Att glömma den första kärleken – ett omöjligt kapitel Varje dag reste Prohor hem från jobbet med tunnelbana och sedan buss, och han var hemma. Resan tog över en timme tur och retur. Bilen stod oftast stilla; han använde den sällan. Morgon- och kvällstrafiken i Stockholm var sådan att tunnelbanan var smidigare, gick snabbare. För två år sedan förändrades Prohors familjeliv, han och frun gick skilda vägar. Deras dotter stannade hos sin mamma, då sjutton år. De skiljdes tyst och stilla, för Prohor var sådan – han ogillade gräl. Han hade länge märkt att frun förändrats, blivit nervös utan anledning, försvann ibland och kom hem sent, skyllandes på en väninna. När Prohor frågade: – Var är du så sent? Vanliga fruar är hemma vid den här tiden. – Inte din sak. Dessa vanliga fruar är hönor. Jag är annorlunda, smart och social, och hemma är för trångt för mig. Och jag är ingen lantlolla som du. Född på landet, och stannat sådan. – Varför gifte du dig med en lantlolla då? – Valde det minst dåliga av två alternativ, svarade hon, och ville inte förklara mer. Sedan ansökte hon om skilsmässa och bad Prohor flytta, så han fick hyra bostad. Nu hade han vant sig, och gick inte i giftastankar igen – men letade ändå. Prohor satt på tunnelbanan, och som alla andra, slösade inte bort tiden utan stirrade på mobilen, bläddrade igenom sociala medier. Han kollade nyheter, läste skämt, tittade på korta videos. Men plötsligt slog det honom, han gick tillbaka och studerade bilden och annonsen noga: – Folkhelsaren Maria, örtmedicin. Från mobilskärmen tittade hans första kärlek på honom. Visserligen obesvarad och hopplös, men en första kärlek glömmer man aldrig. Han mindes den konstiga men vackra tjejen från klassen. Han var nära att missa sin hållplats, rusade av tunnelbanan, gick hem direkt utan att vänta på bussen. Allt gjorde han på rutin, kom hem, tog av sig jackan och satte sig på den låga pallen i hallen, släckt i rummet och stirrade på mobilen. Skrev ner telefonnumret från annonsen – batteriet dog, mobilen behövde laddas. Med mobilen på laddning försökte han äta, men hade ingen aptit, stack lite i maten. Satte sig på soffan, och minnena överväldigade honom. Redan i ettan var Mariana annorlunda. Tyst och beskedlig, med lång och tjock fläta, hennes skoluniform gick ner över knäna, inte som de andra flickorna. Den lilla svenska orten var sådan att alla kände varandra – men henne kände ingen. Hon bodde med mormor och morfar utanför byn, deras hus var som ett gammalt slott med snidade fönsterlister. När Prohor såg henne första gången var han barnsligt förälskad, tyckte det var allvar. Hon var helt egen. Hon gick alltid med en liten väska broderad för hand. Istället för vanliga ”hej” sa hon värdigt ”God hälsa”. Som om hon kommit från en saga. Gick aldrig runt på rasterna, skrek aldrig, alltid vänlig och lugn. En dag kom Mariana inte till skolan, så Prohor och flera andra gick efter lektionerna för att hälsa på, se om hon blivit sjuk. Utanför byn, svängde vägen och bakom kurvan låg det där gamla huset, och de hamnade mitt i en saga. – Oj, där är det folk, sa pigga Vera. De närmade sig och såg begravning. Marianas mormor hade dött. Flickan stod där, grät i sin sjal, morfar bredvid. Alla gick till kyrkogården, och efter begravningen fick barnen komma hem till minnesstunden. Det blev ett minne, Prohor hade aldrig varit på begravning förut. Marianna kom tillbaka till skolan efter någon dag. Tiden gick, flickorna blev vackra, tävlade om kläder, sminkade sig – men Mariana gick med rak rygg, sminkade sig aldrig, alltid stillsam med rosiga kinder. Killarna började uppvakta flickorna, och Prohor försökte också närma sig Mariana. Hon reagerade inte – en dag i nian sa han: – Får jag följa dig hem från skolan? Hon såg honom allvarligt i ögonen och viskade: – Jag är bortlovad, Prohor. Vi har sådan tradition. Prohor blev besviken, förstod inte, fick senare veta