Åh, jag måste berätta om Elins resa hem. Alltså, jag hör av mig sådär lite sent men du, det var verkligen en märklig upplevelse.
Det började redan på perrongen här i Linköping. Elin mådde så illa, knappt hann hon fram till papperskorgen, stod där dubbelvikt och kände den dyra kappan bli smutsig mot den kalla, blöta järnkorgen… Fy.
Mår du dåligt, flicka lilla? hörde hon plötsligt. Någon vänlig, östgötsk röst.
Låt mig vara bara…
Elin rätade på ryggen. Runt henne rusade folk i tjocka vinterjackor och stora kassar från Willys och ICA, några med påsar fyllda av potatis och morötter. Lukten av diesel, billigt snus och den där speciella småstadsmisären låg tung i luften som hon alltid fått huvudvärk av som barn.
Hon avskydde den här staden. Det var ett rent, sterilt hat sånt man bara kan känna om man flytt härifrån för länge sen och gjort allt för att glömma vägen hem.
Telefonen surrade i fickan.
Pappa.
Elin, var är du? Jag har bilen här, ska hämta dig.
Jag tar taxi. Du behöver inte möta mig. Vad är adressen till sjukhuset?
Men morsan är ju inte kvar där. De skickade hem henne igår, bara lite lågt blodtryck, skulle vila hemma sa läkarna. Jag kommer och…
Hemma? skar Elin av, käkarna pressade ihop sig. Ni driver med mig, va? Jag har slitit hela natten på tåget för att besöka er på intensiven och nu står jag här för ingenting?
Men Elin, tat lugnt. Morsan har saknat dig. Hon har bakat bullar.
Bullar? Herregud.
Hon slängde på luren.
***
Hemmet där hon vuxit upp, det kändes nästan ännu mindre nu.
Elin stod i trappuppgången och stirrade på den slitna dörren, där konstlädret börjat lossna. Grannens rödhåriga katt strök sig om hennes ben och lämnade ljus päls på de dyra stövlarna. Doften av kålsoppa, katter och någonting vansinnigt sött det har alltid luktat precis såhär.
Hon gick in utan att knacka.
Mamma satt i köket. Liten, gråhårig, i nött morgonrock över nattskjortan.
Mammans ansikte när hon såg Elin så lyckligt, så undskyldande. Elin rös.
Elin! Gumman! Jag trodde du skulle komma till kvällen…
Jag bad dig ju sluta ljuga. Hon tog inte ens av sig skorna, stod bara där i hallen. Vet du att jag kanske tappar ett kontrakt nu? Att jag sovit hela natten på tåg för att få träffa dig på sjukhuset och nu bakar du bullar?
Mammas händer sjönk ihop.
Förlåt, Elin. Ville inte skrämma dig… bara blodtrycket… men jag har saknat dig.
Det där är att ljuga. Elin slet av sig stövlarna. Jaja. Var är blodtrycksmätaren? Vi mäter, sen drar jag till hotell. Jag sover inte kvar här.
Stanna, gumman…
Mamma, din toalett är trasig, elementen är kalla och grannarna svär så väggarna skakar. Jag klarar inte det. Inte längre.
Hon gick ut till köket och satte sig vid bordet. Där stod en tallrik med nygräddade bullar. Elin skänkte dem inte ens en blick.
Var är blodtrycksmätaren?
Mamma hämtade en gammal modell, sån där man pumpar själv.
Inte har du råd med en riktig än? Jag skickade ju pengar.
Satt undan dem på sparkontot till dig. Om något händer.
Men mamma, herregud…
Elin mätte. Siffrorna blixtrade förbi.
160 över 90? Mamma, dricker du saltvatten till frukost?
Bara lite ibland…
Imorgon köper jag riktiga tabletter. Och en riktig apparat. Nu behöver jag vila. Var har du sängplats till mig?
Mamma rusade iväg för att bädda. Elin satt kvar, tittade ut genom fönstret på de gråa hyreshusen. Tänkte bara: “Jag får inte fastna här. Måste åka imorgon.”
***
På natten kunde Elin inte sova.
