Du vet, varje dag när Per åker hem från jobbet tar han tunnelbanan, sen bussen, och till slut är han hemma. Turen tar över en timme varje väg. Hans Volvo står mest still, för rusningen på morgonen och kvällen i Stockholm är helt galen, så det går faktiskt snabbare att ta tunnelbanan.
Det har gått drygt två år sen hans liv tog en vändning: Per och hans fru gick skilda vägar. Dottern, som då var sjutton, bor kvar hos mamman. Skilsmässan blev lugn och saklig, inget drama för Per är sån, han gillar inte bråk. Han hade märkt länge att frun förändrats, och inte till det bättre: hon blev irriterad över småsaker, försvann iväg på kvällarna, kom hem sent och pratade om att hon varit hos en väninna.
Per frågade henne en gång:
Var har du varit, det är ju sent nu? De flesta fruar sitter hemma så dags.
Det rör inte dig, de där fruarna är som höns. Jag är annorlunda, smart och social, och jag klarar inte att bara sitta hemma. Och jag är ingen bondmora som du. Du är kvar på landet fast du bor i stan.
Då undrar man ju varför du gifte dig med mig?
Jag valde mellan två dåliga, du var minst dålig, svarade hon och ville inte prata mer om saken.
Så hon ansökte om skilsmässa, och Per fick flytta ut. Han hyr nu och har vant sig, men är ändå lite på jakt efter någon ny. Men inte bråttom.
På tunnelbanan, som alla andra, slösar han inte bort tiden han kollar genom Instagram och lite nyheter, skrattar åt roliga klipp, du vet. Han scrollade vidare, men plötsligt stannade han till, som om någon drog i honom. Han gick tillbaka, kollade på en bild och läste annonsen.
Folkläkaren Maria, helar med örter.
Och där på mobilen var hans första stora kärlek. Ja, han älskade henne, fast det aldrig blev något ens ett hopp. Första kärleken är så svår att glömma. Han minns henne väl från klassen. Hon var lite märklig, unik, men vacker.
Nästan missade han sin hållplats, kastade sig ut och gick hem istället för att ta bussen. Ville röra på sig, sortera tankarna. När han kom hem gick allt på rutin, hängde av sig jackan, satte sig på pallen i hallen och stirrade på mobilen i mörkret. Skrev ner numret från annonsen, och märkte sen att mobilen behövde laddas.
Medan han laddade telefonen försökte han äta middag, men det gick sådär aptiten var helt borta. Satte sig på soffan, och minnen bara vällde över honom.
Från första klass stack Maria ut. En tyst och ödmjuk tjej med en lång, tjock fläta, och skolklänningen gick alltid under knäet inte som de andra. I lilla samhället i Småland kände alla varandra, men om Maria visste ingen nåt. Hon bodde med sin mormor och morfar ute vid kanten av skogen, i ett gammalt hus med snickarglädje, nästan som ett sagoslott.
Så fort Per såg henne, blev han förtjust, så där barnsligt men för honom kändes det på riktigt. Hon hade alltid något speciellt över sig: bar sjal på huvudet ute, och hennes ryggsäck var handgjord och broderad, det insåg han först långt senare.
Istället för Hej sa hon alltid God hälsa och hon kändes som någon ur en gammal saga. Hon lekte aldrig högljutt på rasterna, utan var alltid artig och lugn.
En dag kom Maria inte till skolan, och några från klassen gick hem till henne efter lektionen, för att kolla om hon var sjuk. Per gick med. De gick bort genom skogen, huset dök upp bakom en sväng och det såg verkligen ut som i en saga.
Oj, det är mycket folk där sa snabba Vera.
De kom fram och såg att det var begravning. Marias mormor hade dött. Maria stod med sin sjal och tårarna rann, morfar var där också, tyst och blyg. Hela byn gick till kyrkogården, och klasskamraterna blev inbjudna på kaffe efteråt.
Det stannade kvar hos Per, hans första begravning. Maria kom tillbaka dagen efter, och åren gick. Tjejerna blev tonåringar, började sminka sig och tävla i kläder men Maria gick alltid rak i ryggen, sminkade sig aldrig, alltid så mjuk med rosiga kinder.
Killarna började bli intresserade, och Per bestämde sig för att försöka själv. Hon verkade inte märka honom alls, men i nian vågade han till slut säga:
Ska jag gå med dig hem från skolan idag?
Maria såg på honom allvarligt och sa tyst:
Jag är bortlovad, Per. Det är vår tradition.
Per blev besviken och fattade verkligen ingenting: vadå bortlovad, och till vem? Först senare fick han veta att hennes morföräldrar var gammaltroende. Marias föräldrar dog tidigt, så mormor och morfar hade tagit hand om henne.
Maria var alltid bäst i klassen, och hon hade inga smycken som de andra. Tjejerna viskade och pratade bakom ryggen, men det rörde henne inte. Hon var alltid lugn och säker i sig själv.
Varje år blev hon vackrare, och i gymnasiet var hon verkligen vacker och sin egen person. Killarna beundrade henne, och ingen försökte någonsin håna eller reta henne.
