vi lever enklare men lyckligare. Barnen har blivit mer närvarande, ringer oftare, kommer på besök. Och vi ser på varandra – och tackar ödet för att vi inte lät oss glömmas. För att vi kom ihåg: det viktigaste i livet är VI.
