“Barnbarnen får frukt en gång i månaden medan hon köper dyrt foder till sina katter, klagar min svärdotter och anklagar mig för att vara hjärtlös…” Svärdottern försöker skamma mig för att hennes barn får frukt så sällan medan jag köper kvalitetsmat till mina katter. Men faktum är att barnen har både mamma och pappa som borde ta ansvar för deras kost, medan mina katter bara har mig. När jag föreslog att min son och hans fru kanske borde lugna ner sig lite med barnafödandet fick jag höra att det inte angick mig. Så nu lägger jag mig inte i. Jag matar mina katter och lyssnar på min barnkära svärdotters ständiga kritik. Sonens bröllop var när svärdottern redan var gravid, och båda bedyrade att det var av kärlek och att graviditeten bara råkat hända. Jag var skeptisk men höll tyst – sonen är vuxen och får ta ansvar för sina val. Jag brydde mig egentligen inte om svärdotterns humör, eftersom vi bodde i separata lägenheter. Jag i min etta, sonen och hans fru i en trea med lån – köpt med de pengar han fått från försäljningen av vår gamla bostad. Sonen betalade själv lånet, eftersom svärdottern oftast var sjukskriven under graviditeten och sedan snabbt gick på föräldraledighet. Hon bidrog inte med pengar, men var desto bättre på att spendera, så ekonomin var alltid ansträngd. Jag höll mig undan för att inte bli syndabock. Sonen valde henne, så nu får de leva som de vill. Lägenheten köpte han nära min, så han kom ibland över på middag – svärdottern lagade ju sällan mat, då hon sade sig må illa bara av doften. När första barnbarnet kom ville jag hjälpa till, men fick veta att svärdottern klarade sig själv – hon hade ju både internet och sin egen mamma. Så jag slutade erbjuda hjälp och nöjde mig med att hälsa på, leka med barnbarnet och ta med små presenter. Sonen kämpade på med lån, fru och barn, men klagade aldrig. Jag försökte trösta med att det skulle bli lättare när barnet blev större och svärdottern började jobba igen – men hon planerade aldrig att återvända till arbetslivet. Snart var hon gravid igen. Jag antydde att de kanske borde skaffa färre barn. Svärdottern blev sur: “Lägg dig inte i!” Relationerna mellan oss försämrades till en nollpunkt. Andra barnbarnet fick jag knappt träffa. Sonen nämnde ofta bristande ekonomi, och att svärdottern inte kunde spara. Jag teg. Nyligen träffade jag svärdottern i mataffären – nu var hon gravid för tredje gången. Hon sneglade i min matkorg och fräste: “Barnbarnen får frukt en gång i månaden, men du köper dyrt foder till dina katter.” Sen gick hon. Men vem är det egentligen som är ansvarig för barnens frukt? De vet ju redan att pengarna är knappa och att lånet tynger sonen. Kanske borde svärdottern själv jobba ihop pengar till frukt? Varför ska jag ha dåligt samvete? Nu gissar jag att jag snart förbjuds träffa barnbarnen – jag är ju den “elaka” farmorn som inte skänker sonens familj allt jag har. Man ska tänka själv – men det verkar varken min son eller svärdotter göra. Det är väl det som känns allra sorgligast.

Barnbarnen ser frukt en gång i månaden, men katten mina får alltid det bästa fodret det får jag minsann höra av svärdottern, som anklagar mig för att vara hjärtlös…

Det är som om hon försöker skuldbelägga mig att hennes barn bara ser färsk frukt på bordet en gång i månaden, medan jag spenderar dyra slantar på foder till mina katter. Det känns lite orättvist, med tanke på att barnen faktiskt har både en mamma och en pappa som borde kunna ta ansvar för deras kost. Mina katter har ju bara mig. När jag en gång sa till min son och hans fru att de kanske borde ta det lite lugnt med barnafödandet, blev jag omedelbart avfärdad det här var inte min sak, sa de. Och nu håller jag mig undan. Fodrar mina katter och lyssnar på svärdotterns eviga klagomål om att jag tänker för lite på barnbarnen.

Sonen gifte sig när svärdottern redan var gravid. Båda försäkrade att det var kärleken som stod i centrum, och att graviditeten bara var en lycklig slump. Jag log lite snett men höll mig från att kommentera något mer han är vuxen nu och måste ta ansvar för sina egna val.

