Lyssna, sade Ebbas svärfar med hård röst, vi har tagit in dig i familjen, behandlat dig som en av oss, och du avvisar våra små gåvor? Det är inte rätt, svärson! Respektera din frus föräldrar. När du en dag behöver vår hjälp, kan du då tänka dig att be om den?
***
Ebba kom till världen när hennes mamma knappt hade fyllt nitton år. Det tidiga moderskapet blev ett hinder för de unga föräldrarna, och under de första åren lämnades flickan åt sin mormor. Föräldrarna studerade, medan mormor Agda blev Ebbas första och säkraste stöd i livet.
Vigdagen skedde redan efter dottern föddes, men den riktiga familjerutinen slog fast först när Ebba fyllde sex år. Då flyttade föräldrarna med henne till en lägenhet i Uppsala och skrev in henne i första klass.
Relationerna i den nya familjen gick snett från första stund. Fadern, som hade en anständig tjänst på kommunen, visade total likgiltighet både mot sin fru och sin dotter. Hans liv bestod av långa utflykter, otrohet och kvällar på krogen. Mamman Karin försvann ofta på jobbet tills in i de sena timmarna. Ebba, lämnad åt sig själv, tillbringade dagarna på gatorna. Den oregelbundna, ofta kalla och fattiga maten lämnade spår hon utvecklade kronisk gastrit. När sjukdomen förvärrades forde Karin henne från sjukhus till sjukhus, vilket senare blev ett verktyg för påtryckningar.
I huset fanns inga gränser för personlig integritet eller rätt till egen åsikt. varje önskan från Ebba kvävdes omedelbart. När hon försökte stå upp för sig själv följde alltid ett gräl och en regn av anklagelser. Mamman deklarerade öppet att Ebba var en otacksam flicka.
Jag gör allt för dig, och du ger mig inte ens ett tack! Hur mycket lidande du har orsakat mig, bara Gud kan räkna, suckade Karin, försvinn ur mina ögon!
Spänningen nådde sin topp i en till synes obetydlig konflikt när Ebba, nu tonåring, vägrade delta i en kvällsfotografering med föräldrarna och gästerna. Mamman svarade i ett raseri:
Skamligt! Hur vågar du förnedra mig inför folk? Byt om dig på en gång! Nu!
Mamma, jag vill inte fotas, vägrade Ebba, jag är trött och måste gå upp tidigt imorgon.
Karin rusade mot dottern med knytnävarna, fadern ingrep för att skilja dem åt och sade sedan kallt till Ebba att de önskade ett annat barn, men av någon anledning kunde de inte ha det.
Om jag kunde, skulle jag kasta dig ur huset på en sekund! Tråkigt att vi inte kan få fler barn! Om bara en chans fanns, skulle jag lämna dig på ett barnhem!
***
Ebba fick aldrig säga nej. Mamman talade allt oftare om hennes bristfällighet, kallade henne för idiot och otacksam unge. När Ebba fyllde sexton och familjen tog in en adoptivdotter, mjuknade Karin för första gången men det blev en ny, tung belastning för Ebba.
Du är ändå vårt guld, suckade mamman när adoptivflickan kastade porslin i en vrå av ilska för att hon inte fick en dator som alla andra, med dig har vi aldrig haft problem! Jag har hört på din far, och vi gick med på vårdnaden Nu blir det inga fler problem med detta!
Ingen i skolan förstod Ebba. Hon blev slagen, låst i förråden och hatad av hela flocken. Ebba klagade aldrig hon såg ingen mening i att be någon om hjälp. Vad nyttjar man av ett rop om hjälp om ingen räcker ut en hand?
Ebba valde juristprogrammet, precis som föräldrarna pressade på, i hopp om att vinna deras godkännande. Det gick dock inte nu anklagade de henne för att inte hitta sin plats i livet.
Varför pluggar du juridik? fräste fadern, du kommer ändå att stå vid maskinen i fabriken. Du är talanglös! Låt någon annan ta den platsen
Ebba stod tyst och uthärdade. Hon drömde bara om att så fort som möjligt slita sig loss från de bojor som hennes föräldrar så omsorgsfullt knöt omkring henne. Hon var trött på att kämpa.
***
När Ebba gifte sig organiserade föräldrarna en förkylld bröllopskonflikt och anklagade henne för egoism, för att ha förstört deras planer och för att ha tagit deras pengar. Ebba hade faktiskt lånat en liten summa för att bidra till den stora dagen. Mamman fortsatte att belasta dottern med sina egna bekymmer.
