Att leva till guldbröllopet
Karin och Erik hade levt tillsammans i tjugofem år. Hon var redan femtio, maken två år äldre. Deras vardag var ungefär som hos alla andra i byn utanför Uppsala hus, trädgård, jobb. Sonen Gustav bodde nu i Stockholm, där han efter högskolan hade fått jobb på ett stålföretag.
En helg dök Gustav upp hem med en vacker flickvän.
Får jag presentera er, kära föräldrar detta är Elin. Vi ska gifta oss, ska bara lämna in pappren till magistraten först.
Hej, hälsade Elin blygt och rodnade.
Hej Elin, känn dig som hemma här, vi har det enkelt, kvittrade Karin och började duka upp smörgåsbordet.
Föräldrarna tyckte mycket om Elin, och snart åkte de unga tillbaka till stan igen. Några dagar senare ringde Gustav och berättade att bröllopet planerades till sommaren. Karin blev glad och berättade genast för Erik som log nöjt och klappade henne på axeln.
Allt verkade gå deras väg, men Karin bar på en stor oro i sitt hjärta hon kunde aldrig föreställa sig att bli förälskad vid femtio, och särskilt inte i grannen, som dessutom var Eriks vän, Mikael.
En kväll kom Mikael över med en flaska konjak. Hans fru Malin jobbade som tågvärdinna på SJ:s nattåg och var ofta borta långa perioder. Malin tog det med ro och verkade aldrig misstänksam mot Mikael.
Deras dotter Vera bodde också i Stockholm men hälsade ibland på Mikael och lämnade mat när Malin var bortrest. De talades ofta vid på telefon, och ibland var Malin hemma en dryg vecka, sedan iväg igen.
Micke, jag måste visa dig vilken snygg borrmaskin jag köpte på Biltema när jag ändå var i stan. Behövde den för länge sen! utbrast Erik och försvann mot förrådet.
Då grep Mikael snabbt tag om Karins mjuka midja och kysste henne häftigt i nacken. Karin kände hur det pirrade i hela kroppen. Plötsligt hörde hon ytterdörren slå igen och vände sig snabbt bort, började torka köksbordet med en trasa och vågade knappt möta Eriks blick. Hon visste att hennes ögon lyste.
Erik lade inte märke till något, räckte Mikael kartongen.
Riktigt bra maskin, det där. Dyr men väl värd pengarna. Ja, vi får väl fira inköpet, han hällde upp konjak. Karin, vill du vara med?
Nej tack, jag är trött och går och vilar. Karin gick till sovrummet och såg sig själv i spegeln. Men herregud, Karin, du beter dig som om du vore arton igen log hon lite fånigt mot sin spegelbild.
Vid femtio hade Karin blivit lite rundare, men fortfarande söt och med ovanligt vackra ögon. Sminkade hon sig och satte på sig en fin klänning och högklackat var hon fortfarande en av byns snyggaste. Hon hade alltid gillat Mikael, lång och kraftfull, och nyligen hade hon fått veta att han tyckt om henne länge.
Mikael, nu femtiofyra, hade varit gift med Malin i många år och var vän med både Erik och Karin. En dag när Karin skulle handla ropade Mikael efter henne.
Karin, kan du komma in och hjälpa mig koka köttbullar?
Nä, Micke, jag ska till Coop, sa hon medan hon såg lite missnöjt på sin ovårdade frisyr och osminkade ansikte.
Men ändå bar det sig inte bättre än att hon snart stod i Mikaels kök. Han hann stänga dörren och genast omfamnade han henne med kyssar så att hon tappade andan. Båda lät sig föras med av sina känslor.
Du, din Coop får vänta lite, viskade Mikael, förresten, hur länge ska bullarna koka?
Tio minuter räcker nog, fnittrade Karin. Inte första gången, väl?
Det händer mycket nytt i mitt liv nu, sade Mikael och log, utan Malin känner jag mig ganska vilsen.
Det blev fler heta kyssar. Karins jacka hamnade på golvet. Hon protesterade lite.
Men Micke, jag är gift…
Och jag är gift, men det känns rätt ändå. Din Erik verkar ta dig för given, och du förtjänar att vara lycklig.
Karin försökte inte ens neka. Erik visade henne sällan uppskattning nu för tiden. Varför skulle inte även hon få känna sig åtrådd? Snart hade hon begått sitt livs första svek.
Karin, du är underbar. Om det vore vi två istället… Malin och jag pratar mest i telefon nuförtiden, hon är jämt borta. Och vem vet vad Malin har för sig på alla de där resorna? Hon kanske också har någon annan.
Efteråt kom hon på sig själv med att fortfarande ha bråttom till affären. Plötsligt hörde hon Veras röst ute i hallen.
Hej, tant Karin! Karin rodnade men hämtade sig snabbt.
Hej Vera! Jag lärde bara din pappa hur man kokar bullar. Han klarar sig inte utan Malin.
Men pappa, det har jag ju redan visat dig, suckade Vera och bar ut matkassarna till köket.
Okej, jag springer vidare. Vera förklarar färdigt, mumlade Karin och smet.
