Du, jag måste bara berätta om något som hände för inte så länge sedan något som fortfarande river lite i hjärtat när jag tänker på det. Det här är min vän Sagas historia. Lyssna nu.
Saga var den där lilla, busiga tjejen med två spretiga tofsar, alltid barfota ute på den ljusa, stora verandan i sommarhuset vid Mälaren. Ögonen glittrade av förväntan, kinderna blossade efter ännu ett vilt lekarace. När hon såg att hennes storebrors kompis, Emil, var på väg ut, stannade hon tvärt, lite andfådd, och kutade efter.
Helt orädd kilade Saga fram till Emil och grep hans hand i sina små, mjuka nävar. Hon såg upp på honom, snett underifrån, med den där barnsliga ärligheten bara ungar kan ha och skrattade högt:
Jag ska aldrig släppa taget om dig! När jag blir stor ska jag gifta mig med dig, bara du väntar!
Emil såg först riktigt förvånad ut, men så drogs läpparna upp i världens snällaste leende. Han strök henne mjukt genom håret så att tofsarna blev ännu rufsigare.
Jag lovar. Jag väntar.
Så skämtsamt, nästan som en vuxen som minns hur det är att vara barn, böjde han sig ned med den varmaste av röster:
Men fram till dess plugga nu ordentligt och lyssna på mamma och pappa. Så att du förtjänar att bli min blivande fästmö!
Saga tänkte så det knakade, rynkade pannan som om det var det största allvaret, men nickade ivrigt och kramade hans hand ännu hårdare.
Självklart! Jag ska bli bäst!
Solen flödade in på altanen, och du vet hur svenskt lantliv kan kännas en högsommardag skratt, syrener, en lätt känsla av att drömma helt orimliga drömmar som ändå känns möjliga Allt detta låg liksom i luften.
*************************
Några år senare sitter Saga på sitt rum i förortsvillan, bläddrar tankspritt i matteboken medan skymningen faller bortom fönstret. Hela huset är olikt tyst borta är ljudet av kastruller och tv, bara dämpade röster från brorsans rum hörs. Plötsligt spärrar hon öronen, för hon hör sitt eget hjärta dunka när hon uppfattar Emils namn.
Saga smyger närmare hans dörr, lägger örat mot träet. Niklas, hennes bror, pratar om sitt möte med Emil, ett fik, om hennes leende Det går inte att ta miste det handlar om Emils nya tjej.
Innan hon hinner hejda sig, rusar hon på lätta fötter närmare och liksom stirrar på dörren, fastnar där. Hjärtat krymper till en liten, otrevlig knut. Kanske har jag misstolkat allt? tänker hon febrilt.
När Niklas öppnar och hittar henne där, fumlar hon snabbt fram orden:
Har Emil en ny tjej? rösten darrar trots att hon försöker låta oberörd.
Niklas tittar på henne, trött men medkännande, nästan som om han redan vet vad som rör sig inom henne.
Men Saga Är vi där igen? Du är ju sexton nu. Du måste släppa det där. Det är bara lite tonårskärlek, inget mer.
Saga slår ut armarna i ren trots, ögonen gnistrar och lockarna hoppar till.
Ingen chans! svarar hon argt. Du fattar ingenting! Han kommer älska mig, du ska få se. Det är inte bara nån barnslig förälskelse. Det är på riktigt!
Hon minns snabba leenden från Emil, hur han ibland råkat nudda hennes hand. Hon har samlat på dessa guldstunder i hjärtat och byggt sitt hopp av dem.
Niklas suckar. Han vet, resonemang hjälper inte Saga har bestämt sig, det syns tydligt
***************************
En försommarmorgon, då solen letar sig in genom gardinen och rummet badar i ljus, stormar Saga nerför trappan. Hon sprudlar, munnen till ett så stort leende att det nästan gör ont i kinderna. Hon slänger sig fram till Niklas, som sitter och dricker kaffe och scrollar Aftonbladet på surfplattan.
