Lars steg ut på trappan till föräldrahemmet, drog in den varma kvällsluften från byn och satte sig på den gamla bänken som gnisslade under honom, precis som den alltid gjort sedan barnsben. Efter en stund kom Ola gående långsamt mot huset. Han var den vän Lars växt upp sida vid sida med, men för många år sedan hade något gått snett…
“Jo, hur är läget?” frågade Ola och klappade Lars på axeln på det där manliga sättet.
“Jo, det går väl,” nickade Lars. “Jobbar, har köpt en lägenhet i stan.”
“Schyst,” sa Ola och nickade gillande. “Du var alltid den smarte. Inte som jag…”
“Åh, struntprat!” skrattade Lars. “Föräldrarna berättade att du byggt det finaste huset i byn. Säger att grannarna ser upp till dig.”
“Du har ju också gjort bra ifrån dig – lägenhet i stan. Inte illa.”
De skrattade båda. Och sedan, som av gammal vana, gick de till Olas hus. De plockade fram bröd, ägg och korv. En flaska hembränt dök upp. De hällde upp varsitt glas, båda grimaserade – de drack sällan.
Plötsligt sa Ola:
“Hör du… Vet du vad… om Karin?”
Lars spärrade upp ögonen:
“Vadå?”
“Hon gifte sig. Med en kille… från granngården. Hon jobbar som lärare i vår gamla skola nu.”
“Karin?” upprepade Lars, och något drog samman i bröstet på honom. “Det visste jag inte…”
“Jag trodde inte heller på det först. Trodde det skulle gå över… Men jag satt i tre dagar på traktorn – inget försvann. Förstår du?”
Han hällde upp igen. De drack, och sedan satt de tysta och stirrade ner i varsin kopp te.
Plötsligt tittade båda upp och brast ut i skratt – precis som de gjort när de var barn. Tills tårarna kom, tills de fick hicka.
“Så här blev det alltså,” sa Ola och torkade ögonen. “Så många år för hennes skull… och nu blev det så här.”
“Ja,” nickade Lars. “Vi tävlade. Vem som var bäst, vem som höll ut längst, vem som var starkast. Och hon – bara *pang* – försvann med en annan.”
“Hon är bra, hon,” sa Ola oväntat. “Hon valde själv. Men vi försökte ju…”
“Jo,” funderade Lars. “Men egentligen var det inte bortkastat. Du byggde ett hus, jag blev överläkare. Vi är något nu, båda två.”
“Precis!” sa Ola, plötsligt livfull. “Vi är bara tjugonio. Livet börjar ju precis!”
“Du började först, hördu,” påminde Lars.
“Kanske. Men du höll igång. Smarting.”
“Då var jag lika dum. Vi var det båda,” flinade Lars.
“Minns du när hon satt på bänken efter skolan och tittade på oss båda med samma blick? Inte dig, inte mig – ingen.”
De tystnade igen. Mindes.
Lars och Ola hade känt varandra sedan BB – nästan födda samma dag. De växte upp tillsammans, bodde grannar. Lekte, gick i samma skola, satt bredvid varandra i klassrummet. Tills nionde klass var de oskiljaktiga.
Sedan dök Karin upp.
Hon hade vuxit på sommaren. Från en pojkflicka på cykel blev hon en slank flicka med långt ljust hår. Och allt förändrades. Vänner blev rivaler.
Ola höll på med teknik, lekte med faderns traktor. Lars böjde sig över böcker och djur. Den ena blev maskinist, den andre forskare.
Och Karin? Hon såg på dem båda med den där blicken som fick hjärtat att slå snabbare.
Efter gymnasiet flyttade Lars till staden för att studera, medan Ola började arbeta i skogen. Karin läste på distans och dök upp hos den ena, sedan den andra. Hon delade nyheter: vem som tjänade mest, vem som fick stipendium. Men hon närmade sig ingen av dem.
Inte ens lumpen försonade dem. De blev män, var och en på sin väg. Ola byggde hus, köpte byns första bil. Lars blev doktor, skrev avhandling. Men trots allt – båda var ogifta. Båda – fortfarande ensamma. Båda bar fortfarande minnet av den där flickan med det ljusa håret.
Och nu satt de i köket, trötta, med ögon mörka av tidens gång – och skrattade. Både bittert och ljust.
“Det är bra att hon gifte sig,” sa Lars till slut. “För hennes skull. Kanske älskar han henne på riktigt.”
“Kanske…” viskade Ola. “Jag hoppas det. Annars… var allt förgäves.”
De teg en stund. Sedan smällde Ola handflatan i bordet:
“Vet du vad? Vi skålar. För henne. För oss. För att livet går vidare.”
“Visst,” log Lars. “För att vi fortfarande är här. Och inte fiender.”
Ola hällde upp det sista.
“För Karin.”
“För Karin.”
Glasen klirrade. Och utanför blev kväll till natt. Över den gamla bänken böjde sig två silhuetter – inte pojkar längre, men inte heller gamla. Bara två som livet en gång förde samman och aldrig lät skiljas.
Och Karin… Ja, hon får vara lycklig. Hon förtjänar det.
