Av sin svenska pension, efter att ha betalat hyran, elen och köpt billiga basvaror på stormarknaden, brukade Darja Unge unna sig en liten lyx: en påse nymalda kaffebönor. När hon öppnade paketet spred sig en magisk doft i köket och hon kunde, med slutna ögon och bara doftens kraft, färdas till Amazonas djupa djungler, lyssna till regnskogens sus och pappas äventyrsberättelser från fjärran länder – som återuppväcktes varje gång hon kände doften av kaffe hemma i Malmö. Adoptivföräldrarna hade alltid varit hennes verkliga familj – de som hittade henne ensam som barn under krigets kaos. Allt blev som för andra: skola, arbete, giftermål, sonens flytt till Israel, ensamheten, sparkontot där hon samlat hans pengar tillbaks för framtiden. Ibland undrade Darja: hur hade livet varit om inte kriget skilt henne från den där lilla flickan – Maja – hennes okända tvillingsyster som de ropade på tillsammans, ”Majsan, Darisan!” Tankarna avbröts av sms: pensionen hade kommit! Hon gick till Hemköp för dagens lilla kaffeinköp och mötte på vägen en frusen, gråspräcklig katt – som hon, trots rädsla för framtiden, köpte foder till. Plötsligt slår en grinig granne undan matskålen åt katten och chocken ger Darja en migränattack vid busshållplatsen. En ung tjej, Paulina, hjälper henne, sprider ut kaffedoften, och skänker tröst och sällskap hem till Darjas kök – där likheterna mellan Darja, Paulina och Paulinas gammelmormor, Maria, växer fram över svagt kaffe och småkakor. Samma födelsemärke, samma barndomsminnen från bombnätter i Norrland, saknade systrar och undangömda släktskap… Och nästa dag ringer dörrklockan – två äldre kvinnor står tysta, ser varandra i ögonen och säger äntligen, efter decennier isär: ”Hej, Darisan!” Och på tröskeln samlas släkt och nyfunna systrar – förenade genom en doftsvag kopp kaffe, kattvänskap och lyckotårar.

Av sin pension brukade Märta Lund, förutom att betala räkningar och köpa basvaror från storpack på ICA, unna sig en liten lyx: en påse hela kaffebönor. Bönorna var redan varsamt rostade och när hon klippte upp hörnet på påsen svävade doften genom köket, som en magisk symfoni. Det krävde självfallet slutna ögon, djupa andetag och total ignorans av omgivningen bara då infann sig miraklet. Med doften rann styrka in i ådrorna, gamla flickdrömmar om fjärran länder vaknade till liv, havets brus, ösregn i tropikerna, djungelns mystik och ylande apor bland lianerna…

Hon hade förstås aldrig sett något av detta i verkligheten, men pappas berättelser satt djupt rotade. Han kunde ju knappt sitta still hemma alltid iväg på någon forskningsresa till Sydamerika. När han väl satt vid köksbordet, drack han sitt starkkaffe och delade villigt med sig av äventyr från Amazonas. Numera räckte det med kaffeslurken för att Märta skulle påminnas om honom smal, seg och solbränd, nästan som en riktig upptäcktsresande.

Det där med föräldrarna visste hon alltid de var inte hennes biologiska. Hon mindes hur hon, tre år gammal och föräldralös i krigets början, blev omhändertagen av en kvinna som blev hennes mamma för livet. Sen, ja, precis som alla andra: skola, studier, arbete, giftermål, barn. Resultatet? Ensamhet. Sonen hade för snart tjugo år sedan, på sin frus inrådan, valt att flytta till Oslo, där han frodades med sin egen familj. På dessa två decennier hade han bara orkat släpa sig hem till Stockholm en gång. De hördes av ibland, och varje månad skickade sonen över några tusenlappar. Märta använde dem aldrig bara lät dem ticka in på sitt särskilda sparkonto. Pengarna skulle återgå till sonen. Sen, någon dag…

På sistone gnagde tanken mer och mer: visst hade hon levt ett gott liv, men var det hennes eget? Utan kriget hade allt varit annorlunda andra föräldrar, andra väggar, annan plats att kalla hemma. Kanske ett annan öde. Hon mindes knappt sina riktiga föräldrar, men ofta tänkte hon på en liten flicka hon lekte med då, där i tidig ålder. Emma hette hon. Tydligt hörde hon ibland deras namn ropas: Emmichen, Märtichen! Var de systrar eller bara bästa vänner?

Hennes funderingar avbröts av ett pling från mobilen. Hon rynkade pannan pensionen hade landat på kontot! Perfekt tajming! Dags att promenera till butiken och köpa mer kaffe den sista koppen gick åt igår. Med stegen stödd av käppen, och med strategiska undanmanövrar kring höstpölar, närmade hon sig butiken.