Hjärtat rusade, kinderna brände. Hon hade blivit förälskad i grannen, en man hon alltid känt sig dragen till men hållit på avstånd. Nu tillhörde den där starke karlen i byn henne, åtminstone för stunden.
Snart träffades de igen och igen. Byborna började viska bakom Karins rygg. Rykten går fort på landet.
Du är alltid så länge borta när du går till affären, sa Erik med ett snett leende en dag. Vad gör du egentligen hos Mikael?
Han klarade sig inte utan Malin, så jag visade hur man kokar bullar, svarade Karin. Vera var där också, hon verkar också satsa på bröllop nu.
Snart sade Mikael rakt ut:
Om någon upptäcker oss, får vi väl skylla på kärleken Malin kan väl springa till sin egen älskare om hon vill, och Erik tja, han klarar sig.
Vad sysslar vi med riktigt? Jag är ju femtio snart och förälskat mig som ett barn, skrattade Karin.
Kärleken har ingen ålder, svarade Mikael och drog henne till sig.
Efter det försvann den sista skammen. Karin var övertygad om att hon förtjänade detta.
Veckan därpå höll det på att gå riktigt illa Erik var nära att komma på dem hemma hos Mikael och Karin fick gömma sig i bastun tills det blev lugnt.
Senare samma kväll tog Erik till slut upp saken.
Jag vet allt. Grannen berättade att han sett dig smita in till Mikael. Du vet att vi ska fira silverbröllop på bygdegården om tre dagar gästerna är bjudna, allt är bokat och så gör du så här.
Förlåt, Erik, sa Karin och såg ned. Jag vet inte själv vad som hände. Ni män får ju också ibland nån knäpp idè, eller hur? Kan inte förklara det, förlåt.
Vi får väl ha kalaset som planerat, låtsas som ingenting, och sen skiljas. Du får själv förklara för Gustav vad hans mamma hållit på med, nu när han snart ska gifta sig.
På festdagen satt alla samlade i bygdegården. Karin var vacker i sin nya klänning, smycken och röda läppar. Hon sneglade på Mikael, som kommit ensam Malin skulle komma hem först om några dagar.
Borden dignade av sill, lax, köttbullar och snaps. Många kastade menande blickar mot Karin där hon satt och pratade och skrattade. Ryktena hade redan gått genom hela byn.
Äsch, låt dem tro vad de vill. Ingen vet ju hur det verkligen är mellan oss, tänkte Karin, vad vet de om riktig kärlek?
Mikael höll ett tal:
Jag hoppas ni får leva lika länge till, och att alla får vara lika friska må vi ses igen om tjugofem år! Han hällde i sig en snaps och de andra följde efter.
Efter festen kände Erik att han behövde tala ut om skilsmässa, för han ville inte ha det såhär längre. Han höll sig borta från Mikael.
Vi får prata i kväll, bestämde han, och gick och gjorde klart ute på gården.
Karin, som kände sig orolig, gick förbi Mikaels gård för att ta sig samman inför samtalet. Men när hon kom in såg hon att Mikael ställde sig på avstånd.
Malin är hemma, sa han lågt.
Har du inte berättat för henne?
Vad skulle jag säga?
Att det är vi två nu!
Sch! Du är ju vuxen, Karin, vi hade vår lilla stund, men nu räcker det. Jag älskar faktiskt Malin nu när hon är hemma känner jag det tydligt, han log urskuldande.
Men jag då? Erik vet redan allt och jag har stylat mig till tänderna för din skull
Du är fantastisk, men du är inte min hustru. Jag har min Malin och henne vill jag leva med.
Karin orkade inte lyssna längre utan gick hem. På kvällen tog Erik samtalet.
Jag vill skiljas, du har gjort bort mig fullständigt.
Karin brast i gråt. Erik var trots allt hennes livskamrat, med alla sina vanor och små egenheter. Lusten kanske hade svalnat, men det är sådant som går att arbeta på tillsammans. Och vad skulle de säga till Gustav, som snart skulle gifta sig?
Förlåt, Erik, du hade rätt sist det var som om hjärnan gick på tok Snälla, låt oss försöka igen. Vi har vårt barn och snart kanske barnbarn…
Karin visste att Erik egentligen var godhjärtad och fortfarande tyckte om henne. Tiden gick, och han förlät henne. Livet blev bättre igen, och snart fick de sina första barnbarn som fyllde huset med glädje när Gustav och Elin hälsade på.
Vad hände med Mikael? Han fortsatte springa runt i byn när Malin var borta. Ofta traskade han över till änkan Martina, ibland någon annan. Men Mikael och Erik blev aldrig vänner igen. När Malin gick i pension bodde de kvar i sitt hus, ofta högljudda gräl som grannarna hörde, men sådant är livet varje stuga har sitt eget oväsen.
Livet går vidare. Kärlek, svek och förlåtelse, allt hör till. För ibland krävs det att man tappar fotfästet för att hitta var man egentligen hör hemma. Ofta är det först då man förstår att äkta lycka finns i att ta hand om de man älskar och få en ny chans.
