Vad har du nu hittat på? Äldreboende?! Där går gränsen! Ingen ska få köra bort mig från mitt eget hem! Bertil slog en porslinskopp mot sin dotter, Astrid Lind, siktandes rakt mot huvudet. Astrid duckade vant så mycket träning hade trots allt gett färdigheter.
Så här kunde det inte fortsätta. Förr eller senare skulle han hitta på något som skadade henne på riktigt, och hon skulle aldrig kunna slappna av. Ändå kände Astrid inget annat än dåligt samvete när hon satt på socialkontoret och skrev på pappren som skulle ge Bertil en plats på ett äldreboende. Hon visste ju egentligen att hon gjorde långt mer för honom än han någonsin gjort för henne.
I bilen gallskrek Bertil, slog mot dörrarna och förbannade varenda själ som var inblandad i hans flytt.
Astrid stod i köksfönstret med ett glas svagdricka och såg färdtjänsten rulla bort. Det här var inte första gången hon blev kvar och kände sig som elva år igen, undrande över om livet alltid skulle kännas så här.
Astrid hade varit enda barnet. Mamman, Birgitta, vågade inte ens tänka tanken på syskon maken var redan expert på att göra allas liv till ett fängelse. Bertil hade varit drygt fyrtio när Astrid föddes, och hans motiv för äktenskap låg snarare närmare karriärsplanen än hjärtat. Någon storslagen kärlek eller längtan efter barn hade varit honom främmande; självbilden krävde dock ett familjepaket.
Han hittade sin brud bland bekanta, en pigg men tafatt teknologistudent, Ulrika. Hennes föräldrar jobbade på SKF, och för dem var giftermål med en höjdare rena jackpotten trots att deras status betraktades som närmast lågvattenmärke av Bertils krets. Ulrikas invändningar hörde ingen på bröllopet de var ändå inte bjudna.
Ulrika flyttade förstås hem till Bertils sekelskiftesvilla i Trollhättan. För att hon snabbt skulle falla in i rollen som kommunalrådsfru anställdes en kvinna som lärde henne vilka bestick som gällde till räkmackan, och vikten av att aldrig förvånas över något mannen hittade på.
Hur har dagen varit då? Bertil parkerade sig i fåtöljen när han kom hem.
Jättefint. Jag har till och med lärt mig skillnaden på dessertsked och förrättsgaffel, och så har jag börjat plugga engelska!
Pff. Hade du hela dagen på dig för det där? Skötte du huset alls under tiden eller?
Absolut, tillsammans med hushållerskan planerade jag veckomenyn, och jag har dammsugit hela övervåningen.
Nåja, bättre än ingenting då. Men glöm inte håll dig prydlig och ta hand om naglarna. Ser jag minsta spår av landsbygd på dig blir det inget mer dumheter. Sköter du dig kan jag kanske tänka mig en chaufför åt dig. Men det är många kilometer kvar dit.
Men oavsett hur duktig Ulrika var, lyste de lugna dagarna med sin frånvaro. Efter långa, griniga jobbdagar behövde Bertil någon att spy ut missnöjet på, och hustrun var perfekt hon hade ingenstans att ta vägen. Efter första månaden slog Bertil till henne för att markera ordningen; inga blåmärken synliga, Ulrika log för gästerna och klädde sig i långärmat.
När året gått började vänner och kollegor fråga varför det inte hördes barnaskrik från villan.
Du Bertil, nu har ni väl ändå varit gifta länge nog! Ung och rask fru, men inga ungar? Skruttigt, om du frågar mig. Du borde skicka henne till läkare innan allting vissnar!
Hon studerar fortfarande, sa Bertil torrt.
Studerar? En kvinna? Äsch, det där är överkurs. Se till att hon byter seminarier mot mödravård, då gör du både dig själv och samhället en tjänst.
Så Ulrikas liv gick från hushållskurser till total hälsoundersökning hos halva Landstinget. Under pågående produktion minskade våldet, då Bertil inte ville stå där med sjukhusfolk som ställde olustiga frågor.
Varken gynekolog, barnmorska eller barnläkare hittade något fel, och till slut föll den pinsamma slutsatsen på Bertil själv. Detta påpekade en modig läkare försiktigt, under hot om omplacering till valfri landsbygdsveterinär om Bertil skulle ta illa vid sig.