Där vid ingången satt en liten gråstrimmig katt och sneglade ängsligt mellan kunderna och glasdörrarna. Hjärtat knep till i Märta: Stackars liten, fryser och är säkert hungrig också. Skulle ta hem dig, om det inte vore för… ja, vem tar hand om dig sen? Men, medlidande vann, så hon köpte en billig påse kattmat.

Omtänksamt tryckte hon ut gelébitarna i en plåtform. Katten satt snällt bredvid och såg henne djupt in i ögonen. Plötsligt slogs dörrarna upp och ut klampade en kraftig kvinna med bister min. Utan ett ord sparkade hon till matlådan så gelébitarna flög ut på trottoaren:

Säger man till gång på gång men folk lyssnar ju aldrig! dundrade kvinnan. Nej, man ska inte mata katteländena här! och trampade surt iväg.

Katten blev kvar och samlade mod för att plocka upp bitarna från trottoaren, medan Märta försökte hejda den tilltagande huvudvärken och rusade mot busskuren. Endast där fanns det bänkar.

Hon rullade fingrarna i fickorna på jakt efter sina tabletter förgäves. Smärtan dunkade vidrigt, huvudet som i skruvstäd, allt blev mörkt.

Någon rörde vid hennes axel. Märta öppnade ögonen med möda framför henne stod en ung flicka och såg ängsligt på henne:

Mår du inte bra, tant? Kan jag hjälpa dig på något sätt?

I påsen där… viskade Märta svagt. Där ligger… kafferosten. Öppna den, snälla.

Flickan hjälpte henne att andas in kaffebönsdoften. Värken släppte något, men försvann inte helt.

Tack, lilla vän, sa Märta mjukt.

Jag heter Svea. Tacka istället katten det var hon som satt bredvid och jamade så högt!

Dig ska vi också tacka, lilla vän, log Märta och pillade katten bakom örat, där på bänken.

Vad hände egentligen? undrade Svea, uppriktigt bekymrad.

Åh, bara migrän, det händer ibland … erkände Märta. Lite för mycket drama, kanske.

Jag följer dig hem. Inte lätt för dig att gå själv.

Min gammelmormor får också såna här migränattacker, berättade Svea senare, medan de drack svagt kaffe med mjölk och Sveriges billigaste småkakor hemma hos Märta. Egentligen är det min mormors mor, men hon är bara mormor för mig. Hon bor i en by utanför Växjö, med min mormor, mamma och pappa. Jag pluggar till sjuksköterska här i Stockholm. Mormor säger också alltid lilla vän till mig, precis som du. Och ni är så lika att jag först trodde att ni var samma person! Har du aldrig försökt hitta dina biologiska släktingar?

Svealill, hur då? Jag minns ju nästan ingenting, inte ens mitt eget efternamn eller varifrån jag kommer, suckade Märta och klappade katten som nu gosade sig fast i hennes knä. Jag minns bombningarna under evakueringen, och hur jag sprang, så fort att jag försvann ur mitt eget huvud… Skrämmande. Men sedan tog mamma hand om mig, och pappa blev världens bästa pappa. Mitt namn var allt som blev kvar från förr. Min riktiga familj blev säkert kvar under bomberna. Både mamma… och lilla Emma…

Märta märkte inte att Svea ryckte till och såg på henne med stora blå ögon:

Märta, har du ett födelsemärke på höger axel, som ser ut som ett litet blad?

Märta satte i halsen på kaffet, och katten tittade nyfiket på henne.

Hur vet du det, lilla vän?

Mormor har exakt likadant. Hon heter Maria. Hon gråter alltid när hon tänker på sin tvillingsyster Märta som försvann under bombningarna under flykten. När tyska trupper spärrade vägen fick de vända hem, och överlevde hela ockupationen. Men Märta försvann. De letade i evigheter, men hittade dig aldrig…

Nästa morgon gick Märta omkring hemma som på nålar. Katten, som nu fått namnet Margareta, höll sig tätt intill och spanade oroligt mot dörren.

Oroa dig inte, Margareta, hjärtat mitt bankar bara lite extra tröstade Märta katten.

Så ringde det på dörren. Märta öppnade, hjärtat i halsgropen.

Där, på tröskeln, stod två äldre kvinnor, och såg på varandra med tårfyllda ögon. De granskade varandras blå blick och silvergrå lockar, och de sorgsna leendena i munvinklarna var som spegelbilder.

Till slut log gästen, steg fram och omfamnade Märta:

Hej, Märtichen!

På dörrmattan stod familjen kvar och grät men nu av ren och skär lycka.