Innan föräldraledigheten jobbade svärdottern som kassörska på ICA. Hon var nästan ständigt sjukskriven under graviditeten, eftersom hon tyckte det var tungt att prata med människor hela dagarna och ofta blev det små bråk med kunderna. Att hon inte själv hade världens tålamod, det tror jag säkert på.

I själva verket har hennes humör aldrig varit särskilt intressant för mig, eftersom vi alltid bott på var sitt håll. Jag i min lilla lägenhet; sonen och hans fru i deras nyköpta bostadsrätt. Strax innan bröllopet sålde vi den gamla trean som jag och sonen bott i; jag köpte en etta för min del, han tog sina pengar och lånade till en trea.

Varför ska du bo så stort nu, det är ju dyra pengar att betala varje månad? Försökte jag säga när han ännu inte berättat om det hastiga giftermålet. Men så klarnade allt när han släppte nyheten.

Han betalade själv lånet, för hans fru, som knappt klarade av att jobba under graviditeten, bidrog inte mycket till hushållets ekonomi. Handla, däremot, kunde hon pengarna rann alltid mellan fingrarna. De hade nästan aldrig något över.

Jag försökte hålla mig utanför, för att inte bli syndabocken till sist. Om nu sonen valt den kvinnan, så får han väl stå sitt kast. Vi behövde inte dela på kök eller badrum, och kontakten hölls på lagom avstånd.

Sonen köpte dessutom sin lägenhet bara några kvarter bort, så han brukade titta in på middag hos mig efter jobbet. Hans fru såg alltid ut att ha annat för sig än att laga mat. Hon skyllde på illamående; det kan mycket väl vara sant, jag tänkte inte bråka om det.

När deras första barn föddes ville jag gärna hjälpa till. Första barnet är ju ändå en omställning. Men jag blev ganska tydligt avvisad; hon hade sin egen mamma, och internet, sa hon. Nåväl, lika bra det. Sedan dess har jag bara hälsat på då och då, lekt med barnbarnet och haft med lite fika men erbjudit hjälp gör jag inte längre.

Det var tufft för sonen med lån, fru och litet barn, men han bet ihop och klagade inte. Jag försökte stötta med middag eller en uppmuntrande kommentar, men mer kunde jag inte göra. Jag tröstade honom med att det skulle bli lättare när barnet blivit lite större och frun gick tillbaka till jobbet.

Men hon hade inga sådana planer. När det första barnet knappt var två år, var hon gravid igen. Jag påpekade lite försiktigt att de kanske gick lite hårt åt Sveriges demografiska statistik, men svaret blev tillsägelse att jag skulle bry mig om mitt eget.

Vi klarar oss bra! Vi har inte bett dig om hjälp! fräste hon.

Sonen försökte mumla något om barnbidrag, men vad spelade det för roll. De hade ju valt själva. Min relation till svärdottern var aldrig särskilt hjärtlig, och efter hennes stränga uppmaning slutade jag ens försöka. Sonen tog ibland med äldsta barnet till mig, men jag blandade mig inte i deras liv.

Vi levde våra separata liv. Sonen hade det alltid kärvt ekonomiskt, hans prat avslöjade att det ofta var osämja hemma. Men vad skulle jag säga skilj dig? Byt jobb? Prata ut? Sånt är lättare sagt än gjort.

När andra barnet föddes blev jag inte alls inbjuden inte ens till BB-onsdagen. Det kändes förstås hårt, men varför göra sig till åtlöje, när svärdottern redan tagit sitt beslut och sonen inte ens vågar ifrågasätta henne?

Första gången jag såg mitt andra barnbarn var på sjuårskalaset för det äldsta. Då blev jag storligen tillåten att vara med, så jag tog med presenter och lite fika visste att de hade knapert. Satt ett par timmar, och gick hem. Svärdottern gick runt med ett stenansikte som om hon gjorde mig en unik tjänst, medan jag tydligen borde tacka och bocka.

Jag är för gammal för att springa efter ungdomligt självförtroende och bevisa mitt värde för någon som aldrig kommer uppskatta det. Jag bjöd inte in mig och de bjöd inte in mig. Jag umgicks med äldsta barnbarnet, det andra hölls tillbaka av sin mamma.

Ekonomin i sonens hushåll blev aldrig bättre. Barnbidrag och bolån påverkade inte mycket. Sonen nämnde allt oftare att det blev nya gräl om pengar. Han sa att hans fru inte kan spara, och själv har han ju ingen hög lön heller. Jag sa ingenting.

