Att se med egna ögon
Efter den fruktansvärda olyckan där jag förlorade både min man och vår sexåriga dotter, tog det lång tid innan jag kom på fötter igen. Nästan ett halvår låg jag inlagd på behandlingshem, ville knappt träffa någon. Min mamma fanns vid min sida, talade lugnt med mig dagligen. En dag sa hon:
Elin, din mans företag kan vara nära att gå omkull. Det är Egon som håller i trådarna, men han har svårt att hinna med allt. Han ringde mig och bad mig meddela dig. Tur att Egon är sådan hedersman, men
Det var nog de orden som väckte mig till liv.
Ja, mamma, jag behöver nog sysselsätta mig. Jag tror Johan hade blivit glad om jag fortsatte hans arbete. Han märkte kanske vartåt det barkade, därför tog han med mig till kontoret ibland.
Jag började arbeta igen och lyckades rädda det familjeföretag Johan byggt upp. Men trots att det nu gick bra på jobbet, saknade jag min lilla förlorade flicka enastående mycket.
Elin, låt mig ge dig ett råd: adoptera en flicka från barnhemmet. Välj en som har det ännu svårare än du. Du kan hjälpa henne, och du kommer så småningom att förstå att det är din räddning också.
Efter att ha tänkt över mammas råd förstod jag att hon hade rätt. Strax därefter stod jag på barnhemmet i Örebro trots att jag visste att min egen lilla dotter aldrig går att ersätta.
Saga föddes med mycket dålig syn. Hennes biologiska föräldrar, båda högutbildade, övergav henne så fort de fick reda på diagnosen. De klarade inte av ansvaret. Så hade samhällets skyddsnät placerat Saga på barnhem, där hon fått växa upp mellan främmande människor och skuggor hon knappt kunde urskilja. Hon lärde sig i alla fall läsa och slukade sagoböcker, och trodde innerligt att en god fé en vacker dag skulle dyka upp även för henne.
Den dagen kom när Saga var nära sju. Féen visade sig vara en verklig människa välklädd, rik, men alldeles trasig inombords: jag. Saga kunde inte se hur jag såg ut, men hon kände genast att jag var snäll. Barnhemmets föreståndare undrade varför jag ville ha ett barn med funktionsvariation, men jag ville inte förklara eller rättfärdiga mig. Det räckte att säga att jag hade gott om resurser och en stark önskan att ta hand om ett barn med särskilda behov.
När Saga leddes in tog det inte lång stund innan jag förstod här är hon, mitt barn. Hon hade ett änglalikt utseende, gyllene lockar och stora blå ögon, öppna mot världen men ändå blinda.
Vem är det? frågade jag, och kunde inte slita blicken från henne.
Det här är vår Saga, så mild och vän, svarade pedagogerna.
Saga, min Saga, tänkte jag omedelbart.
Vi fann varandra. Sagas närvaro gav mitt liv nytt syfte. Jag tog henne med till specialister. De sa att operation kanske kunde rädda synen delvis, fast glasögon skulle krävas livet ut.
Vi höll fast vid hoppet. Innan skolstart gjordes operationen, men Saga såg fortfarande dåligt. Det fanns ännu en chans när hon blev äldre. Tiden gick, min kärlek till henne växte, hela min värld koncentrerades runt Saga. Företaget blomstrade och jag trivdes, men män intresserade mig inte längre.
Saga växte upp till en iögonfallande vacker kvinna, men var aldrig bortskämd. Hon blev färdig på universitetet och började arbeta hos mig. Jag var alltid vaksam att ingen tog utnyttja hennes goda hjärta, särskilt då med tanke på arvet. När det verkade som någon försökte blev jag genast tydlig: du tänker inte bli rik på min dotter.
Så mötte Saga kärleken. Han hette Anton, och efter att ha träffat honom såg jag inget skumt och godkände deras förhållande. Anton friade snart, och planeringen inför bröllop pågick. Sex månader efter bröllopet var det dags för nästa stor operation för att försöka återställa Sagas syn.
Anton var omtänksam, men ibland anade jag något tillgjort, även om jag slog bort tanken. En dag besökte de en gård utanför Stockholm där bröllopsfesten skulle hållas. Det var lugnt och folktomt.
