Jag minns hur Karin nästan hade glömt hur hennes sons lägenhet luktade. Hon hade inte gått förbi den på länge hon ville inte, och hon orkade inte längre. Tårarna hade torkat för länge sedan, och sorgen hade förvandlats till en tråkig, konstant smärta som bara låg där.
Sonens namn var Erik, tjugofyra år gammal och alltid i toppform. Han klagade aldrig över sin hälsa, hade gått ut sin ingenjörsexamen i Uppsala, jobbade på ett teknikföretag i Stockholm, tränade på ett gym i Kungsholmen och hade en tjej som han ofta visade upp för sina vänner.
För två månader sedan lade han sig ner för att sova och vaknade aldrig igen.
Karin hade skrivit på skilsmässa när Erik var sex, då var hon trettio. Orsaken var helt banal en otrogen make som flög från en affär till en annan. Han betalade aldrig underhåll och försvann spårlöst. Erik växte upp utan pappa, och de gamla föräldrarna stod för en stor del av stödet.
Karin hade haft några förälskelser sedan dess, men hon vågade inte binda sig på nytt.
Hon hade jobbat hårt och tjänat ihop pengar. Först hyrde hon en liten krog i en mataffär i en förort till sin optikbutik, för hon var ögonläkare. Sen tog hon ett lån, köpte en egen lokal och blev ägare till en gedigen “Optik” i centrala Malmö, med eget undersökningsrum. Där gav hon konsultationer och hjälpte kunder att välja rätt glasögon.
Förra året köpte hon en studie-lägenhet åt Erik. En etta i samma hus, med ett litet renoveringsjobb gjort. Det kunde ha varit ett bra liv.
En dag snurrade dammet i hela rummet, och Karin tog fram en trasa. När hon skötte undan en soffa halkade en telefon fram från dess djup. Hon lyckades inte hitta den igen och satte den på laddning.
Hemma, med tårar i ögonen, bläddrade hon igenom bilderna på telefonen: Erik på kontoret, Erik på semester med kompisar, Erik med sin flickvän. Hon öppnade Viber och såg högst upp ett meddelande från en gammal bekant, Dennis. En bild på en ung kvinna med en liten pojke pojken såg precis ut som hennes lilla Erik!
Meddelandet löd: “Kommer du ihåg när vi hängde hos Lena på nyår när vi fortfarande gick på universitetet? Hon hade en vän som nu hyr ett rum mittemot. Jag mötte den vännen med hennes barn, och barnet ser ut som ditt! Svängde över en bild åt minnenas skull.”
Meddelandet hade skickats en vecka innan tragedin. Så Erik hade vetat om detta och sagt inget. Så var historien.
Karin visste var Dennis bodde.
Dagen efter jobbet körde hon till huset där den lilla pojken bodde. Hon kände igen honom direkt hur kunde hon inte känna igen sin egen blodslinje? Han sprang bakom en kille på cykel och bad om att få följa med.
Karin böjde sig ner och frågade: “Har du ingen egen cykel?” Pojken svarade att han inte hade någon.
Då kom en ung kvinna fram, kanske tjugo år gammal, med en stark röd läppstift som inte riktigt passade hennes mjuka ansikte. Hon frågade: “Vem är du?” Karin svarade: “Jag tror jag är farmor till den här pojken.” Kvinnan presenterade sig: “Jag heter Maja, jag är hans mamma. Trevligt att mötas.”
Karin bjöd in dem på ett café på Södermalm. Pojken, som de kallade Dimma, beställde glass, och de själva kaffe.
Maja berättade att hon för sex år sedan kom från en liten by i Dalarna. Hon var sjutton då och gick på en yrkesskola för sömnad i Västerås. På nyårshelgen blev hon inbjuden av sin skolkompis Lena. Lena hade inga föräldrar hemma, så hon och Lena firade tillsammans. Lena var vän med Dennis, som kom för att fira nyår med sin vän Erik. På kvällen begick Maja ett förhållande med Erik. Erik lämnade sitt telefonnummer och lovade att ringa, men han ringde aldrig.
När Maja insåg att hon var gravid ringde hon Erik själv. De möttes och Erik blev rasande, skrek åt henne och sade att hederliga tjejer själva får tänka på preventivmedel. Han lämnade pengar för en abort och bad henne att försvinna ur hans liv för alltid. Hon såg honom aldrig igen.
Maja klarade inte av skolan, lämnade studentbostaden med barnet och kunde inte återvända till byn modern hade gått bort för länge sedan och fadern och brodern drack. Hon hyrde ett litet rum av en ensam äldre dam på en bakgata i Malmö. Nu sitter hon hemma och tar hand om barnet medan Maja arbetar på en privat dumplingsfabrik i Kirseberg. Lönen är blygsam, men de klarar sig. Hon får nästan lämna hela inkomsten till hyresvärden, och en plats i en bra förskola är fortfarande svår att få.
Nästa dag flyttade Karin dem till Eriks lägenhet. Livet förändrades helt.
Barnet fick en plats i en anständig privat förskola. Karin fick nya ärenden: köpa kläder åt Maja och barnet, och hon tog stort nöje i att hjälpa till. Pojken påminde om Erik i allt blick, gester, även den envisa karaktären.
Karin tog sig an en mentorroll för Maja. Hon lärde henne hur man använder smink, klär sig stilfullt, tar hand om sin hy och lagar mat. Hon visade hur man håller ordning. Med andra ord, hon lärde henne allt.
En kväll satt de tillsammans och tittade på TV. Dimma kröp ner i Karins knä, kramade om henne och sade: “Du är min allra bästa!”
I det ögonblicket förstod Karin att hon inte längre kände den tomhet som tidigare hade fyllt hennes själ. Sorgen tryckte inte längre ner henne som en sten, utan hon hade återvänt till ett normalt liv där glädjen hade en plats. Allt detta tack vare den lilla människan, hennes barnbarn.
Två år hade gått. Karin och Maja gick med Dimma till första klass. Maja arbetade nu som Karins högra hand och blev en oumbärlig assistent.
Maja har nu en pojkvän, en man som är ute efter ett seriöst förhållande. Karin har inget emot det livet går vidare.
Det verkar som att hon själv snart kan gifta sig. En gammal god vän har föreslagit det, och varför inte? Hon är attraktiv, självständig, har en fin figur och en lugn natur, och hon är bara femtiofyra år gammal.
