Lycklig måste man ändå vara
Pappa lämnade oss för en annan kvinna när lilla Tove bara var fyra år gammal. Han gick ut direkt efter nyår, stod i hallen och mumlade förlåt till sin dotter innan han stängde dörren bakom sig.
Mamma tog hans avsked med ett slags jämnmod, som om det vore något självklart. Ingen kvinna i hennes släkt hade haft långvariga relationer. Men efter några veckor, mitt i vinternatten, drack hon upp allt Sobril och alvedon hon kunde hitta hemma och somnade sedan stilla in för alltid.
På morgonen försökte Tove länge och högljutt väcka sin mamma. Hon åt sedan motvilligt det lilla som fanns kvar i kylskåpet, innan hon återvände och försökte väcka sin mamma igen. Till slut somnade hon utmattad, tätt tryckt mot hennes kropp.
Januaridagarna är korta i Stockholm. Skymningen hann lägga sig när den lilla flickan öppnade ögonen. Hon vaknade av kylan, drog täcket hårdare om sig och tryckte sig närmare mammans kropp, men det blev bara kallare. För första gången förstod Tove att den där djupa, outhärdliga kylan kom från mamma själv. Het gråt brände mot hennes kinder.
Ytterdörren slog igen. Tove rusade mot hallen. Det var Elsa, mammas yngre syster, som kommit.
Tovan, är du hemma! Men var är mamma? Jag har ringt hela dagen, varför svarar hon inte? Jag blir orolig!
Tove grep tag i Elsas kappa, drog henne målmedvetet mot sovrummet. Blicken var stor, tårarna rann, men ur munnen kom inga ljud. Hon gapade, ansiktet vanställdes i sorg, snoret rann, men inte ett ljud.
Elsa hade aldrig kunnat få egna barn. Hennes man hade lämnat henne efter fem år tillsammans. Den lilla systerdottern älskade hon innerligt, nästan som om hon vore dottern hon aldrig fick. När tragedin inträffade såg Elsa genast till att få vårdnaden. Hon översköljde Tove med omtanke och närhet, men varken sjukvård eller habilitering lyckades få igång flickans röst under de kommande tre åren.
Den där vintern slog kylan in ordentligt till tjugondag Knut, med ett gnistrande snötäcke över hela Vasaparken. Tove och hennes vänner åkte pulka, byggde en hel familj av snögubbar, rullade runt i drivorna och gjorde snöänglar med röda kinder.
Nu räcker det för idag! Dina kläder står ju stela av snön, vantarna har blivit isbitar. Kom nu, vi svänger förbi Coop och handlar mjölk och makaroner på väg hem, sa Elsa, och började samla ihop Tove.
Folk gick in och ut, dörrarna slog igen, men den röda katten som satt bredvid ingången till affären brydde sig inte. Den satt där, halvt blundande, och såg ut som om den bara satt och njöt av luften, men den trampade oroligt med framtassarna mot kylan. Tove gick fram, satte sig på huk framför katten och vinkade åt Elsa att gå in utan henne.
Okej, jag handlar snabbt. Men du rör dig inte ifrån här!
Flickan smekte långsamt katten över ryggen, den sträckte sig nöjt och spann högt. Tove omfamnade katten, höll den tätt mot kinden, och plötsligt började varma tårar rinna. Katten slickade bort tårarna, nyste ibland men fortsatte ihärdigt.
Nämen usch, gumman, han är ju en gatukatt, smutsig! protesterade Elsa och drog Tove mot bilen. Tove strävade emot, försökte slingra sig fri, men Elsa satte henne bestämt i baksätet och slog igen dörren.
Katten följde med, satte sig utanför bilen och jamade mot Tove.
Det går inte, han är redan min, och nu lämnar jag honom, kved Tove och smetade ut tårarna mot rutan.
Var det… du som sa det? Kan du säga det igen? Elsa stirrade på henne med rösten fylld av gråt.
Vi kan inte lämna honom, han kommer dö utan mig! skrek Tove rakt i Elsas ansikte.
Elsa kastade sig ur bilen, grep katten och tog plats bredvid Tove i baksätet. Den röda katten höll sig envist fast i kappan, men när han såg flickan, hoppade han över till hennes famn och låg där orörlig.
Vill du ha katten så får du honom. Om du bara hade sagt något, hade jag redan letat upp en till dig, log Elsa lyckligt genom tårarna.
