Det var nästan ingen snö kvar i staden, bara lite sand som fastnat i isen på trottoarerna. Men på kyrkogården låg snön kvar, mörk och förvandlad av regn. Ebba hade gått länge bland de snötäckta stigarna mellan gravstenarna innan hon äntligen hittade sina föräldrars grav. De låg bredvid varandra, trots att hennes far dog i en biläcka när Ebba gick i nian.
Det var ett gemensamt staket runt båda gravarna. Hennes mor hade gått bort för tre år sedan. Ebba hade valt ett fotografi till hennes gravsten där de båda såg ut att vara i samma ålder, precis som hon mindes dem när fadern fortfarande levde.
Ebba hade precis gått i pension, lämnat sin lägenhet i Stockholm till sonens familj och återvänt till sin hemstad för två dagar sedan. Hon hade städat lägenheten och idag tog hon bussen till kyrkogården.
“Förlåt mig, mamma, för att jag lämnade dig då och flydde till Stockholm. Jag kunde inte stanna. Tack för att du förstod och inte höll kvar mig.” Hon borstade bort den hopade snön från moderns gravsten.
Hon stod kvar en stund, sa adjö till sina föräldrar och gick tillbaka längs sina egna fotspår mellan gravarna. När hon kom fram till huvudstigen tittade hon ner i marken och gick mot utgången.
“Ebba?!” hörde hon en röst bakom sig. Hon stannade och vände sig om.
“Menar du mig?” Hon granskade den främmande mannen i medelåldern.
“Känner du inte igen mig? Det är jag, Lasse Bergman.” Mannen log och plötsligt kom hon ihåg honom.
“Nej, du har förändrats”, sa hon och log tillbaka.
“Jag kände igen dig direkt, trots att jag inte har sett dig på…” Han tystnade och räknade i huvudet hur många år som gått sedan de sist träffades. “…trettio år.” Han gick närmare.
“Trettiotvå år”, korrigerade hon.
“Du har knappt förändrats alls. Var du och hälsade på dina föräldrar?” Han nickade mot gravarna.
“Ja. Och du?”
“Hos Elin.” Lasse tittade bort.
“Elin är död? När?” Ebba blev förvånad.
Hon höll ingen agg mot Elin längre. Ilskan hade länge lagt sig. Nu kände hon bara sorg och medlidande.
“För ett halvår sedan. Hon led mycket. Cancer. Jag är helt ensam nu.” Hans röst var svag.
Ebba sneglade på honom. Hon trodde hon hörde en snyftning. Nej, bara en tung suck. Hans ansikte var lugnt, samlat.
“Vi fick inga barn. Så blev det. Är du ensam eller har du din man med dig?” frågade Lasse.
“Ensam. Jag gick i pension, lämnade lägenheten i Stockholm till min son och flyttade tillbaka hit.” Hon nämnde medvetet inget om en make.
De kom fram till kyrkogårdens grindar.
“Åh, jag störde dig, du var på väg någonstans…” Ebba insåg plötsligt.
“Jag var på väg från Elins grav. Jag kan hälsa på min mamma en annan gång. Tänk om du försvinner eller flyr igen?” Han log snett.
“Ja, där åkte den.” Ebba suckade när hon såg bussen lämna hållplatsen.
“Jag har bil, jag kan skjuta dig. Kom.” Lasse pekade på radparkerade bilar.
Hon hade inte särskilt lust att åka med honom och småprata, men hon ville inte stå kvar och vänta på nästa buss heller. Ebba satte sig i den kalla bilen. Lasse startade, värmen slog på. De körde förbi kyrkogårdens staket, ett öde snötäckt fält som en dag skulle bli en ny begravningsplats, förbi trähusen. Ebba undrade alltid hur folk kunde bo så nära en stor stads begravningsplats.
“Så många år har gått, men jag har aldrig förstått vad som hände mellan oss. När du åkte var jag förstörd. Men varför?” Lasse bröt tystnaden.
Ebba gav honom en förvånad blick.
“Elin sa att hon var gravid. Senare fick jag veta att hon ljög, hon kunde inte få barn. Men jag trodde henne och gifte mig. Och sen… det var för sent att backa ur. Elin, du vet hur hysterisk hon blev när hon hörde att du åkt med hennes pojkvän? Hon åkte till Stockholm för att hämnas. Varför stack du, Ebba?”
“Förstår du fortfarande inte? Jag brydde mig inte vart eller med vem jag åkte, bara jag kom härifrån.”
“Hur menar du?” Lasse vände huvudet mot henne, och bilen gled lätt på den våta vägen.
Och Ebba, utan att skona sig själv eller Lasse, började berätta.
***
Det är sant vad de säger att i vänskaper finns det ofta en som utnyttjar den andra. Mellan Ebba och Elin var det så. Ebba började på en ny skola mitt under terminen. Som duktig elev väckte hon genast avund hos klasskamraterna.
Elin, den vackraste flickan i klassen, tog Ebba under sina vingar. På skolrastarna gick de tillsammans i korridorerna, gick hem efter skolan. Ebba hjälpte Elin med läxorna och viskade rätt svar på proven.
Tack vare Elin blev Ebba accepterad i klassen. Elin hade en lustig, storbyst pojke efter sig, Lasse Bergman. Men hon flinade bara åt honom.
“Varför är du så taskig? Han är en trevlig kille. Vänta bara, han blir säkert snygg när han blir äldre”, försvarade Ebba honom.
“När han blir det får vi se”, sa den nonchalanta Elin.
Naturligtvis delade de framtidsdrömmar.
“Jag tänker inte stanna i den här hålan hela livet. Jag ska till Stockholm. Kommer du med?” lockade Elin.
Ebba tackade nej direkt.
“Nej. Man kan studera här. Hur skulle mamma klara sig ensam?”
“Suit yourself.” Elin ryckte på axlarna. “Om du vill ruttna här som din älskade mamma, varsågod. Jag ska gifta mig med en rik eller miljonär.” Elin blundade och drömde.
“Miljonärer som bara väntar på dig”, muttrade Ebba, men hon tvivlade inte en sekund på att det skulle gå som Elin ville.
En naturlig blondin med bruna ögon och solbränd hy, något sällsynt, var Elin otroligt vacker. Hennes figur – inte ens kända skådespelerskor kunde mäta sig. Och män älskar ju med ögonen.
Elin kom inte in på högskolan. Hon gick en frisörutbildning istället. Hennes pappa sa att hon inte fick stanna i Stockholm om hon inte pluggade.
“Ebba, kom och hälsa på mig i Stockholm. Här finns det ingen att prata med. Alla är falska, vill sätta dit en.” Elin klagade.
“Du får komma hit istället”, svarade Ebba.
“Nej tack. Aldrig.”
Ebbas mamma uppfostrade henne strikt. Hon fick inte ens använda smink i skolan. Före skoldanser sprang hon till Elin och satte lite mascara. Bara hon inte glömde ta bort det innan hemkomsten.
“Du måste klara dig själv. Män är opålitliga. Med utbildning och karriär klarar du digHon vände sig om för sista gången och såg honom stå kvar vid bilen med sänkt huvud, insåg att ibland är det bäst att låta det förflutna förbli just det – förflutet.