De satte sig vid ett av borden. Anton lade sin mobil på bordet men när larmet på bilen gick, rusade han ut. Ensam vid bordet hörde Saga hur Antons mobil ringde envist. Hon tog till sist upp den, och hann precis svara innan hon hörde en gäll röst: Antons mamma, Ingrid.
Min älskade pojke, nu vet jag hur vi snabbt blir av med den där blinda Saga. Jag har fixat paketresor genom min vän på resebyrån. Direkt efter bröllopet reser ni till fjällen. Väl där, visa hur mycket du älskar utsikten och se till att din nyblivna fru snubblar på fjällkammen. Sedan går du bara därifrån. Anmäl till polisen att hon försvunnit, gråt förtvivlat, kräv att de letar. När de hittar henne tror alla att hon ramlat. Ingen kommer undersöka. Jag vet att du kan spela förkrossad make, så både Saga och hennes mor går säkerligen på det. Annars hinner de operera henne och då är du fast. Släpp inte pengarna, Anton. Fundera på det, nu måste jag lägga på.
Chockad nästan tappade Saga telefonen. Allt var skakande klart: hans mamma ville bli av med henne, och Anton måste vara med på planen, annars vore det otänkbart.
Hennes framtid förvandlades på bara ett par minuter. Hela hennes väsens trygghet raserades. Hon satt kvar, skakig av chock, precis när Anton kom tillbaka och glatt berättade att bilens larm måste utlöst av en katt och inget var fel. Då ringde hans mobil igen han var tvungen till kontoret omedelbart.
Åk du, viskade Saga. Jag väntar här på mamma och går igenom resten med henne.
När Anton lämnat lokalen ringde Saga mig.
Mamma, kom till restaurangen genast, försökte hon låta lugn men rösten sprack.
Saga, vad har hänt? Din röst… Jag kommer, vänta bara!
När jag kom satt Saga ensam och grät. Restaurangens administratör, Karin, kom förbi och frågade, men Saga bad henne bara om en kopp te.
Jag satte mig och Saga störtade i armarna på mig.
Mamma, de vill döda mig!
Vem? viskade jag.
Anton och hans mamma! Jag hörde det själv. Hon trodde det var Anton som svarade, men det var jag. Hon la ut hela deras plan: resa till fjällen och låta mig ramla. Hon vill inte att vi ska hinna operera ögonen innan…
Min tankeverksamhet snurrade och paniken växte, men samtidigt blev situationen snabbt klar för oss båda. Just då ringde Anton och undrade oskyldigt hur det gick med planeringen. Jag tog Sagas mobil.
Anton, vad bra att vi får prata. Nu är det så här, min vän, vi känner till allting om resan till fjällen och era planer…
Vilka planer? Vad menar du? försökte han låta förvånad men jag hörde osäkerheten.
Att Saga enligt planen skulle dö så att du skulle bli ensam arvtagare. Om du inte förstår så kan vi lämna över din mobil till polisen och låta dem återställa samtalen också de du försökt radera. Begriper du nu?
Efter en lång paus:
Jag förstår men det var mamma, inte jag…
Det är tydligt att du är inget annat än en feg stackare som gömmer dig bakom mamma. Adjö, Anton!
Nästa dag hade Anton flytt från Stockholm. Han skyllde allt på sin mamma, tog hennes pengar och försvann spårlöst. Ingrid for hastigt till väninnans sommarhus i Sundsvall. De var rädda att vi skulle gå till polisen.
Att se med egna ögon
På ögonkliniken fick Saga sin operation. Jag satt vid hennes sida, nervös medan hon låg med bandage för ögonen. Den unge läkaren, Daniel, blev bestört varje gång han såg henne. Jag förstod snabbt att han förälskat sig. Jag iakttog honom, och han var lika förlägen som kär. När bandaget äntligen togs av, kom Daniel in med en stor bukett rosor.
Saga såg på världen med klara, nya ögon och brast ut i gråt, lycklig över att själv få se rosor och Daniels blonda gestalt med de grå ögonen.
Jag ser allt, utropade hon gråtande, och Daniel rusade fram för att trösta.
Glasögon skulle hon behöva för alltid, men ingenting kunde dämpa vår glädje.
Tiden gick och bröllopet mellan Saga och Daniel blev en vacker fest. Ett år senare föddes en liten dotter med pappans grå ögon. Min Saga är lycklig, med en kärleksfull och trygg man vid sin sida.
Tack för att du läser och stöttar mig. Jag önskar dig all lycka i livet!
