“UTFLYKT TILL RESTAURANGEN.”
“Framåt för äventyr!” sa de bästa vännerna till varandra medan de slängde in resväskorna i bagageutrymmet. Tåget avgick precis enligt tidtabellen och kom fram till Stockholm exakt klockan åtta på morgonen, utan minsta försening.
Men låt oss börja från början.
Sommaren var i full gång. Juni hade susat förbi som ett jetplan och lämnat knappt några minnesvärda stunder efter sig. Ja, den första sommarmånaden hade smält bort som glass i en skål, uppslukad av en ändlös virvel av bekymmer. Men så går livet – snabbt, flyktigt och fullt av brådska. Och plötsligt stod juli vid dörren, låste upp med sin nyckel och steg in i vår vardag utan att knacka.
De som jobbar fem dagar i veckan vet hur känslomässigt påfrestande det kan vara att arbeta de sista dagarna innan semestern – tankarna är redan på friheten, men kroppen är kvar vid skrivbordet. Allt som återstår är att samla all sin viljestyrka och vänta tills friheten äntligen kommer. Under dessa dagar verkar kunderna omöjliga, chefen orimligt petig och tiden kryper fram som en snigel.
“Har någon spikat fast timvisaren eller tejpat fast den?” tänkte Lovisa och stirrade på väggklockan. “När blir det semester?” Hennes hjärta bankade av förväntan, och själen längtade efter lugn och avkoppling.
“Jag vill ha majskolvar, inlagda musslor och räkor”, sa Elin högt när ytterligare en kund lämnade butiken.
Tjejerna drömde också om att unna sig en flaska fin whisky – den hade inte sällan överraskat dem med sin unika doft, färg och, inte minst, komplexa eftersmak. Men den stolta drycken kunde spela elaka spratt med oerfarna, och som man säger: “Den som gräver i det förflutna får sand i ögonen.” Och här glömde alla gärna den andra delen av talesättet, men låt oss inte gräva i det.
“Ska vi inte bada i havet?” frågade de varandra under lunchrasten. “Vem eller vad kan hindra oss?”
Med rådande omständigheter var valet enkelt – pengar till utlandssemester fanns inte, och andra alternativ, även med hjälp av Google, var inte aktuella. De kom överens om att åka till Smögen.
Äntligen skulle drömmen för dessa två äventyrare, idealister och livsnjutare bli verklighet! Men var det verkligen möjligt?
“Alla kommer att bli avundsjuka, så vi säger inget till någon”, bestämde tjejerna innan de rusade iväg för att packa.
Hur får man plats med en bergochdalbana av kläder, skor, smink och krämer i en enda väska? För kvinnor är det en omöjlig uppgift, nästan lika svår som Fermats sista teorem.
Men nu var tjejerna framme vid havet. Milda vågor smekte stranden. Skränande måsar kretsade över vattnet på jakt efter sitt nästa mål. Idyll!
På stranden njöt solbadarna av en skenbar frid och lugn. Vuxna knaprade på saltade jordnötter och drack kall öl direkt ur de immiga burkarna. Barnen åt wienerbröd och munkar med glada miner.
“Sådär! Stå rakare! Inte så slokig! Höger fot fram! Titta hit! Bra!” instruerade Lovisa när hon fotograferade Elin vid vattnet.
“Nu med vattenmelonen. Fantastiskt foto!” sa hon belåtet och torkade svetten ur pannan. “Växling!”
Fotosession vid havet var en hel historia! Tjejerna måste vara solbrända, vältränade och helst utan påsar under ögonen. Alla visste att öl på kvällen inte gav en skinande hy, men ibland, särskilt på semester, kunde man unna sig ett litet streck.
“Elin! Vad är det här? Hur har du fotat mig? Varför ser jag ut som om jag visar tänderna? Kunde du inte säga att det såg dåligt ut? Herregud! Håller du telefonen med fötterna? Klicka inte tusen gånger, välj en vinkel och tryck!” Lovisa gav Elin en ogillande blick. “Jag tog fina bilder på dig, men du? Här ser det ut som om jag har celluliter, och på den här förstår jag inte ens vem det är. Okej, lägg inte läppen. Jag tar selfiestickan och fixar det själv.”
Elin, röd av ilska, var på väg att gå och bada, men Lovisa gav inte upp.
“Oj, vem blev sur nu? Kom hit, snygging, vi tar ett selfie med melon, lavendel och glas. Bilderna måste bli grymma. Så där, leende! Klart!”
Fotona blev överraskande bra.
“Lovisa, vi måste fira vår framgångsrika fotosession. Vad sägs om att gå på restaurang ikväll?” sa Elin försonande.
“Perfekt idé! Jag är helt med! Vi beställer skaldjur.” Lovisa fantiserade redan om att sitta i ett trendigt ställe, avslappnad med ett glas mousserande vin i handen.
Sagt och gjort. Klädda i sina finaste klänningar gick de glada och lyckliga tjejerna samma kväll till restaurangen.
Besöket verkade ofarligt, men vem kunde ana att det skulle bli flera försök?
Restaurangen var halvtom.
“Vi sitter vid det här bordet för två, med havsutsikt”, föreslog Elin.
“Tyvärr, det bordet är reserverat”, sa servitrisen och såg ledsen ut. “Vill ni sitta här vid pelaren istället? Det blir bra.”
“Det började så lovande”, suckade Elin och bläddrade i menyn. “Jag ville verkligen äta middag med havsutsikt. Servitrisen ljög säkert om reservationen för att vi skulle betala extra. Men det här är okej, eller hur?”
“Va? Tvåhundrasjuttio gram grillad skaldjursallé för priset av min begagnade bil?” Lovisas ögon vidgades när hon läste menyn.
“Ruccola med räkor, tvåhundrafyrtio gram. För de pengarna kan man köpa en flygplansvinge”, muttrade Elin indignerat.
“Kanske hittar vi något bättre på vinkartan”, sa Lovisa och började bläddra igen.
Tystnad.
“Ett glas vin för tusen kronor? Priserna är helt galna. Elin, du vet att hundrafemtio milliliter inte räcker för oss. Vi kommer vilja ha mer, och då blir det kreditkortet. Det var inte planen. Jag tänkte inte åka hem med skulder”, suckade Lovisa och lade ifrån sig menyn.
“Vi smiter tyst och hittar någon annanstans”, viskade Elin. “Jag går först, sen du.”
Ute på gatan brast de i skratt.
“Vi är som två skoltjejer. Men vi lyckades åtminstone ta bra bilder – ingen kommer misstänka att vi smet. Kom, så går vi till ett annat ställe. Jag såg ett trevligt hak runt hörnet. Man måste ju äta”, sa Lovisa och drog Elin med sig.
Först tog de bilder på den röda mattan för fotografering.
När de sedan satt vid bordet och studerade menyn sa Elin:
“Lovisa,Men när de första dropparna visky rann ner i deras plastglas, med den svala havsbrisen i håret och månen som speglade sig i vattnet, insåg de att det var just här – i denna enkla stund av gemenskap och skratt – som deras äventyr verkligen började.