Nyligen träffade jag svärdottern oväntat på Coop. Jag såg då att hon var gravid igen. Hon sneglade ner i min varukorg.

Javisst! Barnbarnen ser knappt frukt hemma, men katten får förstås det finaste fodret, fräste hon, och slet iväg storasyster i vagnen.

Men är det verkligen mitt fel att jag har råd att köpa bra kattfoder, medan de inte har råd med frukt? Hon vet att ekonomin är skral, bolånet tungt och sonen har knappt fast jobb men ändå fortsätter de utöka familjen. Varför inte ta ansvar och jobba för barnens skull? Varför skulle det vara mitt bekymmer?

Jag misstänker nu att hon säkert förbjuder mig att träffa barnbarnen, för jag är ingen sådan mormor som ger hela pensionen till sonens familj. Man måste stå på egna ben, men det verkar varken sonen eller hans fru riktigt förstå. Det är det som gör mest ont, att min egen son verkar ha tappat omdömet också.

Livet har lärt mig en sak man kan varken tvinga vuxna barn till lycka eller hjälpa den som inte vill bli hjälpt. Man får lägga energin på det man faktiskt kan påverka. Och i mitt fall är det att ge mina katter det bästa och unna mig själv en kopp kaffe i lugn och ro.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
“Barnbarnen får frukt en gång i månaden medan hon köper dyrt foder till sina katter, klagar min svärdotter och anklagar mig för att vara hjärtlös…” Svärdottern försöker skamma mig för att hennes barn får frukt så sällan medan jag köper kvalitetsmat till mina katter. Men faktum är att barnen har både mamma och pappa som borde ta ansvar för deras kost, medan mina katter bara har mig. När jag föreslog att min son och hans fru kanske borde lugna ner sig lite med barnafödandet fick jag höra att det inte angick mig. Så nu lägger jag mig inte i. Jag matar mina katter och lyssnar på min barnkära svärdotters ständiga kritik. Sonens bröllop var när svärdottern redan var gravid, och båda bedyrade att det var av kärlek och att graviditeten bara råkat hända. Jag var skeptisk men höll tyst – sonen är vuxen och får ta ansvar för sina val. Jag brydde mig egentligen inte om svärdotterns humör, eftersom vi bodde i separata lägenheter. Jag i min etta, sonen och hans fru i en trea med lån – köpt med de pengar han fått från försäljningen av vår gamla bostad. Sonen betalade själv lånet, eftersom svärdottern oftast var sjukskriven under graviditeten och sedan snabbt gick på föräldraledighet. Hon bidrog inte med pengar, men var desto bättre på att spendera, så ekonomin var alltid ansträngd. Jag höll mig undan för att inte bli syndabock. Sonen valde henne, så nu får de leva som de vill. Lägenheten köpte han nära min, så han kom ibland över på middag – svärdottern lagade ju sällan mat, då hon sade sig må illa bara av doften. När första barnbarnet kom ville jag hjälpa till, men fick veta att svärdottern klarade sig själv – hon hade ju både internet och sin egen mamma. Så jag slutade erbjuda hjälp och nöjde mig med att hälsa på, leka med barnbarnet och ta med små presenter. Sonen kämpade på med lån, fru och barn, men klagade aldrig. Jag försökte trösta med att det skulle bli lättare när barnet blev större och svärdottern började jobba igen – men hon planerade aldrig att återvända till arbetslivet. Snart var hon gravid igen. Jag antydde att de kanske borde skaffa färre barn. Svärdottern blev sur: “Lägg dig inte i!” Relationerna mellan oss försämrades till en nollpunkt. Andra barnbarnet fick jag knappt träffa. Sonen nämnde ofta bristande ekonomi, och att svärdottern inte kunde spara. Jag teg. Nyligen träffade jag svärdottern i mataffären – nu var hon gravid för tredje gången. Hon sneglade i min matkorg och fräste: “Barnbarnen får frukt en gång i månaden, men du köper dyrt foder till dina katter.” Sen gick hon. Men vem är det egentligen som är ansvarig för barnens frukt? De vet ju redan att pengarna är knappa och att lånet tynger sonen. Kanske borde svärdottern själv jobba ihop pengar till frukt? Varför ska jag ha dåligt samvete? Nu gissar jag att jag snart förbjuds träffa barnbarnen – jag är ju den “elaka” farmorn som inte skänker sonens familj allt jag har. Man ska tänka själv – men det verkar varken min son eller svärdotter göra. Det är väl det som känns allra sorgligast.