Bänken på gården Viktor steg ut på innergården strax efter lunch. Huvudet värkte – igår åt han upp de sista julmatsresterna, och i morse hade han plockat undan julgranen och lagt undan dekorationer. Hemma var det för tyst. Han drog mössan över öronen, stoppade mobilen i fickan och gick nerför trappan, som vanligt med handen på räcket. Januarisolen lyste över ett orört snölandskap, plogade stigar mellan höga vita drivor – ingen människa syntes till. Viktor borstade av bänken vid andra porten. Snön föll mjukt av plankorna. Här satt han ofta och tänkte, särskilt när det var folktomt – fem minuter stillhet innan han gick in igen. – Får jag slå mig ned? frågade en manröst. Viktor vände sig om. En lång man i mörkblå jacka, kanske 55 år, ansiktet bekant på något vis. – Det finns plats, svarade Viktor och flyttade sig. – Vilken lägenhet bor du i? – Fyrtiotrean, andra våningen. Flyttade in för tre veckor sen. Mikael. – Viktor, sa han och tog i handen. – Välkommen till vårt lugna hörn. Mikael tog fram ett cigarettpaket. – Går det bra med en cigarett? – Varsågod. Viktor hade inte rökt på tio år, men tobaksdoften påminde om redaktionen där han jobbat större delen av livet. Han kände ett sug att dra in röken genom näsan, men hejdade sig. – Har du bott här länge? frågade Mikael. – Sedan åttiosju. Då byggdes hela kvarteret. – Jag arbetade här intill, i Metallklubbens Folkets Hus – ljudtekniker. Viktor ryckte till: – Hos Lennart Eklund? – Just det! Och du…? – Skrev ett reportage om honom. Åttionio, jubileumskonserten. Kommer du ihåg när “August” spelade? – Jag minns hela konserten! Mikael log. – Vi bar ner den där jättestora högtalaren, strömförsörjningen gnistrade… Samtalet flöt på av sig själv. Namn och minnen dök upp – både glada och sorgliga. Viktor tänkte att han borde gå in, men för varje historia fann de en ny vändning: musikerna, tekniken, hemligheterna bakom scenen. Han hade förlorat vanan att prata länge med någon. De sista åren på redaktionen skrev han bara snabba artiklar, efter pensionen hade han isolerat sig. Han intalade sig att det var lugnast – inget beroende av någon, inga band. Men nu kände han något tina upp inom sig. – Du vet, sa Mikael och fimpa tredje cigaretten, hemma har jag hela arkivet kvar. Affischer, foton. Konsertinspelningar – jag spelade in själv. Om du är nyfiken … Vad ska jag där, hann Viktor tänka. Då måste man ju börja umgås. Kanske vill han bli vän – hela min vardag ändras. Och vad kan jag se som är nytt? – Kan titta förbi, svarade han. – När passar det? – Imorgon? Vid fem? Kommer hem från jobbet då. – Okej. Viktor tog fram mobilen, öppnade kontakterna. – Här är mitt nummer. Hör av dig om något ändras. På kvällen kunde han inte somna. Samtalet snurrade i huvudet, gamla minnen vaknade. Flera gånger ville han ringa och ställa in, skylla på annat. Det gjorde han inte. Nästa morgon väcktes han av ett samtal. På displayen stod: ”Mikael, granne”. – Har du ångrat dig? sa den lite osäkra rösten. – Nej, svarade Viktor. Jag kommer vid fem.

Bänken på gården

Jag gick ut på gården strax efter lunch. Huvudet värkte efter gårdagens sista sillbitar, och hela förmiddagen hade jag kämpat med att plocka ner julgranen och packa undan pyntet. Hemma var det överdrivet tyst. Jag satte mössan på huvudet, stoppade mobilen i fickan och tog mig ner via trappan, som vanligt med handen hårt om ledstången.

Januariljuset låg blekt över den tysta innergården de plogade gångarna, de orörda snöhögarna, ingen människa i sikte. Jag borstade av snön från bänken utanför port två. Snön föll mjukt från brädorna. Här kunde man tänka i fred, särskilt när det var så här tomt fem lugna minuter innan man vände hem.

Ursäkta, är det ledigt här? hörde jag plötsligt en mansröst bredvid mig.

Jag vände på huvudet. En lång man i mörkblå jacka, runt femtiofem. Ansiktet såg svagt bekant ut.

Självklart, slå dig ner, svarade jag och flyttade mig lite. Vilken lägenhet bor du i?

Fyrtiotrean, tvåan. Flyttade in för tre veckor sen. Mattias.

Erik Sandström, svarade jag och tog hans hand utan att tänka. Välkommen till vårt lugna hörn.

Mattias drog fram ett cigarettpaket.

Får jag?

Jaja, rök på du.

Jag har inte rökt på tio år, men doften av tobaken kastade mig genast tillbaka till redaktionen jag arbetat på nästan hela livet. Jag blev nästan sugen på ett bloss, fast slog genast bort tanken.

Har du bott här länge? frågade Mattias.

Sedan åttiosju. Då var området precis nybyggt.

Jag jobbade här i närheten, på Folkets Hus. Ljudtekniker.

Jag ryckte till.

För Kurt-Johan?

Precis! Känner du honom…?

Jag skrev ett porträtt om honom en gång. Det var jubileumskonsert -89. Kommer du ihåg när Augustikväll spelade?

Jag kan den kvällen utantill! log Mattias. Vi släpade dit en gigantisk högtalare, nätaggregatet gnistrade

Samtalet tog fart av sig själv. Namn dök upp, historier vissa så man log, andra som knep till i hjärtat. Jag kom på mig själv med att jag egentligen borde gå hem, men varje gång blev det en ny vändning: musiker, teknikprylar, kulissnack.

Jag hade glömt hur det var att prata länge med någon. Sista åren på redaktionen skrev jag bara snabba nyheter, och efter pensionen hade jag mest dragit mig undan. Intalade mig att det var enklast så då är man inte beroende av nån, och det blir mindre känslor i svang. Men nu var det som om något tinade inom mig.

Du vet, sa Mattias och släckte sin tredje cigarett, jag har hela arkivet hemma. Affischer, foton. Och massor av konsertkassetter som jag spelade in själv. Om det skulle vara kul att kolla nån gång

Varför skulle jag det, tänkte jag. Då måste jag börja umgås, och kanske vill han plötsligt vara vän med mig hela min vardag blir ruckad. Och vad nytt kan jag egentligen få se?

Kan vara roligt att se, sa jag. När passar det?

Redan imorgon? Vid femtiden? Då har jag precis kommit hem från jobbet.

Visst, svarade jag och tog fram mobilen, öppnade kontakterna. Här är mitt nummer. Om något ändras hör vi av oss.

Den kvällen tog det lång tid innan jag somnade. Jag gick om och om igen igenom samtalet i huvudet, såg gamla bilder framför mig. Några gånger var jag nära att ta luren och avboka hitta på ett ärende. Men jag gjorde det inte.

Morgonen därpå blev jag väckt av telefonen. På skärmen stod det: Mattias, granne.

Har du ångrat dig? hördes Mattias lite osäkert i luren.

Nej, svarade jag. Jag kommer vid fem.

Ibland blir det faktiskt bättre när man släpper in någon ny i sitt liv.