Det var en gång för länge sedan, när livet var enklare och kärleken renare.
Mamma, kan jag få ha den blå skjortan i morgon till dagis?
Den blå? Varför just den?
För att Katja Johansson sa att den passar mina ögon!
Mamma log och nickade. Om Katja sa det, så skulle han så klart få ha den blå skjortan. Nöjd sprang Emil iväg för att leka med sin storebror, Viktor, som redan gick i skolan.
På kvällarna berättade mamma för pappa om den blå skjortan och hur den matchade Emils ögon. Pappa skrattade och rufsade sin lille son i håret.
Jaså, gillar du Katja, min lille vän?
Ja, jag ska gifta mig med henne!
Jaså minsann? Först måste du lära dig och utbilda dig, sen kan du gifta dig.
Så lång tid? Emil såg fundersam ut.
Pappa, kan jag inte gifta mig med henne i morgon?
I morgon? Var ska ni bo då, min son?
Hemma, förstås! svarade pojken förvånat.
Vems hem? envisades pappa. Hos Katja?
Nej, pappa! svarade Emil med stora ögon. Katja bor ju hos sig, och jag bor hos mig!
Nej, min lille vän, så funkar det inte. Om du gifter dig måste du ta med dig Katja och bo tillsammans. Du måste arbeta, och Katja ska gå i dagis, sen i skolan, och sedan på universitetet.
Men jag då? Emil såg upp med tårar i ögonen.
Du måste jobba, min son, för att försörja er.
Varför gråter du? Mamma böjde sig ner.
Mamma, jag vill gifta mig med Katja, men jag vill inte jobba nu. Jag vill gå i dagis och lära mig saker, och pappa sa wåååh
Men varför gråter du? När du blir stor kan du gifta dig.
Ja, men då kanske någon annan tar henne!
Vem då?
Vet inte kanske Erik eller Marcus.
Då behöver du inte Katja om hon kan välja någon annan.
Nästa morgon gick Emil i bestämda steg fram till flickan i den röda sammetsklänningen, med stort rosettband i långt ljust hår. Han tog hennes hand och sa med allvar:
Jag ska gifta mig med dig, Johansson!
Flickan tittade på honom en stund, vände sig bort och svarade:
Nej!
Emil sprang fram och stampade med foten.
Jag sa att jag ska gifta mig med dig! Inte nu, okej? Han tog hennes hand igen och såg henne djupt i ögonen. Senare, lovar?
Varför inte nu? frågade Katja förvirrat. Erik och Lisa gifte sig nu.
De leker bara. Vi ska göra det på riktigt!
Okej! nickade Katja, och hand i hand sprang de iväg för att leka.
I skolan krävde Emil att få sitta bredvid Katja. Lärarinnan vägrade och satte Katja med en annan pojke. Emil gick ändå och satte sig bredvid henne.
Jag ska gifta mig med Johansson när jag blir stor.
Klassen skrattade.
Tili-tili-test, brud och brudgum!
Barn! Tyst! sa läraren strängt. Vad heter du?
Emil.
Du är för liten för sådana tankar. Gå och sätt dig på din plats.
Nej! Katja, säg att jag ska gifta mig med dig.
Katja satt tyst och log.
Nå, fröken Johansson, vad säger du? frågade läraren.
Vi ska gifta oss på riktigt när vi blir stora, inte som Erik och Lisa som bara leker.
Läraren såg tankfullt på dem.
Jaså minsann. Då får ni sitta tillsammans.
Katja var drottningen i hans hjärta. Han bar hennes väska, försvarade henne mot hundar, busar och ibland till och med mot lärare. En gång när hon föll och skrapade knäet bar han henne till skolsköterskan.
När de blev äldre bekände han sin kärlek på riktigt den här gången.
Och Katja? Katja log sitt leende och gick vidare med högburet huvud.
Jag ska ändå gifta mig med dig, Johansson! ropade han efter henne. Hör du det?
Sen började Marcus, en boxare med egen bil, uppvakta Katja. Emil fick många blåmärken, men gav aldrig upp.
En dag stod tre killar och väntade på honom.
Hej, lillen, sa en av dem nonchalant. Kom hit.
Vill du något, får du komma själv.
Är du fräck?
Jag heter Emil.
Hörru, lyssna nu. Sluta tjata om Johansson. Hon är vår kompis flickvän.
Var är han då? Vågar han inte säga det själv? Sä
