Att överleva till guldbröllopet
Tjugofem år hade gått sedan Ingrid och Sven gifte sig. Hon hade nyss fyllt femtio och maken var två år äldre. Deras liv var som de flesta i Torsboda ett rött trähus, trädgård, arbete, och sonen Mattias vuxen och inflyttad till Uppsala. Han hade tagit examen från högskolan och arbetade nu på stålverket.
En helg kom Mattias hem, hand i hand med en vacker flicka.
Får jag presentera er, kära föräldrar! Det här är Ellinor. Vi tänker gifta oss så snart vi hinner anmäla oss till kommunen.
Hej, sade Ellinor blygt och kinderna blodröda.
Hej på dig, lilla Ellinor, kom in, sitt som hemma det är inte så märkvärdigt här, sa Ingrid och började plocka fram mat på bordet.
Ellinor föll dem i smaken. Efter helgen reste de unga tillbaks till Uppsala. Senare ringde Mattias mamma och berättade att bröllopet skulle bli på sommaren. Ingrid blev glad och berättade det för Sven, som också log i mjugg över nyheten
Allting flöt på, men inom Ingrid jäste oron över något hon själv aldrig föreställt sig: vid femtio år blev hon förälskad i grannen och tillika Svens vän, Mikael.
En kväll kom Mikael över, bärandes en flaska konjak. Hans fru, Marina, arbetade som tågvärdinna på nattågen mot övre Norrland och var ofta borta i veckor. Marina verkade aldrig bry sig om att Mikael kunde få andra tankar.
Dottern Vera bodde i Gävle men hälsade på ibland, kom med mat när modern dröjt sig kvar på rälsen. Telefonlinjen mellan Marina, Mikael och Vera glödde ibland, men när Marina kom hem var hon hemma några dagar, innan tåget kallade.
Micke, kolla vad jag fått tag på för skruvdragare nere i Sundsvall borde skaffat en sån för länge sen, så grym! ropade Sven och försvann in mot boden.
Strax därpå kände Ingrid Mikaels arm kring sin midja och hans ömma läppar mot hennes hals värmen for genom kroppen som en svallvåg. Då knarrade dörren från verandan. Hon hoppade undan, torkade bordet med en trasa, huvudet sänkt, rädd för att möta makens blick. Men glänsande ögon kunde hon inte dölja för sig själv.
Sven märkte ingenting, räckte Mikael lådan med skruvdragaren.
Schysst maskin, ja det där får vi fira! sa han och slog upp konjak i tre snapsglas. Du med, Inga?
Nej grabbar, jag känner mig slut, går och vilar lite, sade Ingrid och gick till sängen, granskade sig själv i spegeln: Skam på dig, Ingrid, ögonen brinner som på en artonåring, fnittrade hon åt sin spegelbild.
Vid femtio hade Ingrid lagt på sig lite, fått bredare höfter, mjukare ansikte men fortfarande fanns något kvar av byns skönhet. Hon visste precis hur man sminkade sig, satte på sig sin finaste klänning och högklackade pumps då var hon åter balens drottning. Men Mikael, han hade alltid varit ståtlig och hennes blick sökte ofta hans, och nu visste hon han hade länge älskat henne.
Mikael, 54 år, gift sedan länge med Marina. Grannskapet trivdes i varandras sällskap. En dag när Ingrid var på väg till affären ropade Mikael:
Inga, hjälp mig koka palt jag blir galen utan Marina!
Har bråttom till Konsum, svarade Ingrid, lite irriterad över sitt orakade hår och osminkade ansikte.
Men snart stod hon ändå på hans trapp, och han drog henne in, stängda dörrar och heta kyssar. De tänkte inte, bara gav sig hän. Mikael viskade:
Affären finns kvar, men vet du hur länge jag ska koka palt?
En tio minuter, knappt. Men du du har väl kokat det förr?
Det är mycket som hänt för första gången på sistone, flinade Mikael. Utan Marina är jag hopplös.
Behöver du verkligen hjälp?
Nej, vi har annat för oss, log han och pressade hennes kropp närmare sin.
Kappan föll, näsan djupt mot hennes bröst.
Micke jag är ju gift.
Och jag är gift. Men du gör mig galen. Har Sven glömt hur man visar kärlek? Ni har så lite glädje i livet
Och Ingrid lät honom, ingen hade smickrat henne så på åratal. Maken såg henne knappt längre, sa aldrig ett vänligt ord. Så varför inte ta för sig? Varm kyss, första sveket hon låg där i Marinas säng och ångrade inget, övertygad om att det var rätt.
Du är så fin, Inga, jag hade kunnat leva med dig, sa Mikael. Marina är alltid borta, mest bara telefonen var oss emellan. Kanske har hon någon annan en lokförare, tja, vad vet man?
Hans kyssar snurrade hennes huvud, men snart mindes Ingrid affären, klädde sig fort och hörde dottern Veras röst i hallen.
Hej tant Inga! Ingrid rodnade men fann sig.
Hej Vera, bara visat din far hur man kokar palt, han blir så hjälplös utan Marina.