att mormor och morfar var gammaltroende. Hennes föräldrar var döda och hon hade vuxit upp med dem. Mariana var duktig i skolan, alltid bäst, aldrig smycken som andra flickor. Klassen tisslade och skvallrade bakom hennes rygg, men hon brydde sig inte. År för år blev hon vackrare – i tioan var hon en riktig skönhet. Killarna beundrade henne i hemlighet, ingen retade eller mobbade. Efter studenten, flyttade klasskamraterna, Prohor till Stockholm och universitetet. Han visste bara att Mariana gift sig, åkte hem sällan. Mariana gifte sig med den som hon blivit bortlovad till, flyttade långt bort, skötte gård, kor och familj, fick en son. Ingen från klassen såg henne mer. – Så Mariana blev folkhelsare, tänkte Prohor, sittande på soffan. – Hon har blivit ännu vackrare. Han somnade knappt, väckarklockan ringde, han åt frukost och åkte till jobbet. Det förflutna släppte inte taget, vackra Mariana framför hans ögon. – Ja, första kärleken glömmer man aldrig, tänkte han. Första kärleken – hjärtat minns och rusar Några dagar gick som i dimma, sedan skrev han till henne: – Hej Mariana. – God hälsa, fick han till svar, hon hade inte ändrat sig där. – Vad undrar du eller har du bekymmer? – Mariana, det är Prohor, din klasskamrat, vi satt bredvid varandra i skolan. Såg dig på nätet och ville skriva. – Ja, jag minns dig, Prohor, du var bäst av killarna i skolan. – Här är ditt nummer, får jag ringa? – Självklart, svarade hon. Efter jobbet ringde han på kvällen. De pratade lite, uppdaterade sig om var de bodde. – Jag bor och jobbar i Stockholm, sa han. – Berätta om dig själv Mariana, stor familj? Bra make? Var bor du? – Jag bor i mitt eget hus, det som jag gick till skolan från, du vet. Flyttade tillbaka efter att min man dog – björnen i skogen. Morfar också sedan länge borta. – Förlåt, Mariana, jag visste inte… – Det är lugnt, det var länge sen, jag har kommit över det nu. Och du är inte skyldig, så är livet. Ringer du bara som vän eller vill du ha råd om örter? – Bara som vän. Behöver inga örter, såg dig och fick så många minnen. Saknar byn, min mamma är också borta. De pratade om allt möjligt, mindes klasskamrater, sa hej då. Allt blev tyst igen. Hemma, jobbet, men efter en vecka ringde han igen. – Hej Mariana. – God hälsa, Prohor, saknat eller blivit sjuk? – Saknat dig, Mariana, hoppas du inte blir arg – kan jag komma och hälsa på? frågade han försiktigt, med hjärtat bultande. – Kom, sa hon oväntat, – kom när du kan. – Jag har semester om en vecka! jublade han. – Bra, du vet adressen. Under veckan förberedde han sig, köpte presenter till Mariana, visste inte vad hon gillade nu, var nervös. Och om en vecka körde han från Stockholm till hemtrakten. Långt, sex timmars körning, men han älskade det. Byn dök upp hastigt, avtagsvägen från E4:an. Nytt, många förändringar. Nya hus, fabriken kvar, på huvudgatan fanns mataffärer och caféer. Han stannade vid affären. – Oj, jag trodde vår by förfallit som många andra. Men den blomstrar, sa han. – Vi är nu en kommunstad, sa en äldre man stolt, – kommunstatus nu, du har varit borta länge? – Länge, gubben min. – Vi har en bra kommunalråd, han bryr sig – därför blomstrar byn! Mariana väntade i trädgården, han ringde när han kom. Hon såg bilen svänga in och hjärtat hoppade ur bröstet. Ingen hade vetat att Mariana tyst älskat Prohor sedan skolan. Mötet blev kärt. De satt länge i paviljongen. Det gamla huset var slitet men varmt och välkomnande. – Mariana, jag har kommit hit för en sak, sa han. Hon såg allvarlig ut: – Jag lyssnar, vad är det? – Jag har älskat dig hela livet, vill du fortfarande inte svara med samma kärlek? sa Prohor bestämt. Mariana kramade honom: – Åh, Prohor, jag har älskat dig hela livet också! Semestern tillbringade Prohor hos Mariana, och när han åkte sa han: – Jag ordnar jobbet, börjar jobba hemifrån och flyttar hit. Jag åker aldrig härifrån igen. Här är jag född, här hör jag hemma!

