Bänken på gården Viktor Stefan var ute på gården strax efter ett. Huvudet bultade lite – igår hade han ätit upp de sista salladerna, och på morgonen plockat ner julgranen och packat undan pyntet. Hemma var det för tyst. Han satte på sig mössan, stoppade mobilen i fickan och gick nerför trappan, grep tag i räcket av gammal vana. En januaridag som denna såg gården ut som en kuliss: skottade gångar, orörda snöhögar, inte en själ i sikte. Viktor Stefan borstade av bänken vid port två. Snön föll mjukt från plankorna. Här var det lätt att tänka, särskilt när det var folktomt – man kunde sitta fem minuter och sedan gå hem igen. – Är det ledigt här? – frågade en mansröst. Viktor Stefan vände på huvudet. En lång man i mörkblå jacka, runt femtiofem. Ansiktet såg vagt bekant ut. – Varsågod, det finns plats, – sa han och flyttade på sig. – Vilken lägenhet bor du i? – Fyrtiotrean, andra våningen. Har bott här tre veckor. Mikael. – Viktor Stefan, – han tog automatiskt emot handen. – Välkommen till vårt lugna hörn. Mikael tog fram ett cigarettpaket. – Stör det om jag röker? – Bara att köra på. Viktor Stefan hade inte rökt på tio år, men tobaken påminde plötsligt om redaktionen där han tillbringat större delen av sitt liv. Han kom på sig själv med att vilja dra in doften, men avfärdade tanken snabbt. – Har du bott här länge? – frågade Mikael. – Sedan åttiotalet, när hela området precis byggdes färdigt. – Jag jobbade här i närheten, i Folkets Hus på Metallgatan. Ljudtekniker. Viktor Stefan ryckte till: – Hos Valter Zackrisson? – Just det! Men hur känner du till…? – Skrev ett reportage om honom. Åttionio, när “August” spelade jubileumskonsert, minns du? – Den konserten kan jag återberätta från början till slut! – Mikael log. – Vi släpade in en gigantisk högtalare då, strömmen slog gnistor… Samtalet flöt på av sig själv. Namn och historier dök upp – ibland roliga, ibland sorgliga. Viktor Stefan tänkte flera gånger att han borde gå hem, men varje gång kom det in på ett nytt spår: musiker, teknik, behind the scenes. Han hade vant sig av vid långa samtal. Sista åren hade han bara skrivit akutartiklar på redaktionen, och efter pensionen slutade han prata med folk helt. Han hade inbillat sig att det var lugnare så – ingen att vara beroende av, slippa knyta an. Men nu tinade något inombords. – Vet du, – sa Mikael och släckte tredje cigaretten, – hemma hos mig finns hela arkivet kvar. Affischer, foton. Och gamla kassetter från konserterna, som jag själv spelade in. Om du vill se… Varför skulle jag vilja det, tänkte Viktor Stefan. Då måste man hålla kontakten, kanske blir de vänner – rutinen ruckas. Och vad skulle vara nytt? – Kan gärna kolla, – svarade han. – När passar det? – Imorgon kanske? Vid femtiden, då är jag hemma från jobbet. – Kör på, – Viktor Stefan tog fram mobilen. – Ta mitt nummer, vi kan höras om något ändras. Kvällen låg han länge vaken och återupplevde samtalet, mindes detaljer från förr. Han tog några gånger upp telefonen för att avboka, skylla på nåt. Gjorde det aldrig. Nästa morgon vaknade han av ett samtal. På skärmen stod: “Mikael, granne”. – Har du ångrat dig? – sa rösten, lite osäker. – Nej, – svarade Viktor Stefan. – Jag kommer vid fem.

Bänken på gården

Viktor Stefansson går ut på gården strax efter klockan ett. Det trycker i tinningarna igår åt han upp de sista julmatsresterna, och idag på morgonen plockar han ner julgranen och stoppar undan pyntet. Det är för tyst hemma. Han drar mössan över öronen, stoppar mobilen i fickan och går ner, håller som vanligt försiktigt i räcket.

Det är januari, mitt på dagen, och gården ser nästan ut som en scen ur en pjäs: skottade gångar, orörda snödrivor, inte en människa inom synhåll. Viktor Stefansson borstar snön av bänken vid andra porten. Snön faller mjukt från brädorna. Här går det alltid att tänka ostört, särskilt när det är folktomt man kan sitta några minuter innan man går in igen.

Stör jag om jag slår mig ner? säger en mansröst.

Viktor Stefansson vänder på huvudet. En lång man står där, klädd i mörkblå jacka, runt femtiofem år. Ansiktet känns vagt bekant.

Sätt dig, det finns gott om plats, svarar Viktor och flyttar på sig lite. Vilken lägenhet bor du i?

Fyrtiotrean, andra våningen. Flyttade in för tre veckor sen. Mikael.

Viktor Stefansson, säger han och skakar automatiskt den utsträckta handen. Välkommen till vår lugna vrå.

Mikael tar fram ett cigarettpaket.

Är det okej om jag röker?

Varsågod, säger Viktor.

Han har inte rökt på tio år, men doften av tobaksrök påminner plötsligt om redaktionen där han tillbringade större delen av sitt yrkesliv. Han känner för ett ögonblick ett sug att dra in röken, men slår bort tanken direkt.

Har du bott här länge? frågar Mikael.

Sedan 1987. Då byggdes hela kvarteret.

Jag jobbade här intill förut, på Kulturhuset Folkets Hus. Som ljudtekniker.

Viktor Stefansson rycker till:

Hos Valter Zakrisson?

Just det! Hur visste du det?

Skrev ett reportage om honom en gång. 1989 när vi ordnade jubileumskonserten. Kommer du ihåg när “Augusti” spelade?

Jag minns varenda minut! Mikael skrattar. Vi släpade fram en enorm högtalare då, strömmen sprakade hela tiden

Samtalet rullar vidare av sig själv. Namn och anekdoter bubblar fram, både roliga och sorgliga. Viktor Stefansson tänker flera gånger att han borde resa sig och gå hem, men alltid kommer nya samtalsämnen musiker, teknikstrul, skvaller backstage.

Han har för länge sedan vant sig av med långa samtal. De sista åren på redaktionen skrev han bara snabba artiklar, och efter pensionen har han dragit sig undan ännu mer. Han har intalat sig att det är lugnare så ingen att förhålla sig till, inget att binda sig vid. Men nu börjar någonting tina i bröstet.

Du vet, säger Mikael och fimpar sin tredje cigarett, jag har kvar hela mitt arkiv hemma. Affischer, foton. Och konsertkassetter, inspelade av mig själv. Om du vill kika

Varför skulle jag vilja det, hinner Viktor Stefansson tänka. Då måste han ju börja umgås, och tänk om Mikael blir en sån där som vill ses jämt vardagsrutinerna rubbas. Och vad nytt kan han se där egentligen?

Kan vara kul att se, säger han ändå. När passar det för dig?

Redan imorgon om du vill. Vid femtiden? Jag kommer hem lagom då.

Låter bra, säger Viktor och tar fram mobilen, öppnar kontaktlistan. Skriv in mitt nummer. Om nåt ändras hör vi av oss.

På kvällen har han svårt att somna. Han går igenom samtalet om och om igen, minns detaljer från gamla minnen. Flera gånger är han nära att plocka fram telefonen ringa återbud, skylla på något. Han gör det inte.

På morgonen väcks han av ett samtal. På skärmen står det: “Mikael, grannen”.

Har du ändrat dig? Mikaels röst låter lite osäker.

Nej, svarar Viktor Stefansson. Dyker upp vid fem.