I drömmen om en stilla stund
I byn visste alla om och ogillade Folke för hans omöjliga humör. Han var gift med Lina, en stillsam kvinna, men med sina bekymmer. Hon kunde inte ge honom barn. Tio år gick, men inga barn kom.
Plötsligt, som en blixt från klar himmel, dog Lina. Hennes mor visste att dottern hade någon slags hälsoproblem, men hon klagade aldrig.
“Din färg är inte bra på sistone,” frågade modern när Lina sällan besökte föräldrarna.
“Det är inget, mamma. Bara lite trötthet, yr i huvudet ibland. Jag vilar, sen går det över. Oroa dig inte.”
Lina var inte den som klagade, särskilt inte till sin man. Han stod inte ut med om hon hade ont eller var sjuk.
“Inga låtsasjag! Ni kvinnor har alltid något som värker. Vill inte arbeta, bara slippa sysslorna. Ingen här tycker synd om dig,” morrade han.
Efter begravningen gick ett år. Folke levde ensam, men tankarna på att gifta om sig malde. Ensamt var hårt, även om han var van vid ensamvargens liv. Han spanade på kvinnorna i byn.
“Hon får inte ha barn,” tänkte han. “Andras ungar vill jag inte ha. De ogifta i min ålder har alla barn. Måste ta en yngre, men vem vill ha mig?”
Han visste att hans humör skrämde folk. Ingen gillade honom. Hans val föll på Elin. En grå mus, osynlig men flitig och ödmjuk.
En dag stod han och väntade på henne.
“Elin, kom hit,” ropade han när hon gick förbi hans stuga.
Hon lyfte blicken, såg honom i grinden och gick fram.
“Hej,” sa hon försynt.
“Hej,” morrade han. “Har tänkt på dig. Vill du gifta dig med mig? Jag är ensam, gården är stark. Vi får det bra, skaffar barn. Ingen att lämna allt till.”
“Jag vet inte” Elin rodnade av förvåning. “Måste fråga mamma.”
“Gör det. Jag kommer ikväll.”
Hemma berättade hon för sin mor:
“Mamma, jag ska nog gifta mig.”
“Vad säger du? Med vem? Du har ju ingen karl.”
“Folke kommer och frågar ikväll”
“Nej, barn! Han är så mycket äldre. Och hans humör? Alla viskar att han tärde ner sin förra hustru. Vem vet vad som hände i det äktenskapet?”
“Men mamma, ingen annan friar. Åren går. Kanske är det bara prat”
Snart gifte sig Elin med Folke. Byn pratade. Vissa tyckte synd om henne:
“Hon borde inte ha tagit honom. Han är hård.”
Andra sa:
“Tur för Folke. En lydig hustru som arbetar.”
Så blev det. Folke grälade med alla. Han stod inte ut med sin svärmor och släppte sällan Elin till henne.
“En tyrann, ren tyranni,” suckade modern när Elin smög dit när Folke var borta.
“Det går bra, mamma. Jag hittar nyckeln till honom. Han morrar, jag tiger. Jag ber bara till Gud om tålamod.”
“Ack, mitt barn, med en sådan man blir bönen din evig,” sa modern och torkade tårar.
Elin fick två söner på fem år. Folke älskade dem på sitt sätthan skrek och svor åt dem. Modern lärde dem:
“Håll er undan er far. Ni vet aldrig när han är het.”
Pojkarna upptäckte snart att det var klokt att vara borta. De växte, men Folke var ändå missnöjd.
“Var hänger dessa lättingar? Borde hjälpa till istället. Det är du som lärt dem att smita,” röt han över gården.
Elin hade vant sig. Hon ryckte bara på axlarna. Hon var yngre men visare, och hela gården vilade på henne. Folke drack mer nu, skrek och svor.
Byn hörde och undvek honom. Ingon ville ha med honom att göra. Ur hans gård hördes ständigt röster:
“Ni gör mig tokig! Jag slitit för er, och vad får jag? Ingen respekt!”
Hans hesa, berusade röst ekade. Ibland svarade Elin stilla:
“Du ville gifta dig. Du ville ha barn. Varför klagar du nu? Och allt du dricker upp?”
Men det var bättre att tiga. Han slutade aldrig.
“Jag orkar inte. Ingen lugn här. Och nu vänder du ungarna mot mig. Dricker jag för MYA pengar!”
“Elin, hur står du ut?” grät modern. “Jag hade sprungit för länge sen.”
“Barnen måste växa upp. Jag är van vid skriket. Jag står ut för deras skull.”
Byn undrade över hennes tålamod.
Tiden gick. Sönerna flyttade till stan efter skolan, blev fabriksarbetare. De besökte sällan hemmet.
“Mamma, förlåt att vi inte kommer oftare. Vi vill inte träffa far. Inget gott kommer från honom.”
Den äldste lovade:
“När jag gifter mig, tar jag dig till stan.”
“Nej, mitt öde är här. Men kom och hälsa på.”
De bodde oftare hos mormor. Hemma var de som gäster. Folke blev argare än nånsin.
“Varför skriker du? Du säger ju att vi stör,” viskade Elin. “Lev ensam då. Sönerna är stora. Jag finns här.”
“Du stör också. Vill bara vila. Ser hur du glor på mig.”
“Lugna dig. Jag tittar bara.”
“Är trött. Vill bara ligga. Men får jag?”
“Ligg då. Jag säger inget. Sluta bara skrika.”
En morgon kom Elin in efter att ha mjölkat. Huset var tyst. Barnen var bortagifta i stan. Själv arbetade hon sent på gården för att slippa hans mun.
Folke hade inte kommit till frukost. Hon gick in i sovrummet, tände ljuset. Där låg han på golvet. Han sa inget, bara grymtade.
När ambulansen kom, sa läkaren:
“Slag. Till sjukhus.”
Den vresige bråkmaken blev en hjälplös gubbe. Elin tog honom hem. Läkarna sa:
“Han behöver vård. Han klarar sig inte själv.”
Hon lade honom i sängen och mumlade:
“Så, Folke. Du ville ha lugn. Nu får du ligga hela dagarna.”
Hans bleka ansikte uttryckte inget. Inte ens hennes ord nådde fram. Modern kom men gick inte in.
“Man får vad man önskar,” sa hon och gjorde korstecknet. “Stackars barn. Varför behöver du detta? Kanske borde du lämnat honom förr.”
“Det går bra. Jag sköter honom. Han är ändå barnens far.”
“Gud give att ingen behöver ligga så. Men det var hans önskan,” viskade Elin.
“Mitt barn, tala inte så. Gud hör.”
Tyst blev det i Elins hus. Folke låg. Hon vårdade honom troget, men efter halvannat år gick han bort. Stillastående, som han önskat.
Senare flyttade den yngre sonen hem med sin familj. De lämnade inte modern ensam. Men Elin blev sjuk, åldrades. Hon flyttade till sin mor.
FolkePå sin dödsbädd viskade Elin till sina söner: “Ni blev så annorlunda än honom, och det är min största glädje,” och slöt sedan ögonen, fridfullt för alltid.
