Glöm inte de små bananerna till mormor Elsa! De där små hon älskar, inte de där konstiga du kom hem med sist! Malin! Men hur kan man vara så opraktisk? Är det verkligen så svårt att göra det man blir ombedd om?
Malin Fredriksdotter Berg, chefsekonom på ett stort företag, mor till två barn och ganska lyckligt gift hustru, suckade djupt och nickade ut i tomrummet, fastän hon visste att hennes mamma ändå inte såg gesten. Det räckte att Malin var säker på det där märkliga sättet: hennes mor kände på sig exakt hur hon reagerade på instruktionerna.
Och sluta nicka, gör det bara! Jag vet hur du är! Alltid uppe bland molnen! Malin! När ska du egentligen växa upp?
Den här gången nickade inte Malin. Hon sa enkelt: “Ja, jag ska,” och sa hej då till sin mamma.
“Växa upp…”, jaha! Om ni säger det. Fyrtio med svans räknas väl knappast, eller hur.
Det var en halvtimme kvar till arbetsdagens slut. Malin försökte koncenteret sig på rapporten, men tankarna for omkring. Ofta mörka tankar. Och ändå har hon alltid varit en snäll flicka så sa hennes mamma.
Malin är smart! En riktigt bra flicka.
Åh, det var rart när Malin gick på förskolan. En liten sockerbit med slokande rosetter och volangkjol. Underbar!
Tja, underbar och underlig… För när mamma hämtade hem henne från dagis var det inte en söt liten tös de fick med sig hem, utan en tomboy.
Malin! Vad är det du har på huvudet?
Ett bo! Fröken Britta sa att jag skulle stå tyst på gården så kunde fåglarna flytta in och kläcka ägg där. Man måste ju ändå ha någon användning för frisyren, eller hur?
Och rosetterna, då?
Minns inte! Erik tog en. Han behövde ett rep till ankaret på sin båt. Mamma! Visste du att han har en riktig båt? Hans pappa har byggt en! Idag visade Britta oss hur den flöt runt i baljan vi fyllde med vatten! Så fint!
Och det andra bandet?
Vet inte. Elin ville låna det. Sen var det borta. Mamma, varför blåser vinden?
Malin!
Vad?!
Snälla, sluta med alla dumma frågor! Jag får ont i huvudet!
Malin tystnade och spanade på mamma hela vägen hem. Kanske hade mamma ont, på riktigt? Tänk om huvudet gick sönder för alltid och man måste slänga det, som de där äggskalen mamma kastar i sophinken när hon steker ägg?
Föreställningsförmågan lärde Malin att innan de ens gått halvvägs hem började hon snyfta, och sen vrålade hon i ett grovt, raspigt tonläge som definitivt gjorde mamman frustrerad.
Malin! Vad är det här för konsert?
Förklara varför hon grät, det gick inte. Hon bara tyckte så fruktansvärt synd om sin mamma, hennes huvud och det dåliga humöret att hon ville tjuta ännu högre, precis som grannens terrier, Pelle.
Pelle var en underligt dum hund. Han ylade för minsta lilla, men särskilt när hans husse, rörmokaren Bosse, hamnade på fyllan. Då ylade Pelle konstant flera dygn på sträck, så att alla barn i port nummer sex på Linnégatan tjatade hål i huvudet på sina föräldrar om att ta honom ifrån Bosse. Föräldrarna blev arga, ringde hyresvärden, men Pelle blev kvar. En gång tystnade han dock, mitt i ett ylande, och alla som var hemma förstod att något hade hänt.
Bosse bars ut av hela gården. Han var en god människa, redo att hjälpa till när någon ringde på. Bara “viljesvag”, som Malins mamma sa.
Pelle kom efter ut i trapphuset, satte sig på tröskeln och stirrade efter följet med blommor utanför huset. Han ylade inte mer. Malin, som den dagen slapp dagis för att hon skulle till tandläkaren, klappade Pelle. Han varken rörde på svansen eller såg upp, fast han alltid brukade. Mamma drog Malin i armen och de gick. När de kom hem såg de att Pelle satt kvar, stirrande och stel, med sina kalla tassar under sig. Malin svor, med ett blyertskors på magen som Erik lärt henne, att hunden grät.
Mamma, varför ser man inga tårar?
Vad låg i den frågan? Malin visste inte då. Men mamma ryckte till, satte sig på huk bredvid hunden och sa försiktigt:
Pelle… kom nu lilla vän. Han kommer inte tillbaka…
Fattade hunden? Malin visste ej. Mamma lyfte honom i famnen och sa till Malin:
Kom, vi måste ta hand om honom lite.
