Kerstin Andersson lade ner stickningen och lyssnade. Någon fumlade med dörrlåset. Ljudet var bekant, men hon väntade ingen så här dags. Kvart över nio på kvällen, grannarna sov redan och sondottern Lisa kom bara på helgerna.
Låset klickade, dörren gnisslade. I hallen hördes tunga steg och någon som snörvlade.
“Vem är det?” ropade Kerstin och grep om käppen.
“Mamma, det är jag”, svarade en välbekant röst.
Hjärtat gjorde ett hopp. Den rösten hade hon inte hört på halvannat år. Sonen Johan hade lämnat hemmet efter ännu ett fylla och inte visat sig sedan dess. Ibland skickade han ett sms om att han levde, men det var allt.
“Johan?” ropade hon osäkert.
“Ja, mamma, det är jag. Oroa dig inte.”
Kerstin reste sig från stolen och gick ut i hallen med käppen som stöd. Tände lampan. Där stod hennes son, med skäggstubb, i en skrynklig jacka och smutsiga jeans. Han såg trött ut, men viktigast av allt – han var nykter.
“Johan!” Hon omfamnade honom trots den obehagliga lukten. “Min pojke, jag har saknat dig så.”
“Jag också, mamma. Förlåt mig”, han höll om henne hårt. “Jag vet vad jag har ställt till med.”
Kerstin tog ett steg tillbaka och granskade sonen. Han hade gått ner i vikt, kindbenen stack fram, men blicken var klar. Inte full.
“Kom in, kom in”, sa hon ivrigt. “Sätt dig, jag värmer något åt dig.”
“Mamma, vänta”, Johan tog hennes hand. “Jag är inte ensam.”
“Hur då inte ensam?”
Han vände sig mot dörren och sa lågt:
“Kom in, var inte rädd.”
Bakom honom syntes en liten figur. En flicka på fem–sex år, i en smutsig rosa klänning och slitna sandaler. Ljust lockigt hår, stora grå ögon som såg skrämda ut.
Kerstin flämtade till.
“Vem är det här?”
“Mamma, det här är Tova”, Johan lade handen på flickans axel. “Min dotter.”
“Dotter?” Kerstin sjönk ner på en pall i hallen. “Vilken dotter? Varifrån?”
“Det är en lång historia, mamma. Vi kan prata sen. Låt oss få Tova mat och en bad först. Hon är trött, vi har rest länge.”
Tova tryckte sig mot sin far och sa inget. Hennes stora ögon svepte runt rummet och tog in den främmande miljön.
“Ja, naturligtvis”, sa Kerstin snabbt. “Lilla vän, är du hungrig? Vill du ha något att äta?”
Flickan nickade, men rörde sig inte från Johans sida.
“Kom in i köket”, Kerstin haltade före. “Jag fixar något.”
Johan satte dottern vid bordet och slog sig ner bredvid. Tova tittade nyfiket runt. Köket var litet men hemtrevligt – blommor på fönsterbrädan, spetsgardiner, en gammal kaffekanna på hyllan.
“Mamma, har du något barnmat? Mjölk, gröt?” frågade Johan.
“Mjölk finns, jag värmer det. Gröt går snabbt”, Kerstin skyndade sig. “Gillar du havregrynsgröt, lilla du?”
Tova nickade igen.
Medan Kerstin lagade mat, förklarade Johan för dottern var de befann sig.
“Det här är din mormors hus”, sa han lågt. “Här växte jag upp. Ser du blommorna? I morgon kan jag visa dig gården om vädret är fint. Där finns en gunga.”
“När kommer mamma?” frågade Tova plötsligt med tunn röst.
Johan tvekade.
“Tova lilla, mamma kommer inte. Minns du att vi pratade om det?”
Flickan sänkte blicken.
“Är hon död?”
“Ja, älskling. Hon är död.”
Kerstin, som stod med ryggen till vid spisen, ryckte till. Vilken mamma? Vad hade hänt? Hur många fler överraskningar fanns det?
Hon satte fram en tallrik med gröt och ett glas varm mjölk till Tova.
“Ät nu, gumman. Sedan går vi i bad och lägger oss.”
Tova smakade försiktigt på gröten. Uppenbarligen gillade hon den, för hon började äta med aptit.
“Gott?” frågade Kerstin.
“Mmm”, nickade flickan med munnen full.
“Duktig flicka. Ät du.”
Johan åt också, fast utan större aptit. Hela tiden tittade han på dottern, rättade hennes servett, flyttade mjölkglaset närmare.
“Johan”, sa Kerstin lågt, “vi måste prata.”
“Jag vet, mamma. Men låt oss lägga Tova först.”
Flickan höll redan på att somna. Resan hade uppenbarligen varit ansträngande.
“Kom nu, solstråle”, Kerstin tog Tovas hand. “Nu badar vi och sedan sover du.”
I badrummet hjälpte hon av Tova de smutsiga kläderna. Under upptäcktes ett smalt barnkropp med blåmärken.
“Tova lilla, vad har hänt här?” frågade Kerstin försiktigt och pekade på fläckarna.
“Ramlat”, svarade flickan kort.
“Ramlar du ofta?”
Tova ryckte på axlarna.
Kerstin fyllde badkaret och satte ner barnet. Tova lekte tyst med såpbubblorna och tittade då och då på Kerstin.
“Vad heter du?” frågade hon plötsligt.
“Kerstin Andersson. Men du kan kalla mig mormor.”
“Mormor”, upprepade Tova som om hon testade ordet.
“Ja, precis. Hur gammal är du?”
“Fem. Snart sex.”
“Stor flicka. Snart börjar du skolan.”
Tova nickade.
“Mamma sa att jag är smart. Jag kan redan läsa.”
“Så duktig! Ska du läsa för mig i morgon?”
För första gången den här kvällen log flickan.
Efter badet svepte Kerstin in Tova i en stor frottéhandduk och bar henne till sitt sovrum. Där fick flickan sova i den breda sängen.
“Här ska du sova”, sa Kerstin och stoppade om henne. “Jag sover på soffan.”
“Nej”, sa Tova oroligt. “Jag tar inte stor plats.”
“Då sover vi tillsammans”, sa Kerstin.
Tova suckade belåtet och slöt ögonen. Inom några minuter sov hon.
Kerstin smög ut och gick till köket. Johan satt där och rökte.
“Rök inte härinne”, sa hon.
“Förlåt”, han släckte cigaretten. “Jag är nervös.”
“Det förstås. Berätta nu allt.”
Johan gned ansiktet.
“Mamma, det är en lång historia.”
“Jag har tid.”
Han reste sig, gick några steg, satte sig igen.
“Minns du när jag lämnade dig för halvannat år sen? Efter bråket med grannarna?”
“Jag minns. Du var full, ställde till med scen.”
“Ja. Jag skämdes. Tänkte att det var bättMen nu när Tova kramade henne så hårt i sömnen, visste Kerstin att kärlek alltid hittar ett sätt att växa, precis som de blommor hon vårdade så omsorgsfullt på fönsterbrädan.