Han frågade om vi skulle bli ihop! fick hon ur sig, rösten spröd och glittrig, händerna knutna av all upprymdhet. På födelsedagen gav han mig en graverad smyckesask och sa att han nu äntligen, när jag fyllt arton, kunde berätta att han älskar mig. Emil älskar mig!
Niklas ser först förvånad ut, men sedan smälter han och ler så där varmt. Han har hört Emil prata om Saga, hon är så vacker och rolig, Niklas, och diskret fråga om favoritsaker och framtiden. Nu blev det alltså dem.
Grattis, säger Niklas och ger Saga en varm kram. Jag är verkligen glad för er skull.
Saga lutar sig mot sin bror, svävar på moln. Till och med katten på fönsterbrädan spinner där, nästan som han känner av lyckan i rummet.
*******************
Och så, allt förändras den där dagen.
Saga sitter på en hård plaststol i Karolinskas långa, beige korridor. Regnet strilar utanför, belysningen är matt och ingen säger något högt. Tom blick, händer daska på knäna, håret slarvigt hon är som en trasig docka som bara väntar på att någon ska plocka upp henne.
I går satt hon och Emil vid köksbordet, upprymda över bröllopsplaner och färgmatchning på dekorationer. Han skrattade och hon såg redan hela framtiden klar framför sig. Nu finns inte Emil längre.
Allt gick så snabbt. En förare tappade kontrollen om bilen ute på E4:an; tre bilar, fyra döda inklusive Emil. Allt på en sekund. Framtiden exploderade i tusen små skärvor.
Plötsliga steg Niklas dyker upp, ansiktet blekt och ögonen rödsprängda. Han sätter sig bredvid, lägger varligt handen om hennes axel.
Saga? han viskar, som om ett fel ord kan få allting att gå sönder. Prata med mig. Snälla.
Saga vänder sakta huvudet. Blicken glasklar men utan tårar. Hon stirrar genom honom, någon annanstans.
Om vad? rösten dämpad, ett tomt konstaterande.
Niklas försöker:
Om vad som helst Snälla, låt ut det. Gråt ut, Saga, du kan inte bära allt själv!
Jag kan inte, viskar hon. Det finns inga tårar kvar. Och jag jag vill inte leva längre.
Orden hänger kvar, tunga som betong. Niklas blundar, biter ihop käkarna. Han vet att han måste vara stark. Han klappar hennes hand, kallar hennes namn, men får inget svar. Läkare och personal kan heller inte nå fram. Saga sitter bara där, stilla, som fastfrusen i tid.
En sjuksköterska kommer till sist och ger henne lugnande. Allt blir suddigt, Saga sjunker in i en sömn som inte riktigt lindrar.
När hon vaknar nästa gång, är det hemma igen hemmets trygghet men också främlingskap. Gardinerna, bokhyllan, bilden på nattduksbordet det känns både rätt och fel på samma gång.
Niklas sitter böjd över soffkanten, pratar tyst med mamma som kommit hem direkt från en tjänsteresa. Hon är blek, skör men med beslutsam röst.
Jag är orolig för henne, säger Niklas dämpat. Saga har ju bara sett Emil, inget annat verkar existera för henne. Vad händer nu?
Tiden läker, svarar mamma mekaniskt, men man hör att hon själv inte riktigt tror på det. Allt de kan göra är att vaka över Saga, vänta, hoppas.
Saga lyssnar, orkar inte ens berätta att hon är vaken. Hon ligger stilla. Tom inuti. Låtsas sova medan mamma sitter en stund, stryker henne över handen, desperat att trösta
*******************
Nio dagar fyrtio dagar tiden släpar sig fram, varje dag lika långsam och grå. Saga lämnar knappt sitt rum, sitter på fönsterbrädan och ser ut mot trädgården närmare bestämt mot den gamla bänken under lönnen där Emil friade den där lite svala septemberkvällen.
Nu är bänken tom och avlövad, precis som hon själv. Hon minns hur han råkat säga fel, blivit rörd och nervös. Hur hon bara skrattade och svarade ja innan han ens hann avsluta meningen. Allt är borta.
Saga, kom och ät lite? mamma står i dörren, viskar nästan.