Men pappa, jag har ju visat dig förr! Vera log, packade upp varor. Du är alltid hungrig när mamma är borta, så här, jag tog med mat.
Nåja, jag måste rusa, Vera förklarar allt! klämde Ingrid ur sig och gick ut rodnande. Hjärta och kinder brann. Hon var kär i grannens heta blick, hans stora händer, hans råa skratt Mikael hörde till henne nu.
Så smög hon över till Mikael igen, och igen, och utan att märka det spreds ryktena i byn.
Du blir alltid så länge när du ska till affären, skämtade Sven en kväll. Varför var du inne hos Micke idag?
Han klarar sig inte utan Marina, frågade om palt, jag hjälpte bara till och så kom Vera hem, hon funderade också på att gifta sig snart.
Mikael blev kaxigare:
Om de tar oss på bar gärning, så säger vi sanningen vi älskar! Marina kan väl hitta sin lycka, så får Sven klara sig, han kysste henne utan att säga mer.
Micke, vad håller vi på med? Jag är femtio! Och börjar tro på kärlek igen…
Kärleken har ingen ålder, skrockade Mikael och drog henne nära.
Det sista lilla samvetet försvann. Ingrid var säker hon förtjänade detta.
Vecka ut och vecka in träffades de, tills en dag Sven nästan stötte på henne hos Mikael. Hon fick gömma sig i bastun medan männen pratade ute på gården.
Kvällen därpå: Sven hade ett allvarligt tonfall.
Jag vet allt Lasse såg dig smita in till Micke. Om tre dagar har vi jubileum på bygdegården. Släkt och vänner kommer, allt är betalt och du
Sven, förlåt, ögonen i golvet. Jag vet inte vad som flög i mig Ni män får ju också sådana stunder, alla gör väl dumt? Kanske sitter djävulen även i kvinnors revben, Sven svor åt henne.
Kalla mig vad du vill, men jag vet inte Förlåt, Sven.
Vi låtsas som inget på festen, men sen gör vi slut. Du får förklara för Mattias. Han har snart bröllop och hans mamma fladdrar mellan karlarna
På jubileet var alla samlade i bygdegården. Ingrid satt bredvid Sven, vacker i ny klänning, läpparna målade skarpt rött, perlbandet glittrade, blicken trånade efter Mikael. Han satt ensam; Marina skulle återvända om någon dag.
Ingrid brydde sig inte om byskvallret: vems ögon speglar sann kärlek? Stora fat fyllda med sill, köttbullar och kalvdans, flaskor med brännvin stämningen vibrerade av aningar, folk sneglade och smålog.
Låt dem viska, tänkte hon, vad begriper de om verklig kärlek
Skålar och tal följde, till och med Mikael höll tårta:
Jag önskar att de unga får leva lika länge till, och att vi firar igen om tjugofem år med samma gäng, sade han och svepte en snaps, och de andra följde hans exempel.
Efter festen bestämde sig Sven: nog nu, skilsmässa väntade allt för många ögon såg på dem.
Vi tar det ikväll, tänkte han där han pysslade utanför, medan Ingrid gick mot affären, på väg till Mikael för tröst.
Hon svängde in på grusgången, men Mikael kom ut ur ladan, höjde handen till varning.
Marina är hemma, viskade han.
Har du inte sagt något?
Vad skulle jag säga?
Att att vi hör ihop!
Tyst nu, Mikael kastade en orolig blick mot huset. Ingrid, du är en klok kvinna Vi har lekt färdigt. Jag älskar ändå Marina, det märktes när hon flög på mig direkt när hon kom. Hon är min.
Men och jag då? Sven vet, hela byn vet. Jag har pyntat mig för din skull.
Du ska vara fin för Sven, du är fantastisk men inte min. Min Marina är hemma, hon är bäst vid spisen så det så.
Ingrid lyssnade inte mer, gick tyst ut på vägen. På kvällen sattes orden i spel mellan henne och Sven.
Jag har bestämt mig vi ska skilja oss. Du har dragit skam över mig.
Ingrid föll ihop i tårar. Sven var hennes närmaste, det fanns så många år, så många vanor passionen hade dött, men den kan återvända, och ingen kunde sonen Mattias som de båda.
Förlåt Sven, du hade rätt när du kallade mig dum. Mitt förstånd är som en brunstig get, förlåt Allt ska bli som förr. Vi väntar barnbarn snart Snälla, låt oss spara lite värdighet.
Hon visste att Svens hjärta var svagt för försoning, och han älskade henne på sitt sätt. Tiden gick. Sven förlät henne, livet trappade upp till vardag igen. Snart fick de två barnbarn, lyckan levde när sonen kom hem med sin fru.
Mikael fortsatte ränna när Marina var på väg, sökte han sig till andra änkan på andra sidan sjön. Men till Sven gick han inte. Vänskapen var borta. Så småningom pensionerades Marina. Hon och Mikael lever vidare, grälar högljutt så att hela byn hör men det är deras ensak. Som man säger varje liten stuga har sina skallror
Tack för att ni lyssnade och för stöttningen. Jag önskar er alla värme och lycka.
