9 mars
Mormor, jag har en sak att be dig om, jag behöver verkligen pengar.
Mycket pengar.
Pontus kom till mig på kvällen. Det syntes att han var nervös.
Vanligtvis tittar han in ett par gånger i veckan. Hjälper till att handla, tar ut soporna. En gång lagade han till och med soffan den håller nog ett tag till. Han brukar alltid vara så lugn och trygg. Nu var han märkbart orolig.
Jag har alltid varit lite försiktig det händer ju så mycket nu för tiden.
Pontus, får jag fråga vad du ska ha pengarna till? Och hur mycket pratar vi om när du säger mycket? Jag kände hur jag spände mig inombords.
Pontus är mitt äldsta barnbarn. En fin och omtänksam kille. Han tog studenten förra året. Jobbar och pluggar på distans samtidigt. Föräldrarna har aldrig klagat på honom. Men varför behövde han så mycket pengar?
Jag kan inte berätta just nu, men jag lovar att jag betalar tillbaka. Men inte direkt, det får bli i omgångar, svarade Pontus, lite generat.
Du vet ju att jag lever på pension, Pontus. Hur mycket menar du, egentligen?
Hundratusen kronor.
Och varför frågar du inte dina föräldrar?, frågade jag mest av automatik, fastän jag redan visste svaret. Min svärson, Pontus pappa, har alltid varit väldigt sträng. Han tycker att barn ska klara sig själva, och inte lägga sig i saker de inte har med att göra.
De skulle aldrig gå med på det, sa Pontus, som om han läste mina tankar.
Tänk om han har trasslat in sig i något? Om jag ger honom pengar, gör det kanske bara saken värre? Men om jag inte hjälper honom, kanske problemen blir ännu större?
Mormor, jag lovar, det är inget dåligt, sa Pontus snabbt, tolkade nog min blick. Jag betalar tillbaka om tre månader, det lovar jag! Litar du inte på mig?
Jag borde nog ge honom pengarna. Även om han inte kan betala tillbaka. Någon måste ju vara den han kan lita på, någon som alltid stöttar honom. Det är ju därför man finns. Jag har de här pengarna undanstoppade för “om utifall att”. Kanske är det nu de behövs. Och begravningarna får väl någon annan lösa sedan. Det är de levande som ska hjälpas. Sina närmaste måste man lita på!
De säger ju att om man lånar ut pengar ska man räkna med att aldrig se dem igen. Ungdomar nu för tiden kan vara svåra att förstå. Men Pontus har aldrig svikit mig förr!
Okej, jag kan låna dig pengarna. På tre månader, precis som du säger. Men vore det inte bättre om dina föräldrar fick veta?
Mormor, du vet att jag tycker om dig så mycket. Jag håller alltid mina löften. Men om det inte går för dig, så försöker jag ta ett lån, jag jobbar ju.
Morgonen därpå gick jag till banken, tog ut pengarna och gav dem till Pontus.
Han lyste upp, pussade mig på kinden och sa:
Tack, mormor. Du är den bästa jag har. Jag lovar, jag betalar tillbaka, och sen försvann han ut genom dörren.
Jag satte mig med en kopp te och började fundera. Hur många gånger har det inte varit jag som varit i knipa och någon har hjälpt mig? Nu tänker ju folk mest på sig själva. Svåra tider är det verkligen.
En vecka senare dök Pontus upp, sprudlande glad:
Mormor, här är en del av pengarna. Jag fick förskott på jobbet. Och får jag ta med någon imorgon, när jag kommer?
Självklart, jag bakar din favorit vallmokaka, sa jag leende, och kände att det kunde vara bra att han kommer, så jag ser hur han egentligen mår.
Nästa kväll kom Pontus och han var inte ensam. Bredvid stod en späd, ljushårig tjej:
Mormor, det här är Hedvig, Hedvig, det här är min finaste mormor, Ingrid Andersson.
Hedvig log osäkert:
Hej, Ingrid. Tack så mycket för allt du har gjort.
Kom in! Trevligt att träffas, sa jag, och kände hur axlarna slappnade av. Hedvig verkade väldigt trevlig.
Vi satte oss alla ned och fikade.
Mormor, jag kunde inte säga något tidigare. Hedvig har oroat sig så, hennes mamma blev akut sjuk. Det fanns ingen som kunde hjälpa. Dessutom ville Hedvig absolut inte att jag skulle berätta. Men nu är allt bättre, hennes mamma har blivit opererad och prognosen ser bra ut, sa Pontus och la försiktigt sin hand över Hedvigs.
Tack, du är så snäll. Jag är dig evigt tacksam, viskade Hedvig och torkade bort en tår.
Det är över nu, Hedvig, det blir bra, sa Pontus och reste sig, mormor, vi måste iväg, det är sent.
Godnatt, barn, må allt bli bra, sa jag och kramade dem båda.
Mitt barnbarn är vuxen nu. En sådan bra kille. Det var rätt att jag trodde på honom. Det handlade ju inte bara om pengar. Vi har kommit närmare varandra.
Efter två månader kom Pontus förbi och lämnade tillbaka resten av pengarna.
Kan du tänka dig, doktorn sa att vi hann precis. Om du inte hade hjälpt då, hade det kunnat gå illa. Tack, mormor. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra för Hedvig. Men nu vet jag att det alltid finns någon att lita på när livet är svårt. Jag gör allt för dig, du är bäst i världen!
Jag rufsade honom i håret, som när han var liten:
Spring du nu. Kom gärna hit med Hedvig någon dag igen!
Det gör vi, mormor! sa Pontus och gav mig en stor kram.
Jag stängde dörren och mindes hur min egen mormor alltid sa:
Man ska alltid hjälpa de sina. Så gör vi här i Sverige. Om man själv värnar om andra, vänder de sig aldrig bort när det gäller. Det får jag inte glömma.