Så blev Pelle Malins hund. Han levde länge. Hur gammal han var när hans första husse försvann, visste ingen. Men hemma hos Malin fanns han i sjutton år till. Malin hann gå ut gymnasiet, och gifta sig med Oskar. Pelle ylade aldrig igen. Han åt snällt, lät tvätta tassarna, gick på promenader men hans röst förblev tyst. När han slutligen gick till sin gamle vän suckade han bara, lätt människoraktigt, och blundade med nosen i Malins salta handflata. Malin skaffade aldrig mer hund. Inte ens när barnen tjatade orkade hon hon mindes de där mörka ögonen fyllda av ett egendomligt lugn.
Egentligen hade Malin en lycklig barndom. Hon hade allt: mamma, pappa, två mormödrar, en kanin med trasigt öra och pannkakor med äkta grädde på helgerna. Dessutom var där torpet utanför Västerås, Elsa-mormors ställe, dit Malin sällan följde. Varför det var så, anade hon inte det var en hemlighet vuxna inte berättade, minst av allt för barn.
Och så var det somrarnas resor till västkusten med farmor Greta, som Malin älskade mest, eftersom Greta alltid svarade på alla frågor och talade om allt som Malin undrade, fast Fredriksdotter muttrade förskräckt:
Men mamma! Hon är för liten för sådant! Hon förstår ju inget!
Du var inte dum i den åldern. Och Malin är precis som du!
Malin fnissade åt sin mammas irritation, och lyssnade ändå noggrant när Greta försökte förklara hur barn kom till världen och varför vuxna ibland inte talade sanning.
Hon fattade sällan men det var spännande.
Livet i familjen var varken enkelt eller genomskinligt. Ofta hörde Malin tysta gräl bakom stängda dörrar, och ibland smyggråt från mamman. Greta, som tog emot på torpet, knöt munnen och blickade förbi dotterns axel medan Malin ville dra mamma med sig till köket, där det doftade körsbärspaj.
Kom, mamma! Farmor lär dig baka, så kan du göra lika god paj!
Nej.
Inga förklaringar. Alla bar sitt och försökte låtsas.
Malins föräldrar skilde sig när Malin fyllde tio. Mitt i födelsedagskalaset med alla vännerna smällde ytterdörren och det kom ett torrt besked: “Nu är det över.”
Pelle förstod bättre än flickan. Han gick och la sig vid mammas ben. Malin rusade till vardagsrummet, ropade att tårtan snart skulle serveras.
Men när hon skulle hämta mamma såg hon hur hunden och mamman stod kvar, i tyst symbios. Mammans ögon blev hårda:
Självklart, älskling. Kom nu, vi ska ha det trevligt!
En stund senare satte mamman in tårtan i vardagsrummet med sitt allra finaste leende ett leende Malin i vuxen ålder såg var slagskugga lika mycket som glädje.
När gästerna gått gav Malin mamman en sked:
Var tårtan god? Glöm bantningen, Malin! Någon gång ska vi också få fira livet!
Vad mamman syftade på förstod Malin inte då, och senare blev det knappast tydligare; faderns underhåll räckte knappt till att köpa kläder till växande barn, knappt till något alls. Fester blev sällsyntheter; återkommande var bara nyår och Malins egen födelsedag. Mammans födelsedag firades aldrig mer.
Greta, som aldrig lade band på sin tunga, förmanade ofta:
Du borde skaffa dig ett nytt liv, flicka lilla!
Men hennes dotters svar var alltid samma:
Jag har fått nog.
När Malin blev äldre undrade hon många gånger: Vad hade hänt om mamma släppt taget och vågat börja om? Tänk om hon gift om sig, fått fler barn, skrattat istället för att beklaga sig över ständiga migränanfall?
Nu blev Maria, allting mer allvarsamt och spänt. Malin bet ihop när det kom gnäll, för en arg Malin fick genast Pelle efter sig. Hundens blottade små tänder räckte för att hon skulle smita iväg.
En gång, efter ett särskilt hett gräl, kom Pelle till hennes rum, nafsade försiktigt i benet och lämnade små blå märken. Efter det lärde sig Malin att det fanns någon som alltid visste bäst om barn och hundar.
Malin fick svar på mycket av sin farmor. Greta sa alltid vad hon tänkte.
Vad väntar du av din mamma? All kärlek tar slut om ingen riktigt älskar en kvinna.
Men vi älskar ju henne, farmor?
Älskling, det räcker inte. För att känna sig som kvinna räcker inte barn och föräldrar. Det behövs en man. Du förstår inte än. Jag vet när din farfar försvann var jag bara fyrtio. Livet gick vidare på något vis. Jag har haft romanser, men… Vad skrattar du åt? Jag har också känt passion! Hörru, se till att du gifter dig snart som din mamma!
Men farmor, jag är sexton!
Och din mamma var arton när hon kom hem och sa att hon mött din far och aldrig kunde leva utan honom. Hon älskade, på riktigt, fast livet rev och slet. Hon orkade tills han svek. Det kan du höra från mig. Bättre du vet sanningen. Han får leva sitt. Du måste förlåta både din mor och din far. Du är dem båda, och kan aldrig kapa av någon del.