Att släppa taget helt gick aldrig

Varje dag tog Prockor tunnelbanan hem från jobbet, sedan bussen och till sist var han hemma. Det tog över en timme att resa enkel väg. Bilen stod mest, oftast körde han den inte alls. Särskilt på morgonen och kvällen är trafiken i Stockholm hopplös, så tunnelbana är smidigare och snabbare för honom.

Det har gått två år sedan hans familjeliv vände. Han och hustrun skilde sig. Dottern bor hos sin mamma, hon var sjutton då. Det blev inget bråk, separationen gick lugnt till Prockor ville alltid undvika konflikter. Han hade länge märkt att hans fru förändrats, blivit nervös, ofta försvann ut och kom hem sent med undanflykter om väninnor.

En kväll frågade han:

Var är du ute så sent? Vanliga fruar är hemma vid den tiden.

Det är min sak. Såna där “vanliga fruar” är tråkiga hönor. Jag är annorlunda, smart och social. Hemma blir jag rastlös. Jag är inte från landet som du. Du förblir den du var där du växte upp.

Varför gifte du dig då med en lantis?

Valde mellan två dåliga alternativ, tog det mindre dåliga, sa hon och brydde sig inte om att förklara vidare.

Sen ansökte hon om skilsmässa, kastade ut honom från lägenheten, så Prockor fick hitta något eget. Han vande sig, hade inte bråttom att gifta sig igen. Men han höll dörren öppen.

Prockor pendlade, och som många andra passade han på att surfa sociala medier under resan. Han skrollade nyheter, skrattade åt roliga klipp, läste några skämt. Plötsligt fastnade han för en bild. Han gick tillbaka och läste annonsen.

“Folklig helare Märta, läker med örter.”

Från telefonens skärm tittade hans första kärlek på honom. Det var visserligen obesvarat och hopplöst, men första kärleken glömmer man aldrig. Han mindes Märta väl från sin klass. Hon var lite udda men vacker.

Han var så upptagen av tankarna att han nästan missade sin hållplats. Han flög ut, tog trappan upp och började gå hem utan att vänta på bussen han behövde röra på sig. Hemma kastade han av sig jackan, satte sig på den låga pallen i hallen, glömde att tända lampan och stirrade på telefonen. Han skrev upp numret från annonsen innan batteriet tog slut.

Medan han laddade telefonen försökte han få i sig lite mat, men hungern var borta. Han pillade i tallriken och satte sig sedan på soffan. Minnena sköljde över honom.

Redan första dagen i skolan stack Märta ut. Tyst och blyg, med en tjock lång fläta, skolkjolen snäppet längre än de andra flickornas. Deras lilla samhälle utanför Trosa var sådant att de flesta kände varandra. Men Märta var ett mysterium, hon bodde med morföräldrarna vid skogsbrynet i ett nätt gammalt hus med snirklig snickarglädje.

När Prockor såg henne första gången blev han förälskad, barnsligt men på allvar, tyckte han. Allt med henne var annorlunda. På väg till skolan bar hon alltid en näsduk på huvudet och en liten ryggsäck med broderier som han senare förstod att hennes mormor sytt.

Istället för “hej” sa hon alltid: “God hälsa”. Märta kändes som tagen ur en gammal folksaga. Hon rusade aldrig runt på rasterna, höll sig lugn och artig.

En dag kom Märta inte till skolan och barnen gick efter lektionerna för att se till henne, hade hon blivit sjuk? Prockor följde också med. De gick längs den lilla grusvägen, svängde och såg det sagolika huset. Framför huset samlades folk.

Oj, det är som begravning där, viskade varma och kvicka Vera.

När de kom närmare såg de begravningsföljet. Märtas mormor hade gått bort. Märta stod med näsduk på huvudet, torkade tårarna, hennes morfar tyst bredvid. Efteråt bjöds de in till minnesstunden i huset.

Prockor minns det tydligt det var hans första begravning. Märta kom tillbaka till skolan efter ett par dagar. Tiden gick, barnen växte. Flickorna blev tonåringar och började tävla om smink och kläder. Bara Märta förblev rak i ryggen, osminkad, lite rödblommig och vän.

Killarna började uppvakta tjejerna i klass, och till sist försökte Prockor också fånga Märtas uppmärksamhet. Ett tag såg hon honom inte alls, men mot slutet av nian sa han till henne:

Får jag följa dig hem från skolan?

Märta såg allvarsamt på honom och viskade så ingen annan skulle höra:

Jag är lovad bort, Prockor. Det är vår tradition.

Det gjorde honom ledsen, han förstod inte riktigt vad hon menade eller vilka de var. Senare fick han veta att morföräldrarna var gammaltroende, hennes föräldrar hade gått bort tidigt och Märta växte upp hos morföräldrarna.

Märta var begåvad, fick toppbetyg. Hon bar aldrig smycken, skvallret gick men hon brydde sig inte, alltid trygg och värdig.

Åren gick och hon blev allt vackrare. I gymnasiet blev hon klassens skönhet. Killarna beundrade henne, men ingen retade eller sårade henne.

Efter studenten spreds klassen över landet. Prockor flyttade till Stockholm för universitetet och glömde Märta så gott det gick, visste att hon var gift. Hem reste han sällan, på somrarna var han ute med bygglaget.