Förstår du, Ebba, hur mycket vi har slösat på dig? sa mamman när Ebba försökte säga nej till ännu ett evenemang.
Jag förstår, mamma, men Johan och jag försöker stå på egna ben, vi har våra egna bekymmer, svarade Ebba försiktigt, mamma, vi har ingen tid för detta!
Vilka bekymmer? Dina bekymmer är våra också! Din man måste förstå det, hoppade in fadern, Begär vi mycket? Hämta mat, leverera den till restaurangen, sitta med den yngre medan vi firar.
Pappa, Johan jobbar sent och har ett viktigt möte imorgon, försökte Ebba invända.
Möte? Viktigare än släktingar? Har du glömt hur svårt det var att uppfostra dig? Dina sjukdomar, ditt ohanterliga humör! mammas röst steg.
Mamma, du pratar om mina sjukdomar som uppstod medan ni var upptagna med arbete och annat. Jag minns inte att du någonsin uppfostrade mig, svarade Ebba med bitterhet.
Otacksam! Du vet inte vad föräldraskap innebär! Om det inte vore vi hade du suttit i mormors kåk i hungern! skrek mamman, Du hade bott i fattigdom!
Mamma, jag är tacksam, men jag är inte skyldig att ge er hela mitt liv! Vi ber bara om ett minimum av eget utrymme, suckade Ebba.
Eget utrymme? Ni har precis gift er och redan tänker på er själva! Vi har gett er ett hem, vi har uppfostrat er! insisterade fadern, Så vågar ni vägra?
Mamma, ditt hus har ingen sak att göra med vårt, påpekade Ebba, syftande på den lägenhet de köptes på lån, som Johan och hon nu betalar av.
Om ni är så självständiga, varför har du fortfarande inget bra jobb och lever på oklara kontrakt? Och varför har du ännu inte betalat tillbaka för vår utbildning? slängde fadern ett slag under bältet, Vi har lärt dig. Var är tacken?
Ebba vände sig mot fadern:
Pappa, kan du åtminstone låta mig sluta stödja detta missbruk?
Ebba, börja inte, svarade fadern lugnt men bestämt, Mamman har rätt. Vi ber bara om lite. Och din man måste veta sin plats. Inget händer med honom om han hjälper oss. Vi är ju er familj.
Johan är inte din taxichaufför! skrek Ebba, hennes röst skakade av raseri.
Vad tror du, har du fått frukta att tala till mig? steg mamman fram.
Johan, som tills då hade suttit tyst, reste sig och bröt in:
Tillräckligt! Sluta skrika på min fru! Jag gifte mig med er dotter, jag tog ansvar för henne. Jag lovade er inget slaveri!
Vem tror du att du är som kan säga åt oss? flammade fadern, Du tog min dotter, vi tog dig i vår familj och för tacksamhetens skull ska du hjälpa oss!
Jag älskar Ebba och vill att hon ska vara lycklig. Sedan er bröllop har ni inte gett oss en enda minut i fred, sade Johan bestämt, Vi lever vårt eget liv, eller så har hon ingen kontakt med er alls!
Ebba såg först på Johan, sedan på sina föräldrar.
Ebba, du kan inte förråda oss! Du är vår dotter! Vi har gjort så mycket för dig
Jag minns, mamma, svarade Ebba tyst, med knutna nävar, Jag minns allt ni gjort mot mig, hur ni slog mig, hur ni sa att ni ville ha ett annat barn. Jag minns
Otacksam! skrek mamman.
Nej, mamma. Jag är en vuxen kvinna med en egen familj. Johan har rätt: vi lever vårt eget liv. Ni kan sluta ringa så länge ni lär er respektera våra beslut.
De första dagarna av den så kallade friheten var spända. Föräldrarna ringde, hotade, försökte utpressa med tystnad, men Ebba och Johan höll ihop. Ebba bestämde sig för att inte ge fadern någon chans att återigen kritisera henne hon ville betala tillbaka för sin utbildning. Paret sparade på allt för att snabbt bli av med skulden.
Den svåraste prövningen var Ebba:s psykiska krascher. Att försvara sin rätt till ett eget liv innebar att möta år av mentalt tryck. Men Johan var hennes stöd, hennes berg.
Vi klarar det, Ebba. Vi ska klara det!
Och de klarade det. Det tog ett år innan de helt betalat sina föräldrar de hade räknat ut en faktura på femhundratusen kronor, även om utbildningen kostat hälften så mycket. När pengarna var över, slutade Ebba att ha kontakt med dem. Föräldrarna skyndade sig inte att återuppbygga relationen; de var fortfarande förbittrade på sin otacksamma dotter.