Mamma talar aldrig illa om pappa.
Hon är klok. Hon vet: för dig är han alltid pappa. Varför göra det svårare än det redan är?
Hon älskar honom än?
Kanske. Därför är hon ensam.
Tror du att jag också kommer älska någon så?
Ingen vet. Jag kan bara hoppas den du möter är värd att älskas så.
Malin mötte Oskar, som farmor förutspått hon rusade in i universitetets korridor och krockade med en lång, sned ung man. Hon såg knappt hans ansikte:
Oj! Du är snabb du! Säg ditt nummer fort, annars tappar jag bort dig igen!
Hon gav honom naturligtvis inte sitt nummer men mötte honom igen utanför salen, och gifte sig med honom tre år senare.
Första tiden bodde de hos Malins mamma, till moderns missnöje.
Programmera, vad är det för jobb? Han sitter och tuggar mackor framför datan hela dagarna…
Det tog nästan tio år, men Oskar blev till sist accepterad “guldvärd”, sa Malins mamma.
Då hade Malin och Oskar redan flyttat till sin lilla tvårummare. Oskar slet i start-upen, och Malin visade lägenheter, alltid på språng som fastighetsmäklare lever man på benen. Deras äldste var mest hos mormor eller gammelfarmor, som båda var vid god vigör.
När Malin väntade sitt andra barn märkte hon det första konstiga. Mamma blev arg och ologisk, blandade ihop dagar, tider.
Vad inbillar du dig, Malin, du försvann i en timme och förstörde min dag! grälade mamman fast Malin varit hemma hela tiden.
Mamman vägrade undersökning.
Ok, men hoppas du bättre planerar nästa gång!
Malin kontaktade till slut en läkare, via sin far, och dennes svar var svalt, men allvarligt:
Tyvärr. Ni står inför en svår period. Vi kan bromsa, men inte bota. Försök minska stressen.
Malin kände isen inom sig. Sådant drabbade inte hennes mamma! Hon var ju inte ens gammal! Hur kunde det vara så?
Från den dagen förändrades Malins liv. Oskar köpte ett litet hus, Malin flyttade dit med alla, inklusive mamma:
Nu är vi tillsammans! sa han.
Men lugnet Malin väntade sig uteblev. Mamma förvirrade dagarna, missade namn på barnen, ville åka hem, fast hennes rum var mitt i huset.
Malin, vad ska jag göra i gästrummet? Jag har ju ett eget hem!
Jo visst, men jag behöver dig imorgon, snälla stanna!
Utan farmor som hjälp hade Malin inte orkat. Greta sa:
Hon minns mest det gamla. Ofta minns hon sådant jag för länge glömt. Jag blev nog aldrig riktigt mamma förrän med dig. Med din mamma var allt på rutin… Nu vill jag ta igen det. Ibland tror jag att allt det här är för att hon ska förlåta livet, pappa din och mig. När hon tittar på mig med de där nya, undrande ögonen och ändå ler, då vet jag: nu gör det inte ont längre.
Ett år efter att Malin insåg livet aldrig skulle bli som förut, dog farmor Greta.
Ta hand om henne, Malin! Som ögonstenen, lova!
Malin nickade, bet sig i läppen och tänkte bara: “Visa inte farmor hur rädd du är.”
Se henne inte längre som din mamma. De gamla blir barn på nytt. Var barmhärtig. Och skriker du av förtvivlan gör det så hon inte hör. Sen, krama henne så mycket du kan. Som du vill att dina barn ska krama dig en dag… Lova.
Jag lovar…
Hur många gånger har Malin tänkt på det samtalet? Otaliga. Också nu.
Hon kollade på klockan, drog på sig kappan plånboken, bilnycklarna, paraplyet. Dags! Hämta den äldste från innebandy, svänga förbi fritids efter den yngste, sen till ICA och köpa små bananer, precis dem mormor Elsa alltid älskade.
För när hennes mamma ser dem, viskar något inom henne att Elsa finns kvar. Man behöver bara gå några steg längs hallen och öppna den där alltid felplacerade salongsdörren in till fåtöljen som inte alls passar in men måste stå där så länge någon minns. Och höra gnället:
Malin! Kan du inte rengöra klädseln? Och du har handlat bananer? Mormor kommer snart och hon ville ha dem.
Ja, mamma, jag kokar te. Sätt dig du.
En plats i fåtöljen blir upptagen. Och det kommer finnas en stund kvar, där Malin kan luta kinden mot de kära händerna, möta den stränga, ömma blicken och le, när mamman förundrat undrar:
Malin, vad har du gjort med håret? Var är din borste? Kom hit, jag hjälper dig! Du milde, vad sent det är… Dags för sängen snart! Vad vill du ha till frukost imorgon mannagrynsgröt eller pannkakor?