Märta gifte sig med den man hon var lovad och flyttade till hans gård i Småland. Hon levde enkelt, skötte djuren och barnen, hjälpte till med hö och sysslor. Hon fick en son. Ingen av klasskamraterna såg Märta igen.

Så hon blev örtläkare, tänkte Prockor där han satt. Så vacker hon har blivit.

Han somnade omsider, vaknade till alarmet och åkte till jobbet. De gamla minnena ville inte släppa taget, Märta fanns mitt framför honom.

Ja, första kärleken slutar aldrig rusa i hjärtat, tänkte han.

Flera dagar gick han omkring som i en dimma, sedan kunde han inte låta bli att skriva till henne.

Hej, Märta.

God hälsa, svarade hon, precis som förr. Vad är det du undrar, mår du dåligt?

Märta, det är Prockor, din gamla klasskamrat. Vi satt ju bänkgrannar. Jag såg dig på nätet och ville höra av mig.

Ja, jag minns dig Prockor, du var alltid så duktig i skolan.

Märta, ditt nummer står här får jag ringa dig? frågade han försiktigt.

Såklart, hör av dig.

På kvällen efter jobbet ringde han. De pratade och berättade var de bodde och hur livet blivit.

Jag bor och jobbar i Stockholm, sa han. Men berätta om dig, Märta, hur har du det, stor familj? Bra make? Var bor du?

Jag bor i mitt gamla hus, du vet från skoltiden. Jag kom tillbaka efter att min man gick bort. En björn i skogen… Morfar också för länge sedan.

Förlåt, Märta, visste inte…

Det är okej, det var längesen, jag är van vid tanken. Du är heller inte ansvarig, sånt är livet, vi vet inget om varandras öden. Men ringde du bara för örterna, Prockor? Jag ger ibland råd…

Nej, det är inget med örterna. Jag såg dig och minnen stormade fram. Saknar vårt samhälle, varit borta länge mamma gick bort för flera år sen.

De pratade om gamla klasskamrater, mindes skoltiden och sade hejdå. Tystnaden kom tillbaka. Hus, jobb så gick en vecka, och sedan ringde han Märta igen.

Hej, Märta.

God hälsa, Prockor, saknar du eller blivit sjuk?

Saknar dig bara, Märta, hoppas du inte blir arg får jag hälsa på dig snart? frågade han tyst, hoppfull, hjärtat slog hårt.

Kom du, svarade hon oväntat, när du vill.

Jag har semester om en vecka! sa han, lycklig.

Perfekt, du hittar ju hit, hör av dig bara, sa hon med ett leende i rösten.

Den veckan förberedde han, köpte presenter till Märta, funderade på vad hon skulle tycka om, var hon densamma eller hade allt ändrats? När veckan gått tog han bilen norrut till sin barndomsbygd. Resan gick fort, han älskade att köra långt.

När han svängde in mot gamla Trosa blev han överraskad så många förändringar! Nya hus, fabriken kvar, längs huvudgatan fanns matbutiker och caféer. Han stannade utanför ICA.

Oj, trodde Trosa likt andra småorter sjunkit ihop, men här har det blomstrat! sa han högt.

Vi är ju stadsdel nu, sa en äldre man stolt och stannade till. Länge sen vi blev det. Du har nog inte varit här på decennier?

Nej, inte på evigheter, sa Prockor.

Bra stadsledning, de vårdar byn med hjärtat, så det har växt, sa mannen.

Märta väntade på honom i trädgården, han hade ringt innan han svängde in. När bilen kom runt hörnet slog hennes hjärta så det gjorde ont. Ingen visste att Märta burit på en hemlig kärlek till Prockor ända från skoltiden. Om han inte dykt upp nu, hade hon tagit med sig den känslan i graven.

Det blev ett glatt möte. De satt länge i trädgårdens paviljong, det gamla huset var slitet men fortfarande lika varmt och inbjudande.

Märta, jag kom hit med ett ärende, sa han, och hon såg oroligt på honom.

Jaha, vad då för ärende? undrade hon, lite spänd.

Jag har älskat dig hela livet och undrar, finns det chans att du kan svara mig nu? sa Prockor bestämt.

Märta flög upp från stolen, slog armarna om honom och sa:

Prockor jag har också älskat dig, ända sedan jag var liten.

Under semestern bodde Prockor hos Märta, och innan han åkte hem lovade han:

Jag ska lösa det på jobbet, börja jobba på distans, och komma tillbaka. Jag vill inte lämna dig eller den här platsen igen. Här är mitt hjärta och här hör jag hemma, skrattade han.

Och så fann han att vissa band aldrig släpper taget och att det aldrig är för sent att följa sitt hjärta. Livet gör sitt och mycket går förlorat, men det viktigaste är att våga lyssna till det som aldrig riktigt försvann.