Soffan var alldeles för kort, fjädrarna stack henne i ryggen. På andra sidan väggen skrek grannarna på varandra, sen brakade det loss på allvar med skrik och svordomar. Elin stirrade upp i taket och såg den där sprickan hon alltid känt till den som såg ut som ett blixtnedslag när hon var liten. Nu såg den bara ut som början på ett ras.
Tidigt på morgonen slumrade hon till och drömde att hon var barn, gick på torget med mamma och fick ett hett wienerbröd med socker på. Hon var lycklig i drömmen.
Sen vaknade hon av att tårarna rann. Låg där och grät tyst i kudden tills hon hörde klockan ticka i vardagsrummet. Samma gamla väggklocka som mamma hotade att slänga varje gång Elin var liten.
Elin? hördes mammas röst utanför dörren. Sover du?
Nej, svarade Elin hest.
Det är någon här till dig.
Vem då?
Ingen aning. En tjej. Sa att hon heter Tilde. Känner du henne?
Elin satte sig käpprakt. Tilde? Vilken Tilde?
Hon drog på sig en morgonrock och gick ut.
Där stod faktiskt Tilde. Tilde från mellanstadiet, bästa kompisen hon bara lämnade och aldrig hörde av sig till när hon stack till Stockholm.
Tilde såg nästan likadan ut som förr blont hår i tofs, glada smilgropar kvar men mörka ringar under ögonen.
Tjenare, sa Tilde. Din mamma sa att du var här, så tänkte svänga förbi. Har gått femton år, du och jag…
Elin visste inte vad hon skulle säga, blev helt ställd. Ville vara spydig och fråga hur hon ens hittat henne, men hejdade sig.
Kom in, sa hon bara.
De drack te i köket. Mamma gick snabbt till grannen. Tilde höll koppen med båda händerna.
Jag är gift, sa hon. Vi har dottern, Signe, sju år… börjar skolan nästa höst.
Vad kul, sa Elin.
Och du då? Stockholm, är det bra?
Sådär.
Gift, eller?
Var.
Vad hände?
Elin ryckte på axlarna. Hon ville inte berätta att maken stuckit till en annan, eller att lägenheten, bilen och karriären inte gjort henne lycklig. Att hon var ensam. Riktigt ensam.
Vi klaffade inte, blev det bara.
Tilde nickade. Tyst en stund, sen:
Jag har förlåtit dig, vet du.
För vad?
Att du försvann. Utan att ens säga hej då. Vi var ju som systrar, delade allt. Du bara stack… Först blev jag ledsen, sen arg, men till sist tänkte jag att… det kanske måste vara så. Vi fick våra liv ändå. Och nu sitter vi här. Och det gör mig bara glad.
Det sved i Elins ögon. Hon vände bort blicken.
Förlåt, Tilde. Jag var ung och dum.
Det är okej, log Tilde. Sånt händer.
De satt kvar länge, Tilde berättade om mannen (jobbar på fabrik, dricker ibland men snäll), om dottern (stora konstnärsdrömmar, målar på tapeterna), om livet här. Elin lyssnade och insåg att det där lilla livet faktiskt var… intressant.
Kom på middag imorgon, sa Tilde när hon skulle gå. Jag kokar ärtsoppa! Signe vill säkert visa sina teckningar.
Vi får se…
Kom du, mamma säger du är kvar till onsdag. Passa på och häng, så minns vi gamla tider.
Elin nickade bara.
***
Nästa dag gick hon till apoteket.
Behövde fixa blodtrykksmedicin, en riktig manick och lite grejer till mamma. Gick genom stan, såg sig omkring och plötsligt kändes allt inte lika grått längre. Träden gnistrade i rimfrost, barnen drog pulkor, pensionärstanterna satt och småpratade på frostiga bänkar. Vanligt liv.
Det var kö på apoteket. Elin ställde sig sist. Framför henne stod en kvinna med sliten jacka och full matkasse. Hon stod och trampade där, andades tungt.
Mår du dåligt? frågade Elin.
Det är bara hjärtat, vännen. Ska bara köpa en tablett, så blir det bättre.
Elin såg att kvinnan var riktigt blek, läpparna blåaktiga.
Slå dig ner, jag fixar medicinen. Vad behöver du?
Nitroglycerin, tack snälla du.
Elin köpte, räckte över den. Kvinnan la tabletten under tungan, slöt ögonen. Efter en stund såg hon lättad ut.