Efter studenten drog alla åt olika håll. Per stack till Stockholm och började på KTH, han visste inget om Maria mer än att hon var gift. Han åkte sällan hem, och på somrarna tog han alltid extrajobb.
Maria hade gift sig med killen hon varit bortlovad till och flyttat till en annan del av Småland. Hon bodde på landet, tog hand om kor och hö; levde som alla andra där, men ingen av klasskamraterna såg henne igen.
Så Maria blev alltså folkläkare, tänkte Per där på soffan vad spännande, och hon är ännu vackrare nu.
Han sov dåligt den natten, och på morgonen när klockan ringde var han som ett frågetecken, men ändå var Maria kvar i tankarna hela dagen.
Första kärleken, alltså. Den släpper aldrig hjärtat, sa han för sig själv.
Han gick runt i ett töcken ett tag, tills han helt enkelt tog mod till sig och skrev till henne.
Hej Maria.
God hälsa, svarade hon direkt, lika gammaldags som förr. Är det något särskilt du undrar över, eller har du något problem?
Maria, det är Per, din gamla klasskamrat. Kommer du ihåg att vi satt bredvid varandra i skolan? Såg dig på nätet och ville bara skriva.
Javisst minns jag dig Per, du var ju den smartaste killen i klassen.
Här är ditt telefonnummer, får man ringa dig? frågade han lite tyst.
Självklart, det får du.
På kvällen ringde han efter jobbet. De pratade lite, berättade var de bodde och vad som hänt.
Jag bor och jobbar i Stockholm, sa han bara. Men berätta om dig själv Maria, har du en stor familj? Är din man snäll? Var bor du nu?
Jag bor kvar i mitt hus, ja, det du vet där ute vid skogen. Flyttade tillbaka när min man dog. Det var en björn i skogen Morfar gick bort för länge sen också.
Oj, Maria, det visste jag inte
Det är lugnt, det är länge sen nu, och jag har kommit över det. Det är ju livet, och vi vet så lite om varandra. Men du, Per, ringde du för att fråga om läkande örter? Jag ger ibland råd
Nej, bara så. Örter behöver jag inte, jag såg dig bara och alla minnen dök upp. Jag saknar vårt lilla samhälle, har inte varit där sen mamma dog.
De pratade om allt möjligt, gamla klasskamrater och sånt, och sen blev det tystare igen. Bara jobb och hem. Men efter någon vecka kunde han inte hålla sig utan ringde Maria igen.
Hej Maria.
God hälsa, Per har du blivit sjuk eller saknar du?
Saknar dig, Maria, och förlåt om det är konstigt men kan jag hälsa på dig en helg? sa han blygt, och hjärtat slog som sjutton.
Kom du, sa hon, oväntat och varmt kom när du kan.
Jag har semester om en vecka sa han, riktigt glad.
Vad bra, du vet ju adressen, och han hörde att hon log.
Den veckan gick han bara runt och laddade, köpte presenter till Maria. Han visste inte riktigt vad hon hade blivit för person, men ändå. Efter sju dagar satte han sig i bilen, och körde från Stockholm tillbaka till sin lilla hemby i Småland. Sex timmar på vägen, men han älskar långa bilresor.
När han svängde in i samhället blev han förvånad. Saker hade förändrats: nya villor, fabriken låg kvar, centralgatan hade fått flera caféer och ICA. Han stannade utanför affären.
Tänk att samhället inte blivit som många andra, utan faktiskt blomstrar, sa han högt för sig själv och såg sig omkring.
Det är inte längre ett samhälle, utan en liten stad nu, sa en äldre man som hörde honom, stolt. Vi fick stadsstatus för länge sen, men det märks att du inte varit hemma på år.
Nej, farbror, det var länge sen, sa Per.
Vi har duktig stadschef nu som verkligen bryr sig, därför blomstrar vi.
Maria stod och väntade på gården, Per hade ringt när han närmade sig. Snart såg hon bilen svänga in. Hjärtat slog så hårt att det knappt gick att andas. Ingen hade någonsin vetat att Maria varit förälskad i Per ända sedan skoltiden. Hon hade burit den hemligheten, och om han inte hade kommit tillbaka hade den tagits med i graven.
Mötet blev så fint, de satt länge ute i trädgården. Huset var förstås gammalt nu, men lika inbjudande och varmt.
Maria, jag har kommit för att prata om en sak, hon blev allvarlig och lite nervös.
Okej, vad vill du prata om? undrade hon.
Jag har älskat dig hela mitt liv, och undrar om du kan älska mig tillbaka? sa Per bestämt.
Maria flög upp från stolen och kramade honom kring nacken.
Per, jag har älskat dig ända sen jag var liten.
Semestern spenderade Per hos Maria. När han åkte tillbaka lovade han:
Jag ska få ordning på jobbet, börja jobba hemifrån och flytta hem. Jag vill aldrig nånsin bo någon annanstans. Det är här jag hör hemma skrattade han.
Så du ser, vissa saker glömmer man helt enkelt aldrig, hur mycket man än försöker. Första kärleken släpper aldrig, den skakar alltid om hjärtat lite.
