En barndomsvän från förr kom på besök. Hon har aldrig haft barn. Hon bestämde sig tidigt för att barn inte var något för henne, utan ville leva för sin egen skull.
Idag träffade jag min gamla vän från skoltiden. Vi är båda 60 år nu. När vi hade tagit studenten packade hon väskorna och lämnade vårt lilla samhälle i Småland direkt. Vi höll kontakt ett tag med brev och telefonsamtal, men det rann ut i sanden efter några år.
Genom gemensamma bekanta fick jag höra att min vän reste mycket, satt aldrig still och bytte partner flera gånger. Vid femtio hade hon gift sig för tredje gången, men det äktenskapet tog också slut. Inga barn fick hon under alla dessa år. Det var svårt för mig att förstå varför de flesta kvinnor skaffar ju åtminstone ett barn. Funkar det inte med mannen så har man åtminstone ett barn och längre fram kanske barnbarn att ta hand om.
Nu hade hon återvänt till vår lilla stad för att sälja de sista sakerna hon hade kvar här. Tidigare hyrde hon en lägenhet, men nu skulle den också bort.
Vi träffades, pratade om livet och delade våra erfarenheter. Till sist kunde jag inte låta bli att fråga:
Men Siri, varför blev ditt liv som det blev? Varför har du aldrig skaffat barn? Inte ens för din egen skull, så att någon kan räcka dig ett glas vatten när du blir gammal?
Hon skrattade högt och sa:
Vilket glas vatten? Tror du verkligen att barnen kommer springa och hjälpa dig när du blir äldre? Svenska barn är ju självständiga, och många bryr sig faktiskt inte om sina gamla föräldrar. Det är lättare att spara och ta in en hemtjänst eller privat hjälp, än att vara beroende av barn eller belasta dem med sina behov.
Jag skaffade inte barn för att jag aldrig ville. Jag har ingen lust att alltid passa någon, ta hand om folk, oroa mig, ge bort mina pengar. Jag valde att leva för mig själv resa, se världen, tjäna mina egna pengar. Mina män lämnade mig bara för att jag inte ville ha barn.
Än idag lever jag bara för mitt eget nöjes skull. Jag behöver inte vara barnvakt åt barnbarn eller lägga undan min pension för att försörja vuxna barn som inte kan stå på egna ben.
Jag ångrar ingenting. Tvärtom, jag tycker synd om dem som har skaffat en massa barn men ändå sitter ensamma på äldre dar, eller klagar över att barnen flyttat utomlands. Själv har jag inga sådana problem.
Det är vad jag tycker.
Efter att jag lyssnat på Siri insåg jag att hon faktiskt har en poäng. Varför skaffa barn och oroa sig om man inte vill? Varför hoppas att barnen kommer ta hand om en när man blir gammal? Det är ingen självklarhet, och framför allt inget man måste göra för någon annans skull.