Tack, fina du. Du är väl inte härifrån?
Jo, svarade Elin plötsligt. Jag är född här.
Hon gick ut och log.
***
På kvällen gick hon till Tilde.
Tilde bodde i en gammal trea, femte våningen utan hiss. Trapphuset såg ut som förr, avskavt och kallt, men Elin kände sig märkligt lugn den här gången.
Dörren öppnades av en liten blond flicka med stora ögon.
Är du faster Elin? sa hon. Mamma sa att du skulle komma.
Japp, det är jag.
Jag heter Signe. Vi äter ärtsoppa idag.
Inne i lägenheten var det enkelt men mysigt. Gamla möbler, urblekta tapeter och barnteckningar på väggarna. Luktade soppa och bullar.
Tilde fejade i köket.
Men Elin! Kom in, häng av dig. Snart mat! Signe, fram med skedar.
De satte sig, åt och pratade. Elin åt soppa och kände sig varm i magen. Så gott hade hon inte ätit på länge. Och hon mindes inte när hon suttit såhär enkelt runt ett vardagsbord och… bara varit.
Kan du rita något? bad Elin Signe.
Du är fin. Jag ritar dig, sa Signe och började i ett block.
Elin sippade te och pratade med Tilde.
Har du barn? frågade Signe efter ett tag, utan att titta upp.
Nej, det har inte blivit så.
Varför då?
Signe! ryckte Tilde.
Det är okej, log Elin. Ibland blir det bara inte så, Signe. Alla får inte barn.
Men du ska inte vara ledsen, sa Signe. Du är fortfarande ung. Allt kan hända.
Elin skrattade.
Tack, hjärtat.
Signe räckte henne teckningen: En kvinna i lång klänning, med krona och omgiven av blommor.
Det är du, förklarade Signe. Du är som en drottning, men ser ledsen ut. Jag ritar en sol också, då blir du gladare.
Elin fick svårt att andas.
Tack, lilla vän. Jag tar med teckningen hem till Stockholm och sätter upp den.
Kommer du hit igen?
Det lovar jag, sa Elin och menade det.
***
Hon var hemma hos mamma sent på kvällen.
Hur gick middagen? frågade mamma.
Bra, mamma. Riktigt bra.
De satt kvar en stund. Elin tog mammas hand, så varm och fårad av ålder.
Förlåt för allt, mamma. För att jag skämdes… för dig, för den här stan, för mig själv. Ville tro jag var bättre, för att jag flyttade. Men jag var inte bättre, bara rädd.
Mamma var tyst länge, strök Elins hår som förr.
Du flydde inte, Elin. Du klarade dig, som så många måste. Jag är stolt över dig bara glöm oss inte.
Jag lovar, mamma.
***
Morgonen efter skulle Elin åka.
Pappa skjutsade henne till stationen. Mamma vinkade från perrongen i sin gamla kappa, liten och skör.
Elin satt och såg stan rulla förbi och kände klumpen i magen.
Du… sa pappa, hostade lite. Kom tillbaka ibland. Vi finns inte för evigt.
Jag lovar, pappa.
Hon hittade sin plats på tåget, tog fram mobilen. Ett sms från Tilde: “Kom snart igen. Signe undrar när faster Elin kommer tillbaka. Hon älskar dig.”
Elin log och lade undan mobilen.
Tåget rullade iväg, förbi hyreshus, garage och snötäckta åkrar. Och för första gången ingen huvudvärk, ingen ångest, inget illamående. Hon tog fram Signes teckning, vek upp den. Drottning med krona, blommor och en halv sol.
Utanför fönstret höjde sig solen stor, orange, verklig.
***
Någon vecka senare skickade Elin pengar till Tilde. Bara så där, till Signe till färgkritor, danslektioner, vad som helst. Tilde opponerade sig först men Elin stod på sig.
Och ett halvår senare åkte Elin tillbaka till Linköping. Bara sådär, utan förvarning, köpte en tågbiljett och åkte.
De satt tre vid köksbordet Elin, Tilde och lilla Signe åt ärtsoppa och skrattade. Och Elin tänkte att det kanske är så här lycka känns ändå. När man behövs, bara för att man finns till.
