Ensam kvar
Det började skymma utanför, men mamma syntes inte till. Stina, med sin rullstol som numera var en del av henne, rullade fram till köksbordet, tog upp mobilen och slog mammas nummer.
“Abonnenten du söker kan inte nås just nu eller har stängt av mobilen”, svarade en opersonlig röst.
Flickan stirrade förvirrat på telefonen och slog av den när hon mindes att saldot på kontantkortet var lågt. Mamma hade gått till affären, men borde varit hemma för länge sen. Det hade aldrig hänt förut, inte så här länge förutom mamma fanns det inga andra släktingar, och Stina, som sjuåring och med rullstolen som sin bästa vän, hade vant sig att aldrig vara ensam särskilt länge.
Men rädslan kändes ändå i magen. Mamma brukade alltid berätta var hon gick och när hon skulle vara tillbaka. Vad kunde ha hänt?
“Idag gick hon till den stora Willys-butiken, där är det billigare. Vi brukade ju gå dit tillsammans. Men det är ju inte ens särskilt långt egentligen fram och tillbaka på under en timme,” tänkte Stina när hon tittade på klockan. “Nu har det gått fyra timmar… Och jag är hungrig.”
Hon styrde rullstolen ut i köket, startade vattenkokaren, plockade fram en köttbulle ur frysen, åt och drack en slurk te. Men mamma kom inte. Hon försökte ringa igen.
“Abonnenten du söker kan inte nås just nu…”
Till slut var hon tvungen att ge upp, tog med sig telefonen till sängen och gömde den under kudden. Tände lampan det kändes extra skrämmande utan mamma. Hon låg vaken länge, men till slut somnade hon.
***
Solen kikade in bakom gardinen när hon vaknade. Mammas säng var orörd.
“Mamma!” ropade Stina mot hallen.
Bara tystnad. Hon ringde igen och fick samma metalliska svar. Nu rann tårarna, rädslan kom som stormvågor.
***
Kristoffer promenerade hem från caféet. Varje morgon köpte han färska kanelbullar där det var hans och mammas morgonritual innan frukost.
Kristoffer hade hunnit fylla trettio men var fortfarande ensamstående. Dejter blev det sällan: han var varken särskilt stilig eller vältränad, och dessutom hade han varit krasslig sedan barnsben. Dyr behandling hade aldrig varit aktuellt ensam mamma, smal plånbok. Nyligen hade läkare dessutom sagt att han inte kunde få barn. Hans öde som evig singel kändes ganska självklart vid det laget.
I gräset såg han något blänka. En trasig gammal mobil. Han kunde inte låta bli teknik var livet för Kristoffer, både arbete och hobby. Han plockade upp den, kollade nyfiket. Den var krossad, det såg ut som någon kört över den och sedan slängt den åt sidan.
“Kanske är det här en ledtråd till något? Få se vad jag kan ta reda på hemma,” tänkte han och stoppade mobilen i jackfickan.
***
Efter frukost petade han ut simkortet från den trasiga mobilen och satte i sin reservtelefon. Nästan bara nummer till myndigheter och vården, men första numret stod det “dotter” på.
Han tvekade, men ringde ändå.
Mamma! ropade en glad barnröst.
Eh, det är inte mamma, sa Kristoffer lite förvånat.
Var är mamma då?
Det vet jag inte. Jag hittade den här trasiga mobilen och satte in simkortet i min.
Min mamma har försvunnit, grät barnet i luren. Hon gick till affären igår och kom aldrig tillbaka.
Har du ingen pappa eller mormor?
Nej, jag har bara mamma.
Vad heter du?
Stina.
Jag heter Kristoffer. Stina, kan du gå ut och fråga grannen om hjälp?
Nej, mina ben fungerar inte. Jag åker rullstol. Och det bor ingen i lägenheten bredvid.
Oj, men var bor du då?
Kullavägen 7, lägenhet 18.
Jag kommer dit, Stina. Vi ska hitta din mamma.
Han la på.