Testerna visade att Bertils arvsanlag visade större blygsamhet än hans självförtroende, och nu gick surheten i taket därhemma. Ulrika reagerade knappt längre på smällarna och tårarna var länge förbrukade. Han skaffade sig en älskarinna, och det tog honom ett tag ifrån sorgen över sin undermåliga spermieproduktion.
Två och ett halvt år senare blev Ulrika ändå gravid något slags mirakel (eller statistisk möjlig slump folk på socialen var oense). Till slut föddes dottern Astrid, som var Bertil upp i dagen. Varken blöjbyten, barnvagnar eller vaggsånger blev hans sak det fick Ulrika och barnflickan sköta, medan han jagade golfhandicap och badrumsrenoveringar.
Hur äldre Astrid blev, desto mer störde hon Bertil. Han kunde kalla henne ouppfostrad eller klantunge för minsta fel. När hon var fem fick hon, efter att ha frågat lite för högljutt om lördagsgodis, uppleva hur pappa slängde iväg henne rakt in i bokhyllan. Hon grät inte ens, men lärde sig att bli lika tyst och försiktig som en svensk sparv i januari.
Han kunde lätt snäsa av henne inför gäster och såg gärna hur rodnaden spred sig över hennes kinder; det var som om hans dag blivit lite ljusare då.
Jaså fru Malmström, du har hört att Astrid kan spela fiol? Välkommen att be om öronproppar också! Astrid? Ta fram ljudplågan och spela något!
Astrid, högröd, hämtade fiolen och försökte vara osynlig. Musiken blev förstås värdelös, men att misslyckas var ändå bättre än att reta upp far.
Skammen och rädslan dominerade hennes hela barndom. Hennes första konsert blev den sista.
Mamman, Ulrika, blev aldrig någon lycklig mor. Känslomässigt blockerad av åren och äktenskapet gick hon in i sig själv. När Astrid var tretton, dog mamman i en bilolycka. Officiellt var det en olycka, men ingen frågade djupare och Astrid vågade aldrig tänka tanken färdig.
Gymnasievalet var Bertils beslut. Han hade ändå börjat tappa både karriär och golfförmåga, men satt fortfarande på makten över Astrid. Några år senare var han avpolletterad från sin fina post, i noll ägarskandaler och med sållat sparkonto. Han pensionerade sig i småskam till sommarstugan vid Vänern. Astrid kom sällan och önskade honom inget grattis på födelsedagar eller annat han var för giftig.
Utan någon kvar att trycka ner, deppade Bertil snabbt ihop. Grannarna ringde Astrid dagligen: Din pappa spottar på hallmattorna och ropar könsord genom dörrspringan. Hon bet ihop och tog honom hem till lägenheten i centrala Göteborg.
Första tiden fick Bertil energi av att driva dottern till vansinne hemma. Det var ett shoppinginferno av tallrikar och smutstvätt på fel plats. Till slut barrikaderade Astrid honom i ett rum med kodlås, men problemen fortsatte. När seniliteten började knacka på dörren och han blev direkt farlig, återstod bara äldreboendet.
Astrid blev aldrig trygg nog för egen familj. Med självbild som en begagnad parkbänk och social fobi, höll hon avstånd till kollegorna på biblioteket. När beslutet om äldreboende kom var skammen hennes ständiga sällskap.
Hon visste att pappa var farlig och läkaren på Capio hade konstaterat begynnande demens. Bertil glömde vem Astrid var, men minnet av sitt förakt för henne var kristallklart.
Astrid tog spårvagnen kors och tvärs genom hela stan och besökte varenda äldreboende. Det sista krävde hela hennes lön, och ändå blev det extrajobb på natten. I Sverige räcker inte alltid a-kassan till alla bekymmer.
Efter hans flytt gick Astrid omkring som en osalig ande. Hon mindes hur de en gång åkt iväg från pappa, då Ulrika försökte lämna honom. Han hämtade tillbaka dem. Mamma dog kort därefter.
Varje gång hon hälsade på Bertil på äldreboendet bölade hon på parkeringen, mest av skuld men också av någon diffus, aldrig definierad sorg.
Utöver ångesten började Astrid känna hur kroppen också kroknade huvudvärken, sömnproblemen, magen Ja, ni vet, typiskt svenskt.