Jag vill inte, säger Saga tonlöst, tittar inte ens åt hennes håll.
Du måste få i dig något, försöker mamma men rösten brister.
Vem säger det? hon möter nu sin mammas blick, lika tom.
Mamma lägger handen på tofsen, är tyst, går sedan därifrån. I hallen väntar Niklas. Hon säger att de borde träffa någon, att de behöver hjälp. Niklas håller med. Jag ringer doktor Holm, lovar han.
När kvällen blivit till natt och staden sover, går Saga till sängs. Hon somnar men i drömmen står Emil framför henne, så som han brukar. Fast idag är leendet borta. Han är bestämd:
Kolla på dig själv så här kan du inte hålla på!
Saga försöker ta i honom, men handen glider bara igenom luften.
Jag Jag kan inte leva utan dig, snyftar hon.
Jo, det kan du, säger han stilla. Du har alltid varit stark. Och du måste fortsätta leva. Det finns så mycket kvar för dig.
Han tittar djupt i hennes ögon.
Jag är alltid med dig. Titta upp, du hittar mig bland stjärnorna. Om det blir svårt kalla på mig.
Hon vill stoppa honom men han försvinner. Innan han helt försvunnit, hörs det:
Lev, Saga. Lova.
Hon slår upp ögonen, kallsvettig. Gråter så att lakanet blir blött. Skriker, högt, så Niklas och mamma rusar in.
Saga, vad har hänt? mamma kastar sig på henne.
Var gör det ont? ropar Niklas.
Men Saga bara gråter. I bröstet ekar Emils ord: Lova mig. Och mitt i tårarna får hon fram:
Jag lovar
Mamma håller om henne, vaggar försiktigt. Niklas lägger armen om henne. Det finns inga ord kvar, bara närhet.
Där och då börjar något långsamt att ändras i henne. Emils röst och önskan att hon skulle försöka leva vidare lägger sig som ett stilla eko i hennes bröst.
************************
En kväll sitter familjen samlad vid köksbordet. Ingen dricker sitt te, alla är tysta.
Jag tror vi borde flytta, säger Niklas lågt, Det är för många minnen här för Saga. Allt blir en påminnelse.
Saga sitter hopsjunken, blickar ut i regnet. Hon protesterar inte hennes kraft är slut. Men det finns något annat i blicken nu, någon slags början till hopp.
Det kanske är bra, säger mamma och stryker henne över handen. Ny miljö, nya människor. Man kan börja om.
Men vart då? viskar Saga.
Jag har fått ett erbjudande i Uppsala, säger Niklas. Jag kan jobba på min väns byrå, och vi hyr en lägenhet till att börja med.
Vi hittar ett universitet till dig, flikar mamma in. Vi ordnar det. Bara du får en ny chans.
Saga funderar tillbaka på varje plats där hon och Emil delade något. Särskilt svårt: bänken, parken, kiosken där de köpte glass. Kanske måste man ändå börja på ny kula.
Okej, svarar hon till slut. Låt oss flytta.
Sen är det några veckor med kartonger, sortering, tårar över gamla biobiljetter och foton. Saga hjälper mest till genom att titta på hon orkar inte mycket mer.
Sista dagen öppnar hon balkongdörren och tittar ut över gården. Säger farväl tyst för sig själv och tänker: Jag ska försöka. Jag måste.
Nya staden känns kall till en början. Gamla minnen är långt borta, men det känns ändå tomt. Men efterhand märker hon små saker: första tulpanerna i parken, baristan som hejar när hon kommer in på kaféet för tredje gången.
Det är inga stora steg men de räcker så länge. Emil är inte borta. Hon glömmer honom aldrig. Men att gå vidare är inte att svika det är att hedra hans önskan.
Hon börjar plugga, hjälper Niklas med vardagssysslor, promenerar ibland runt stadens gator med mamma. Varje dag är tung, men varje dag är en liten seger.
Och innerst inne vet hon Emil är stolt över henne.
För att hon håller ut.
För att hon fortsätter leva vidare.