In i vardagsrummet kom Kristoffers egen mamma, Birgitta.
Vad pågår, Kristoffer?
Mamma, jag hittade en trasig mobil, satte in simkortet i min och ringde första numret. Nu sitter en liten rullstolsburen tjej ensam hemma, ingen annan släkt. Jag har kollat hennes adress jag åker dit nu!
Jag följer med, förklarade Birgitta och började klä sig.
Birgitta hade själv kämpat ensam med Kristoffers sjukdomar genom åren. Hon visste precis hur tufft det var för ensamstående mammor och sjuka barn. Nu var hon pensionär, men Kristoffer hade gott om jobb, och de ringde en taxi tillsammans.
***
De tryckte på porttelefonen.
Vem är det? hördes en ledsen barnröst.
Det är jag, Kristoffer.
Kom in!
Stina hade lämnat dörren på glänt. En spenslig liten tjej i rullstol tittade storögt på dem.
Kan ni hitta min mamma?
Vad heter din mamma? frågade Kristoffer.
Lena.
Och efternamn?
Söderström.
Hur är det med maten då? la Birgitta sig i.
Jag är hungrig, fanns bara en köttbulle kvar men den åt jag igår.
Kristoffer, spring till Coop och köp frukost.
På studs! ropade han och var ute ur dörren lika snabbt.
***
Tillbaka igen hjälpte Birgitta tyst till i köket och fick snabbt fram lite mat. Kristoffer satte sig vid datorn och surfade in på Göteborgs nyhetssajt under gårdagens rubriker.
“Såja… På Parkgatan blev en kvinna påkörd av en bil, förd till Sahlgrenska i allvarligt tillstånd.”
Kristoffer ringde direkt till sjukhuset. Tredje samtalet besvarades.
Hallå?
Jo, vi fick in en kvinna från Parkgatan igår. Allvarligt läge. Inte varit vid medvetande.
Vet ni hennes namn?
Saknade ID och mobil när hon kom. Anhörig?
Eh… det återstår att se. Jag kommer dit.
Han suckade och gick till Stina:
Har du ett foto på mamma?
Ja, vänta, sa Stina och tog fram ett gammalt fotoalbum. Här är vi, jag och mamma!
Oj, så fin din mamma är! sa Kristoffer och tog en bild med mobilen. Jag sticker nu vi ska hitta henne.
***
Lena öppnade ögonen långsamt. Vitt tak, maskiner som pep. Allt snurrade runt i huvudet så kom minnet av bilen.
En sköterska kom fram, log försiktigt.
Är du vaken?
Lena spärrade upp ögonen av rädsla.
Hur länge har jag varit här?
Två dygn.
Men min dotter är ensam hemma…
Ta det lugnt nu, Lena, sa sköterskan och la en hand på hennes arm. En kille kom igår och lämnade en mobil till dig, sa att din egen blivit överkörd. Vänta, jag ringer upp din dotter.
Hon tryckte fram “dotter” och höll mobilen mot Lenas öra.
Mamma!
Stina! Hur är det med dig?
Bäst! Farmor Birgitta och farbror Kristoffer är hos mig.
Vem är farbror Kristoffer?
Men du ska inte oroa dig! avbröt läkaren. Annars får jag ta bort mobilen!
Vi hörs snart, mitt hjärta! ropade Lena och la på.
Läkaren undersökte henne snabbt, sa nåt till sköterskan som direkt satte ett dropp.
Efter ett tag flinade Lena mot sköterskan.
Kan jag ringa dottern en minut till?
Doktorn sa att du inte fick stressa, men… här då, sa sköterskan och gav henne mobilen.
Lite senare svarade Birgitta på andra sidan.
Lena, jag heter Birgitta, nu får du lyssna! Min son hittade din trasiga mobil, och vi letade genast upp Stina. Jag är pensionär, jag ska ta hand om henne nu tills du är frisk. Du kan lita på oss!
Mamma, bli frisk, vi väntar på dig! ropade Stina.
Nu får du lägga på, sa sköterskan strängt.
