Lina och hennes man hade längtat efter sitt första barn. Mannen, Johan, hade skyddat henne i nio månader, kört henne till och från universitetet varje dag. Särskilt när det var halt förbjöd han henne att gå ut. Men precis innan förlossningen skickades han på en arbetsresa. Han kunde ha sagt nej han tänkte ändå säga upp sig så fort barnet kom. Vafan, det var ju inget liv att åka på jobbrotationer medan Lina satt ensam hemma med en bebis.
Värkarna började så fort Johan hunnit köra iväg. Inte nog med att det gjorde ont som tusen knivar, nej, mannen var inte ens där. Så här hade hon inte tänkt sig det, inte så deras förstfödda skulle välkomnas.
Barnet var friskt, men Lina hade ingen lust att berätta för Johan. Åkte han iväg? Då fick han höra nyheten av främlingar.
Hon såg sig om i rummet. Mittemot låg en kvinna i fyrtioårsåldern. Vid sängen bredvid satt en ung tjej och pratade i telefon. Och vid dörren stod en kvinna och grät, vänd mot väggen.
Efter allt slit i förlossningssalen föll Lina ihop på den blå kudden med triangelstämpel och gick rakt ner i en djup sömn. Som om inget annat existerade.
“Tänker du amma?” hörde Lina genom drömmarna och vände sig glad om.
Systern stod vid kvinnan som grät mot väggen.
“Varför säger du inget? Ta henne åtminstone i din famn. Titta vilken liten älskling du fått.” Kvinnan stelnade men vände sig inte om.
“Benen kunde ni säkert sprida, men ansvar? Då är det bättre att ge bort barnet.” Sköterskan stod kvar en stund, suckade och gick.
Den fyrtioåriga kvinnan, Margareta, bröt tystnaden och höll ingen ton:
“Tror du jag ville ha det här barnet? Jag är fyrtiotre, min son är gift. Snart blir jag mormor, och så händer det här Vad ska man göra? Nu är det som det är. Barnet är inte skyldigt. Ville du inte ha det borde du ha tagit hand om det tidigare. Men nu? Skall ungen få växa upp på barnhem? Har du tänkt på hur det blir för henne när hennes egen mamma lämnar henne direkt?”
Emma grät ännu mer. Nu doldes inte tårarna hon skakade, snyftade, som om en dam brutit sönder.
“Gråt hjälper inte”, muttrade Margareta. “Ta din bebis, amma henne och sluta vara en idiot.”
“Tänk om hon blivit våldtagen?” föreslog Elin och lade äntligen ifrån sig telefonen. “Eller om barnet är hennes brors, eller styvfars?”
Lina lyssnade och kände skuld, som om det var hennes fel att det blev såhär. Här var hon, lycklig, med en man som höll hennes hand och föräldrar som älskade henne ändå hittade hon alltid något att klaga på.
Och här stod en människa som ingen brydde sig om. Och ett barn som precis kommit till världen. Ett barn som inte gjort något fel, men redan var oönskat.
Flickan skulle växa upp bitter på hela livet. För hennes mor drack. För hennes man ljugit, lovat giftermål, sedan stuckit så fort han fick veta om barnet.
Inga ballonger för barnets skull, inga blommor till modern. Ingenstans att ta vägen.
Plötsligt kände Lina både skam och medlidande och frågade:
“Om du hade någonstans att ta vägen skulle du ta med dig barnet då?”
Emma stirrade på henne som på en galning:
“Självklart, men så blir det aldrig.” Hon trodde det var hån, vände sig mot väggen igen och sa inte ett ord mer.
Några timmar senare förkunnade Lina högtidligt:
“Du och barnet kan bo i studentbostaden. Min mamma är vaktmästare. Du kan städa trappor, så får ni ett rum.”
“Jag har en ny babynest!” avbröt Elin och lade ifrån sig telefonen. “Jag ringer min man, vi har två. Varför behöver vi två?”
“Jag tar med kläder”, sa Margareta. “Från min dotter. Inte nya, men fina. Jag har tvättat och strykt dem. Vi behöver dem inte, jag har en son. Barnbarnen får allt nytt.”
Nästa dag kom kvinnor från andra salar med kläder. En kom med en barnvagn, en med en liten säng och en filt.
“Jag kan köpa ersättning”, sa en ung kvinna från ett annat rum. “Ifall det inte räcker med bröstmjölk.”
Emma brast ut i gråt igen, men nu av lycka över all oväntad hjälp.
“Jag ska betala tillbaka”, mumlade hon. De andra mammorna klappade henne på axeln:
“Ge till någon annan som behöver.”
Sent på kvällen, när hon somnade, tänkte Lina på hur bra allt blivit. Allt skulle ordna sig för Emma. Hon skulle träffa en bra man.
Och hennes dotter skulle må bra. Hon fick vara med sin mamma. Vad mer behövdes?
Skriv i kommentarerna har ni varit med om liknande mirakelhistorier?
