Mormor samlas ihop av hela familjen
Hela familjen hjälps åt att packa mormor inför sommaren. Utan att dölja sin irritation säger de rakt ut att de är trötta på henne och att våren äntligen är här nu åker hon ut till sitt torp i Småland till sena hösten. Barnbarnen är kyliga mot henne, svärdottern tycker inte om henne alls. Sonen är alltid borta på tjänsteresor och när han väl är hemma, bemöter han inte sin mamma mycket bättre än resten av familjen.
Mormor är en börda för dem. Hon förstår allt och uthärdar sin plåga, år efter år, med hopp om våren som något säkert och verkligt ett löfte. Våren kommer tidigt i år. Mormor sitter ofta på bänken utanför porten och njuter av den milda vårhimlen, låter solen värma hennes magra kropp. Hon ser ut som en sliten liten sparv, mager och klädd i urblekta kläder och gamla, slitna kängor med gummiskor utanpå.
Trots att hennes egen familj är avvisande, bemöter grannarna henne med värme. De hälsar alltid, frågar hur hon mår och hjälper henne upp till lägenheten på femte våningen. Ibland bär grannpojkar hennes matkassar när de stöter på henne på väg från ICA.
Åldern har inte stoppat mormor hon sköter allt hemma: hon lagar mat, tvättar och städar. Det är hennes ansvar. Svärdottern engagerar sig sällan.
Du är ändå hemma hela dagen, så du kan väl fixa allt här, säger hon kaxigt när hon kliver in från jobbet och sparkar av sig sina skor i hallen.
Barnbarnen talar knappt med henne. Om de har vänner hemma håller hon sig i sitt rum, för en gång sa ett av barnbarnen att hon skämmer ut dem med sitt utseende.
Mormor motsätter sig aldrig någon. Hon är tyst och håller sina känslor för sig själv. På kvällarna, när alla har gått och lagt sig, gråter hon lågmält i sitt lilla rum över sitt öde.
När det är dags att resa till torpet tar de en taxi till stationen det är enklare än att släpa henne runt på bussen. Hon har lite packning: en gammal väska och en liten påse med några kläder. Hon stöder sig på käppen och haltar långsamt på perrongen. När hon når bänken sätter hon sig. Snart kommer tåget och hon går ombord. Genom fönstret tittar hon ut med mild och ljus blick. När tåget börjar röra sig tar hon fram ett skrynkligt foto ur väskan. Sonen, barnbarnen och svärdottern ler på bilden. Numera ser hon deras leenden bara där. Mormor kysser försiktigt sitt fotografi och lägger tillbaka det i väskan.
Vid stationen går hon sakta mot torpet. Någon skjutsar henne nästan hela vägen hem. Hon öppnar grinden och vandrar längs den leriga stigen mot huset. Här är allt hennes eget, hennes hem. Även de lutande väggarna, det gamla staketet, den sneda farstun allt behöver henne. Här väntar någon på henne.
Torpet är hela hennes värld. Hon föddes här, hennes barn är födda här och maken gick bort här. Hon har bott här halva sitt liv. Hon har överlevt även sin äldsta son, som inte finns längre.
Hon öppnar fönsterluckorna, tänder upp i vedkaminen. Sätter sig vid köksbordet och tänker. Barnen brukade sitta på samma bänk. Här åt de vid bordet, sov i sängarna, sprang över de slitna golven och blickade ut genom fönstren. Det ekar barnröster i hennes öron. Då var hon mamma, den allra viktigaste i deras liv.
Solen skiner in genom fönstret, precis som då det har funnits många vårar, glada och oroliga, levda bakom dessa väggar. Hon ler mot den vänliga småländska våren
***
På morgonen vaknar hon inte. Hon stannar för alltid på sin jord. På bordet ligger många gamla bilder och en ny, skrynklig den där familjen log mot henne igår.
Så länge vi lever har vi många chanser. Att be om förlåtelse, att tacka, att visa våra känslor. Vi får aldrig skjuta upp sådant till morgondagen. När någon går bort kommer de aldrig tillbaka, och i våra hjärtan finns stenar som blir så tunga att bära.
Man behöver leva med tro, med sanningen, och göra gott från sitt hjärta. Älska och längta, uppskatta andras känslor, minnas dem som gav dig livet och hjälpte dig att stå på egna ben.