***
Nästa dag flyttades Lena till en vanlig sal. På kvällen kom Kristoffer på besök. Han vinkade försiktigt genom dörren och log snett.
Hej! Jag heter Kristoffer. Kom för att hälsa på. Hoppas det är ok att jag säger du?
Ja, självklart.
Han satte en stor papperskasse på nattygsbordet.
Det här är lite godsaker från mamma… eh, Birgitta alltså.
Jag har ingen aning om vem ni är… sa Lena förvirrat.
Jag råkade hitta din telefon, satte i simkortet och ringde din dotter. Sen gick vi hem till henne.
Och Stina?
Vi kan ringa henne nu!
Han fiskade fram mobilen han lämnat, fipplade lite och höll fram den.
Mamma! Gör det ont?
Nej, det har blivit bättre. Och hur har du det?
Birgitta är här, det är som att ha en farmor!
Lena och Stina pratade länge. Kristoffer väntade tålmodigt. Efter samtalet suckade Lena:
Hur ska jag nånsin kunna tacka er?
Du behöver inte tacka oss, Lena! Kom igen nu, kalla mig Kristoffer.
Förresten, jag ska visa dig hur telefonen funkar!
***
Två veckor gick. Föraren till olyckan kom till sjukhuset med 200 000 kronor i kontanter och en advokat. Dagen efter blev Lena utskriven och Kristoffer hämtade hem henne.
Mamma! utbrast Stina och kastade sig i famnen på henne, nästan som om hon tänkte ställa sig upp direkt. Lena kramade sin dotter hårt och grät av lättnad.
Sen gick hon till Birgitta.
Birgitta, tack för allt ni gjort!
Strunt i det! Stina är nästan som mitt barnbarn nu.
Jag fick ersättning från föraren, här, ta denna som tack!
Lägg undan pengarna, Lena. Kristoffer har redan fixat med kliniken för Stina. Du kommer behöva pengarna till operationerna.
Mamma! ropade Stina. Farbror Kristoffer säger att vi ska till sjukhuset så att mina ben kanske kan börja gå!
***
Två veckor bodde Lena och Stina på ortopedkliniken. Stina fick metallspikar i benen, och om tre månader väntade nästa omgång, därefter ännu en om ett år. Om tre år, efter flera operationer och massor av träning, lovade läkarna att hon skulle kunna gå.
Tills vidare rullade Stina på som vanligt i sin stol, men nu med spikar som skavde.
Lyckan blev prövad ännu en gång när Birgitta fick hjärtproblem och blev inlagd. Lena bodde tre nätter vid hennes sida på sjukhuset och tog bara egna snabba turer hem för att laga lunch till alla och vila en stund. Kristoffer tog hand om Stina på nätterna.
Efter fyra dagar vaknade Birgitta ordentligt. Hon såg länge på Lena och sa tyst:
Jag blir nog inte kvar på jorden så länge till. Du, gift dig med min Kristoffer. Han är pålitlig, och tillsammans får ni nog ordning på Stina och livet.
Men tror du han vill…? viskade Lena.
Det är klart han vill! log Birgitta.
***
En äldre dam höll en lång tjej med skolryggsäck och blombukett i handen. Hade flickan varit lite kortare kunde man trott att det var skolstart i första klass. Men så var det egentligen fjärde tre år hade Stina läst hemma med distansundervisning och fått fina betyg. Nu, tio år gammal, gick hon till skolan för första gången på sina egna ben.
Mormor, jag är lite nervös.
Vad säger du, Stina? Du är ju tio nu! Titta, där kommer mamma och Kristoffer!
Vad är det, älsklingen? frågade Lena.
Hon är rädd för skolan, sa Birgitta.
Här, ta min hand! Kristoffer blinkade och räckte fram sin hand. Kom så går vi!
Med dig, “pappa”, känns inget läskigt, log Stina.
Och så gick de, glada och pratande, mot skolporten. Mamma och mormor följde efter, minst lika lyckliga.
